Det här är Ester Cyprian Mroki från Mlalo (byn Mziragembey), i Östra Usambarabergen. Den 12 december fyller hon nitton år. Hon studerar sitt första år på Irente Children’s Home och är en av de främsta som vågat sjunga solo i kyrkan.

Häromveckan när jag stod i barnhemmets tvätteri ensam kom Esther fram till mig och sa “I’ll help you”. Vi handtvättade ett av rummens barnkläder, tygblöjor och tygtrasor. Ofta sjunger tjejerna i tvätteriet. Ibland står de bara tysta och jobbar sida vid sida. Men idag höll Ester och jag ett fint samtal.

Ester undrade om det finns barnhem i Sverige. Jag förklarade hur en fosterfamilj fungerar och berättade att jag har en vän hemma som varit det för två ungdomar. Hon ville veta hur min familj ser ut och hur saker och ting fungerar i mitt hemland. Jag berättade en del – och fick även möjlighet att ställa frågor om henne och om hon har några framtidsdrömmar. På det senare berättade hon att hon vill bli läkare. Kanske jobba på Bumbuli hospital, såsom en av henne äldre bröder. Bli barnläkare, öron-ögön-läkare eller barnmorska. Och själv vill hon ha tre barn, om Gud vill det.

På första advent delade prästen Sabina ut kakbitar till församlingsbor, som en del i en insamling i ett grisprojekt som kvinnorna har. Valfri summa fick doneras till projektet som tack för kakan. Och ville man kunde man ge bort sin bit till någon annan. När det var min tur tittade jag bakåt på ICH-tjejerna och de fnissade. “Rafiki Ester” sa jag sen, och hon fick komma fram och bli matad av mig med en tandpetare. Kul! Jag kommer att sakna henne när jag åker hem. /Kattis