Idag är det Kyndelsmässodagen i kyrkoåret. Det har firats runt om i Sveriges olika församlingar (i alla fall i de svenskkyrkliga). Jag var också i kyrkan, som ”vanlig” gudstjänstfirare. För mig är det viktigt att varje sön- eller helgdag få fira gudstjänst. Det är en del av min ”andning”. Om jag inte får komma till en gudstjänst en söndag (oavsett var) är söndagen inte komplett för mig och en tomhet uppstår.
Nu var jag i en liten kyrka i Stockholms stift och vi var inte så många gudstjänstfirare. Prästen i fråga verkade missa att det var Kyndelsmässodagen. Det nämndes inte med ett ord. Predikan anknöt några få sekunder till dagens texter och handlade mer om dem som inte var i kyrkan än om oss som var där. Det nytestamentliga ordet ”hamartia” (nytestamentlig grekiska) betyder ”missa målet”. Det översätts på svenska till ”synd”. Att synda är att missa målet. Prästen som kunde lagt ut evangeliet om Jesus som frambars i templet eller om himmelriket som är som ett senapsfrö talade om helt andra saker i en predikan som hade klangen av en litania. Predikan handlade om varför folk inte gick i kyrkan. Med en oerhört välformulerad predikan sa han ingenting om texterna mer än de nämnda sekunderna. Den i Svenska kyrkan vigde/vigda prästen är en Verbi Divini Minister – Guds Ords tjänare. Oavsett om det är två närvarande eller två hundra får vi inte bli syndare i den bemärkelsen att vi missar målet med vårt uppdrag, att bära ut evangeliet, att borra i texterna, tolka texterna och låta dem bli lika levande för nutidens människor som de var för dåtidens mottagare. Predikans uppgift är att visa att evangeliet är angeläget, att evangeliet håller att leva av och dö för och att det handlar om mig som gudstjänstfirare, mitt liv, min vardag, min nutid. Antagligen är vi många som syndar och det är så lätt att se grandet i sin broders öga men missa bjälken i det egna ögat.
Om vi vill att människor ska hitta till våra kyrkor måste vi som vigt vårt liv till Guds tjänst i kyrkan i ord och handling visa på det vi brinner för. Människor som kommer till våra kyrkor ska inte i en uppgiven ton behöva säga eller tänka: ”Vad var det jag sa?!” utan ”Hit vill jag komma tillbaka!!” Gudstjänsten i sin helhet, både med predikan, liturgi och musik måste få beröra.
I eftermiddag var jag på en Bachkonsert med trombon, orgel, flöjtist/klarinetist, basist, vokalist, organist och kör. En åhörare som jag stötte på i vapenhuset sa på engelska till någon annan ”I was touched in my soul”. Så borde vi alla få säga efter en gudstjänst.
Vilken utmaning!
