I lördags 16 december var vi på vigsel här i Irente. Det var Enoch (bördig från Irente) som gifte sig med Catherine. Detta är inte personer vi känner egentligen, mer än att brudgummens far arbetar som lantbrukare på blindskolan.
Efter att nu har varit på många kyrkliga tillställningar hade vi ganska breda förväntningar på vigseln. I stort sett allt kunde hända enligt oss. Faktum var att själva vigselakten var i stort sett som hemma. Det var en betraktelse, löften, bibelläsningar och psalmer. Och det hela tog inte mer än ca 1 timma. (Dock började inte vigseln förrän 45 min efter utsatt tid och sedan var det en del fotografering efteråt). Så, själva liturgin är i ganska traditionell anda som vi känner igen ifrån Europa. Sedan befinner vi oss ju i Tanzania vilket innebär att det också finns en kamera med tillhörande jättestark strålkastare (som ska filma allt men mest bländar. Misstänker att alla ser ut som spöken på filmerna sen)
Något som dock berör oss Européer är att det inte direkt är någon munter tillställning. Det satt tre väldigt entusiastiska damer framför oss i kyrkan, men annars är folk seriösa och tysta. Det pratas om glädjande budskap, körerna sjunger glatt, men den generella känslan är tung. Brudparet ser allvarliga och nästan ledsna ut. Det berör, på ett obehagligt sätt, tycker jag som själv är en hopplös romantiker som alltid gråter på vigslar. Vi har hört tidigare att de enligt tradition inte ska se glada ut för att visa att de tar äktenskapet på allvar. Men också kan jag inte undgå tanken om äktenskapet bygger på kärlek eller är mer utan en överenskommelse.
Jag har fått en del ”frierier” här i Tanzania. Oftast har de frågat och jag svarat att jag redan har en pojkvän i Sverige och sedan har det ju varit synd för att de ville ”marry a white woman” men inte mer med det. Men också har jag förklarat att vi i Sverige oftast gifter oss på grund av kärlek och fått svaret ”ok, lets get in love then”. Som att det fungerar så? Det känns ju väldigt främmande för mig. Men inte alls konstigt baserat på pratet jag hört hos vissa personer här. Här har jag hört resonemang om kärlek i samma anda som i de flesta kulturer där äktenskap fungerar mer som affärsöverenskommelser, alltså att kärlek är något som växer fram och skapas över tid. Jag förstår detta, men vill inte själv leva så. Sedan är det ju inte alltid så i Tanzania, utan detta är baserat på mina upplevelser jag har av mitt närområde.
Iallafall var detta en munter dag för församlingen! Även om äktenskapet ska tas på största allvar (läs in att se ledsen ut) så kunde jag iallafall en gång se bruden dra på smilbanden. Så även om stämningen var sådär önskar jag dem all lycka och framgång i framtiden. Heja heja!
Förresten har vi har startat ett bageri här i Irente. Ända sedan första advent har ugnen gått varm här hemma och vi har till och med fått beställningar på bullar och kakor. Här är det inte vanligt med ugn (utan till exempel mandazi friteras) så våra bakverk är spännande och framför allt annorlunda. Jag har nu efter ca 400 st bullar utvecklats och övergått till snäckformen istället. Kände att jag behövde lite utmaning i vardagen. Och apropå utmaning har vår gamla swahili-lärare Esther önskat att få lära sig baka, alltså ska bageriet nu göra hembesök för att föra kunskapen vidare!
Ps. Kolla hur gulliga kattungar Lena har hemma hos sig!!!
