Jag har varit med min biskop och stiftstyrelsen i London på studieresa. Som domprost är man biskopens ersättare i stiftstyrelsen och då får man vara med också på denna typ av upplevelse. Det var en mycket lyckad resa där vi talade om många olika saker, skrattade med varandra (sådant svetsar samman) och delade olika ting.
Ett av de besök vi gjorde var vid London Inter Faith Centre. Centret har som devis ”True to self and open to others” (http://londoninterfaith.org.uk/). Centret är en plats där man möter människor av annan tro, lyssnar, lär, delar och är trogen sin egen identitet. Jag gladdes verkligen över att få komma dit. Religionsdialog i respekt, där det inte handlar om att försöka omvända varandra (för vem kan det i slutänden på ett respektfullt sätt), är så ofattbart viktigt. I den goda religionsdialogen berättar man för varandra om sin tro, sin övertygelse, man lyssnar till den andre i en sådan öppenhet som är beredd att lära, att inspireras. Dessa center, som finns också i Stockholm (i S:t Jacobs församlingshus) är nödvändiga i ett multireligiöst samhälle. Men en grundläggande hållning i religionsdialogen är att vi som kristna inte är generade över att vi är kristna. Den anglikanske prästen och dirketorn Fergus Capie talade mycket om den kristna genansen, där vi inte vågar tala högt om vår tro på Jesus, där vi inte vågar stå för vår inkarnationsövertygelse och vår uppståndelseövertygelse utan där vi snarare försöker vara lite försiktiga i en sorts missriktad respekt. Visst ska vi ha respekt för varandra men den respekten får inte ske på bekostnad av vår egen tro, vår egen övertygelse. Det är ingen som gläds över att någon annan inte vågar hålla fram sin tro, sin tradition.
Jag tänker ibland på programmet ”Partaj” som gick i TV på 70-talet. Jarl Borsén var då utklädd till en svenskkyrklig präst och så stod han är och sa lite lamt: ”Förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen”. Så får det inte bli. Vi måste höja våra röster för att höras – också som kristna i ett multikulturellt sammanhang. London Inter Faith Centre var oerhört inspirerande.
Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra innebär också att våga tala om svåra saker, om frälsningsvägar, om Guds vägar, om Jesu betydelse som hela världens frälsare i förhållande till andra övertygelser. Mycket finns att säga, mycket finns att dela och den kristna tron rymmer här också många tolkningsmodeller och synsätt.
Det märks på många sätt.
…också på denna lilla blogg.
