De orden utgör inledningen på en dikt av Ylva Eggehorn från diktsamlingen ”Jesus älskar Dig”. I går kväll var hustrun och jag på trädgårdsmöte i Skottlanda. Det är den lokala missionsförsamlingen (Svenska Missionskyrkan) som varje sommar anordnar trädgårdsmöten med sång, bibelläsning, soloframträdanden och någon inbjuden predikant och naturligtvis det ”obligatoriska” kaffet med hembakat bröd. Solen sken till slut även över oss fast himlen hotat med tunga gråa moln. Men, Gud tycks gilla ekumenik och även denna gång värmde solen alla oss som var där – och vi var tämligen många, ca 110 personer, både från missionsförsamlingen men också, och kanske främst, från annat håll. Jag var inbjuden predikant och jag är både stolt och hedrad över att få predika i detta sammanhang. Mitt tema handlade om att bli gripen av Jesus, att vi ska hålla oss till Jesus, att vi ska fördjupa vår relation till Honom och med den korsfäste och uppståndne som förebild, leva kärleken gent emot mina medmänniskor.
Någon kommenterade efteråt att jag kunde vara väckelsepredikant. Jag vet inte om jag höll en väckelsepredikan men jag talade om den som mitt hjärta (och hjärna) är fyllda av: Jesus själv.
Jag tror att vi i Svenska kyrkan ibland är lite blyga gällande Jesus. Vi talar gärna om Kristus (det gör jag också), som om jesusnamnet blir lite för smetigt. Kristus känns mer mystikt, mer på lagom avstånd och därmed, i all sin ohanterlighet, mer hanterligt. Men Jesus ska inte hållas på avstånd (det går ju inte). Han måste få komma nära och beröra. Kanske är det till syvende och sist det enda sättet på vilket vår värld kan bli mänskligare.
Ylva Eggehorn skriver i sin dikt att hon vet att det redan är försent. Varningen är för sent kommen. Han har oss redan. Vi är fast i den gudomliga kärleken, fast i Jesusrelationen om vi bara vågar se det. Redan när jag var 16 år var jag fast i den relationen. Akvariernas tid var förbi i mitt liv ( och jag var en inbiten akvarieentusiast under några år). Nu hade luftpumparna tystnat i mitt tonårsrum och den nyinköpta stereon stod på plats. Jag lyssnade till Lars-Åke Lundberg, Börje Ring, Pelle Karlsson m fl. Lars-Åke sjöng: ”Det bästa som hänt mig är Jesus”. Börje Ring sjöng psalmen ”För att Du inte tog det gudomliga..” och Pelle Karlsson sjöng: ”Han är Herre, Jesus är Herre…” Och jag var fast – fast i den gudsrelation som sedan har lett mig steg för steg framåt, steg för steg djupare in i det gudomliga sammanhanget Egentligen handlar nu hela mitt liv som präst om att vittna om just detta, att vittna om Gud som möter mig på ett unikt sätt i Jesus och som påverkat och förändrat hela min tillvaro på ett så fantastiskt sätt.
Om detta och mycket mer talade jag i Skottlanda utanför servicehemet, snett mitt emot den lokala ICA-butiken. Och det vart en gudomligt vacker kväll, vacker ur många synvinklar. Tack att jag fick vara med också detta år! Tack för det Ni i missionsförsamlingen gör, tack för alla Er som engagerar Er på olika sätt – både som anställda och ideella! Ni behövs!
Ylva Eggehorn skriver långt ned i sin dikt: ”Jag varnar dig, fast jag vet att det redan är försent…” Jo, försent var det för mig när jag var 16 år och försent är det för mig när jag är 52 år, och jag kan bara, åter igen, tänka på orden som Lars-Åke sjöng på Lp-skivan som snurrade på min skivtallrik i mitt tonårsrum:
Det bästa som hänt mig är Jesus!
