När jag var yngre spelade jag brännboll tillsammans med klasskamrater och andra vänner. Det var roligt och man kunde använda både platt och runt slagträ. Det runda gav mer skjuts åt bollen som flög iväg. Ofta fanns dock någon som tog lyra när jag slog. Bollen gjorde liksom en loop och sedan ned i någons öppna händer och så kvickt tillbaka till brännaren som tog den, stampade till på plattan och skrek: Bränd!

Ibland känns det som om våra inomkristna samtal om Jesus, vad han stod för i etiska och moraliska sammanhang som är aktuella i dag , tenderar att bli någon sorts brännsbollsmatch där det gäller att slå så svåra bollar som möjligt så att inte mottagaren har en chans att ta utan att man kan göra några sorts religiösa frivarv och få in så många i det egna ”boet” som möjligt eller bränna så många som möjligt. Men Jesus är inget slagträ. Han är inte heller någon boll för långslag och det kristna livet handlar inte om att ”bränna” motståndarna.

I Jesus möter jag Gud själv på ett unikt sätt. Jesus är för mig min himmelske medbroder som jag får vandra med, samtala med, hämta tröst ifrån och kraft ifrån – men knappast använda som slagträ mot andra kristna. Tvärtom har vi ju Jesus gemensamt och jag kan inte förstå dessa kristna som vet allt, har svar på allt. När jag vandrar med Jesus i mitt liv får jag göra det i osäkerhet, i tvivel, i hopp, i kärlek och tro – allt blandat i en helig mix. Jesus säger inte att han är målet sanningen och livet, inte heller paketet, sanningen och livet, utan vägen, sanningen och livet – en sanning och ett liv som vi inte kan få grepp om men som vi kan ana glimtvis och ibland något mer när vi vandrar på Jesusvägen. På den vägen ryms många olikheter! Tack gode Gud!