Jag är uppvuxen på en gård på det småländska höglandet. I vardagslivet i Sverige, boendes i centrala Malmö, märks detta väl inte direkt. Mer än att jag om möjligt är tacksam för att kollektivtrafiken alltid finns att tillgå. Men på något sätt är jag ändå präglad. Dels ur pragmatisk aspekt, då jag alltid var tvungen att planera mina aktiviteter utifrån att det inte fanns några bussar i närheten av vår gård, utan var ständigt i behov av föräldrarnas bil. Det har gett mig mycket realism och planeringsförmåga. Men också frihet. Frihet att ha naturen nära inpå, att inte vara rädd för naturen, och uppskatta att kunna röra sig fritt. Och framför allt, närheten och relation till djuren.
Det har alltid vara så att jag levt nära djuren (kanske inte i Malmö då). Men jag började mitt liv så, de första 19 åren faktiskt, och nu lever jag åter igen så. Kattis har tidigare skrivit om de djur som bor här på Irente Children’s home. Här ligger ju korna mig närmast om hjärtat, varför vet jag inte riktigt, men det har med trygghet att göra, att där korna finns är hemma. Jag uppskattar att ha dem kring mig, även om jag ifrågasätter människan behov till att använda djur på detta sätt. På något sätt ger det mig lugn att vara nära korna, deras liv är ju trots allt enklare än vårt. Det är ingen stress och stora problem. Livet handlar endast om en sak – och det är att äta. Enkelt va? Önskar att det varit lika enkelt för oss människor som oavsett vad verkar stöta på problem ständigt. Så djuren ger mig stabilitet och trygghet – en hemmakänsla. Denna känsla av harmoni och trygghet är något jag vill dela med mig av med mina medmänniskor och tycker därför om att vara med barnen vid korna.
Det är roligt att se barnen möta korna. Det är en sorts skräckblandad förtjusning. De går först närmare i nyfikenhet, för att sedan skrämmas av kons rörelser. Det gäller att ta det steg för steg – och lugnt. Kon är ju trots allt lika rädd som människan och känner väl av barnens tvekan. Men så kan de börja närma sig, lämna över lite hö, kanske till och med klappa. Och så är det på något sätt säkert, även om denna process upprepas varje gång vi möter djuren.
Nu har vi lämnat Irente och jag och Kattis håller på att bestiga Kilimanjaro – Afrikas högsta berg på 5895 m ö h. Efter bergsbestigningen väntar mer upptäckande av landet för att sedan åka tillbaka hem till vardagslivet i Malmö. Såklart kommer jag sakna mycket – mycket jag kan sätta ord på. Men det där svårnämnda att sakna, är till exempel att leva nära djuren. Det är en medfödd känsla hos mig jag omöjligt kan förmedla, mer än att påstå att den finns där.
På bilderna syns jag, Happy och Aisha.
