..men man vet inte vad man får! I dag har jag varit och föreläst för ett stort antal pensionärer. Över 200 personer var samlade för rikskonvent för Lekmannaförbundet – en rörelse inom Svenska kyrkan. Det är fantastisk med så engagerade lekmän (ideella medarbetare) i vår kyrka. Många av dem vågar tänka i vida banor, bekänna sig till den inklusiva Guden. Andra blev oroliga när kristen tro och hbt berördes och när religionsdialogfrågor kom på tal.

Jag kan känna mig både trött och sorgsen över en inskränkthet i trosfrågor som jag kan finna i alla åldrar – en inskränkthet som handlar om at man vet vad man har, d v s det egna är bäst och andras är mycket sämre. Varför tycks många (jag själv också ibland) ha så svårt att lyssna till andras erfarenheter och trosliv, glädjas med dem och låta den inkluderande nåden få gälla.
Stockholms 5:e biskop, Krister Stendahl, talade om ”den heliga avundsjukan”. Ibland skulle jag önska att vi smittades mer av den, inspirerades av andra och fördjupades i vårt eget. Det är inte så rysligt farligt att vidga sina egna vyer, att se att den kristna tron inrymmer så mycket mer än vi kanske först tror.

Kanske handlar det om rädsla. Fundamentalismen bygger ju, som sagt, på rädsla. Ju tryggare Du är i Ditt eget ju öppnare kan Du vara för andra synsätt, andras trosövertygelser, andras identiteterer – så länge inget av allt detta skadar någon annan. Med mitt kristna språkbruk skulle jag vilja säga att ju närmre korset Du står, ju öppnare kan Du vara mot alla andras övertygelser. Då behöver man inte vara så förtvivlat orolig och hävda att man vet vad man har men inte vad man får.