Jag läste idag i DN om att Kristina Axén Olin har slutat helt och hållet inom den politiska världen. Den är för hård och för kall. Man är så ensam, kommer det fram i DN idag. Har den politiska situationen blivit omänsklig? Det visar sig vid en intern undersökning för riksdagsmän och riksdagskvinnor att många får alkoholproblem, viktproblem, stressrelaterade sjukdomar etc. Mångas äktenskap havererar. Trycket i riksdagen är så stort. Dels finns förväntningar från själva riksdagsgruppen, dels från den lokala partigruppen som förde fram ens namn på riksdagslistan, dels från alla väljare, dels från familjen och naturligtvis alla de egna kraven. Mängden av arbete gör att man inte hinner med – inte hinner med livet. Är det då självmordskandidater som ställer upp? Naturligtvis inte! Det är människor som är beredda att offra familj och fritid, som är övertygade om att det måste kunna fungera trots allt, att det måste kunna vara möjligt att vara politiker trots allt – även om man bor långt från riksdagshuset, även om kraven är omänskligt stora. Det är dessa politiska entusiaster som vi med glädje röstar in, som vi tror på, hoppas på, ställer krav på. Men det är samtidigt dessa som vi skäller ut, som vi tycker fattar fel beslut, som vi är besvikna på.

Vad har vi egentligen för syn på våra politiker? Borde det inte finnas ett mänskligare system? Borde det inte kunna gå att kombinera familj och politik på ett fungerande sätt? Kanske handlar detta om grundläggande människosyn – om hur vi behandlar varandra, om vilka förväntningar vi har på varandra. Här tror jag att kyrkan kan bidra med många tankar kring människovärde och dess konsekvenser sett ur ett kristet perspektiv

Vi behöver kloka och kunniga politiker med stort engagemang, men till vilket pris?