Hustrun och jag var på konstrunda idag – just den installationssamling som jag skrivit om i mitt förra blogginlägg (för ännu mer information se: http://www.mobileartproduction.se/skal_projects.html.) Vid en av installationerna fanns en välmenande dam som skulle visa oss installationen och som talade oavbrutet, både om vad den föreställde och om vad en bekant till henne hade upplevt för många, många år sedan etc, etc, etc. Hustrun och jag hade glatt oss åt att få se också den installationen under tystnad och begrundan. Där är ju egentligen först i det egna mötet med ett konstverk som det kan tala rakt in i den egna tillvaron, som det kan ta ens hjärta i anspråk. men denna dam, så fylld av entusiasm och välvilja, talade sönder alltihop. Så får man inte göra – inte äns som man är en välvillig kulturentusiast. Konsten är en sorts mobil katedral, ett sorts mobilt ”heligt rum” eller kanske snarare ett mobilt ”heligt tilltal”. Men heliga tilltal måste få ske i tystnaden, måste få ske i det enskilda mötet utan att det talas ihjäl. Skrivna texter är bra. Där väljer man själv. Guideningar är bra, där väljer man att vara med eller inte, men det påtvingade pratet är direkt destruktivt.

Också vi i kyrkan har något att lära av det!