Vad är egentligen en tro på Gud? Måste man tro på ett visst sätt? Måste man tro på det som står i Bibeln? Måste man tro på trosbekännelsens alla formuleringar? Dessa frågor är vanliga bland många människor som längtar efter någon form av gudsrelation men som inte är beredda att kalla sig kristna så länge som kristendomen presenteras som ett trospaket där det gäller att dunka in ett antal givna sanningar.

För mig handlar tron kanske inte främst om att ”tro rätt” utan snarare om att ta sin Gudslängtan på allvar. Tron blir då snarare en sorts relation till Gud, en relation som inte bestäms av fyrkantiga staket uppspikade av dem som vet hur det ska vara. Nej, tron på Gud är just så generös som Gud själv. Den kan se olika ut och får vara olika. Tron handlar inte om att veta, att finna den sakliga och objektiva sanningen. Tron är snarare att våga treva sig fram, att pröva olika tankar, att brottas med Gud där bara Gud kan bedöma brottningsmatchens uppriktighet.

Kristen tro då? Vad är det? Kanske samma sak! Som kristen får jag brottas med Kristus, med Jesus själv. Kristen tro är inte att veta hur det verkligen är i förhållande till andra som inte vet det. Nej, kristen tro är större än så. Den handlar om att vilja följa Kristus, att vilja säga att ”Jag är beredd att vandra ett stycke med Jesus, lära av Honom, lyssna till Honom, öppna mig för Honom”.

Det var det som helgonen gjorde. De får vara vår förebild.