I Svenska Dagbladet den 3 november skriver Christer Sturmark, Sten-Gunnar Hedin, Karin Wiborn, Anders Arborelius, Göran Zettergren och Morgan Johansson om civilrättsligt äktenskap som något som skulle vara bra för alla. Artikeln handlar i princip om att juridik och religiös handling skulle skiljas åt gällande äktenskap. Så är det ju i många länder i Europa. Man gifter sig borgerligt och sedan går man till kyrkan och gifter sig ”på riktigt” fast det i verkligheten inte har någon juridisk betydelse. Jag har förfäktat den linjen själv väldigt länge. Det verkar vara en ekumeniskt framkomlig väg och jag känner mig fortfarande ganska positiv till den.

Men jag säger ”ganska positiv”, därför att ”myntet har två sidor”. Den andra sidan är ju att om man skulle införa civilrättslig äktenskapsbalk där kontrahenterna skulle behöva genomgå en civilrättslig rit innan annan typ av rituellt firande skulle det betyda en kraftig förändring i det som varit svenskkyrklig tradition under minst hela 1900-talet. Och detta bara för att en grupp skulle slippa särbehandling. Frågan är ju om inte de homosexuella skulle ses som en sorts syndabockar i alla deras ögon som vill bevara äktenskapet inom Svenska kyrkan. Det är ert fel att vi inte längre juridiskt får gifta oss i kyrkan. Det vore ju förfärligt om det blev så – och risken finns. Därför lutar jag nog mer åt att både homosexuella och heterosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan med civilrättslig verkan. Äktenskapet för heterosexuella blir väl inte mindre värt bara för att två människor av samma kön som älskar varandra hett och innerligt, som vill varandras väl, som inte vill skada sig själva eller någon annan, får komma inför Gud och få sin relation bekräftad och välsignad på samma sätt som ett heterosexuellt par? Jag vill åter igen citera min företrädare Ludvig Jönsson som skrev i sin postumt utgivna bok Kärlekens manifest ungefär följande: ”Där kärlek sker, sker något heligt”.

Frågan är inte enkel och kanske är skribenternas (i SVD) väg en möjlig väg framåt i god ekumenisk anda där t o m ateisterna kan instämma. Redan detta är något gott och samtidigt, igen: Den ömsesidiga djupa kärleken som handlar om att älska någon mer än bara systerlig och broderlig kärlek – den kärleken ser inte till könsgränser. Det borde inte heller kyrkan göra, menar jag. Detta skriver jag inte för att det skulle vara ”politiskt korrekt” av en inställsam domprost. Detta skriver jag därför att jag genom personlig kännedom kommit nära homosexuella par och anat mer och mer av deras smärta och längtan.

Jag säger bara: Låt kärleken segra – också i kyrkans sammanhang!