Varje juldag kommer biskopsparet Munga till Irente Children’s Home för att äta lunch och leka med barnen. Detta syns på fotot ovan, med biskop Steven i lila biskopsskjorta och hans fru Anneth i vit klänning. I mitten syns även Mama Mdemu, chefen för ICH, i rosa klänning. Vi var officiellt inbjudna till lunchen och fick även dela gemenskapen innan och efter. Det var fint att se biskopen och övriga personer från kyrkans elit ta sig tid för barnen.

Det har varit många julgudstjänster i kyrkan i Irente och varje gång har körerna sjungit och det har varit liv och rörelse i kyrkan. Kören Maria, som består av ungdomar och andra dansanta personer, har haft olika matchande kläder varje dag. Här ser ni en filmsnutt med sång och dans från juldagens gudstjänst, alltid med inspelat bakgrundskomp:

Prästen Sabina frågade oss om vi ville hjälpa till att dekorera kyrkans julgran och det gjorde vi den 23:e december. Här ser ni hur vi hjälper till att sätta upp pyntet, en del som vi tillverkat hemma hos oss. Även adventskransen skulle pyntas med stjärnor och ballonger. Det har varit intressant att fira jul i en ny miljö! /Kattis

Växer ananas på träd? Hur växer bönor och ris? Det finns vissa saker som vi nordbor inte vet, innan vi åker till ett tropiskt land. Google i all ära, det är något speciellt att se och uppleva det på plats. Här kommer ett fotoinlägg med korta bildtexter till. Det är speciellt att fira en blommande, frodig jul! /Kattis

Och så sist, en get med sin bebis! För utan djur, ingen grönska.

Idag är det lucia – och vi har gått ett litet luciatåg i slutet av morgonbönen på Irente Children’s Home. Den yngsta deltagaren var Gifty 4 år och jag var den äldsta på 29 år. Lucia var Asha,15 år, som läste en fin liten luciadikt om att “Lucia anakuja kwa nuru na furaha” (Lucia kommer med ljus och glädje). Men eftersom chefen, Mama Mdemu, inte kom i tid till morgonbönen ska vi göra om luciatåget imorgon igen. Ja, varför inte?!

Elin och jag har översatt “Midnatt råder” till swahili och härom morgonen översatte jag även “Ute är mörkt och kallt”. Det var roligt att lära tjejerna sångerna och öva på att gå med ljus i led. Här är en video på måndagens övning, där Ester var med och initierade rörelserna till “Ni usiku” (Midnatt råder).

“Ni usiku, wataoto wanalala. Wa-na-la-la.

Wanafunzi vote wanacheza. Wa-na-che-za.

Tipp, tapp…

(Det är kväll, barnen sover. So-ver.

Alla studenterna dansar. Dan-sar.

Tipp, tapp…)

Taratibu tembea nyumbani. Ta-ra-ti-bu.

Sikiliza, watoto wanamka? Wa-na-am-lka?

Tipp, tapp…

(Gå försiktigt till huset. För-sikt-igt.

Lyssna, vaknar barnen? Vak-nar?

Tipp, tapp…)

Tunaimba ya nuru Lucia. Tu-na-im-ba.

Tunasubiri kwa Krismasi. Kri-sma-si-i.

Tipp, tapp…

(Vi sjunger med Lucias ljus. Vi sjung-er.

Vi väntar på julen. Ju-len.

Tipp, tapp…)”

Här är ett klipp från morgonens luciatåg. Glad lucia allesammans! /rytmikpedagog Kattis

Det här är Ester Cyprian Mroki från Mlalo (byn Mziragembey), i Östra Usambarabergen. Den 12 december fyller hon nitton år. Hon studerar sitt första år på Irente Children’s Home och är en av de främsta som vågat sjunga solo i kyrkan.

Häromveckan när jag stod i barnhemmets tvätteri ensam kom Esther fram till mig och sa “I’ll help you”. Vi handtvättade ett av rummens barnkläder, tygblöjor och tygtrasor. Ofta sjunger tjejerna i tvätteriet. Ibland står de bara tysta och jobbar sida vid sida. Men idag höll Ester och jag ett fint samtal.

Ester undrade om det finns barnhem i Sverige. Jag förklarade hur en fosterfamilj fungerar och berättade att jag har en vän hemma som varit det för två ungdomar. Hon ville veta hur min familj ser ut och hur saker och ting fungerar i mitt hemland. Jag berättade en del – och fick även möjlighet att ställa frågor om henne och om hon har några framtidsdrömmar. På det senare berättade hon att hon vill bli läkare. Kanske jobba på Bumbuli hospital, såsom en av henne äldre bröder. Bli barnläkare, öron-ögön-läkare eller barnmorska. Och själv vill hon ha tre barn, om Gud vill det.

På första advent delade prästen Sabina ut kakbitar till församlingsbor, som en del i en insamling i ett grisprojekt som kvinnorna har. Valfri summa fick doneras till projektet som tack för kakan. Och ville man kunde man ge bort sin bit till någon annan. När det var min tur tittade jag bakåt på ICH-tjejerna och de fnissade. “Rafiki Ester” sa jag sen, och hon fick komma fram och bli matad av mig med en tandpetare. Kul! Jag kommer att sakna henne när jag åker hem. /Kattis

Lördagen den 18 november sjöng elever och lärare från Rainbow School på Sekomus examensceremoni. Låtarna har vi sjungit på musiklektionerna på skolan innan och eleverna verkar tycka mycket om dem. Catta kan intyga att sångerna sjungs även på rasterna och utanför musiklektionerna. Bakom kameran står Elin.

Söndagen 19 november spelade och sjöng tjejerna från ICH (Irente Children’s Home) två sånger i gudstjänsten. Jag kompade två låtar på gitarr. Låten som jag och tyska Lena har lärt tjejerna heter “Heaven is a wonderful place” och slutet på den lät såhär:

Jag vill också berätta att jag tycker att det är spännande med den tanzaniska kulturen. Oftast är den ganska timid – kenyaner tycker tydligen att sina grannar pratar väldigt tyst – men sen, helt plötsligt, kan det bli stoj och stim, dans och “lalalala”-utrop. Som ni såg i videon från Mama Mungas födelsedagskalas förra helgen. Den finns en sån film från kyrkan i söndags. Bakom kameran står Catta på bägge kyrkfilmerna.

Ha en bra vecka!

/Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis

Och så kom den – en väl efterlängtad ledig helg. Hemma på Irente. Utan några långa bussresor eller större planer. Elin och Catta var på benen igen. Vi passade alla på att tvätta och städa våra rum. Att fika lite extra. Läsa böcker, spela kort och umgås. Vila, promenera och motionera. Väldigt skönt! Lena lagade tysk ”käsespätzle”, en typ av äggpasta som flyter upp till ytan i kastrullen. Kul att testa!

Idag, måndag 13 november, slog Elin vårt husrekord i kortspelet Gin Rummy med hela 870 poäng! En glad Elin på fotot nedan. Och lite andra nerslag i vår tillvaro här i foton. På söndagskvällen var vi bjudna till biskopens fru Anneth Mungas 55-årskalas på Tumaini. En härlig video från spontandans och sång syns längst ner!

Allt gott, Kattis

I helgen var vi i Arusha på praktikantkonferens. Ett nytt koncept för Svenska kyrkans praktikanter i Tanzania – och väldigt värdefullt! Vi fick en rejäl genomgång av kyrkan ELCT:s arbete inom landet och i samarbete med Svenska kyrkan. Josephine Sundqvist, utsänd arbetare på huvudkontoret i Arusha, hade valt de mest pratsamma och klipska av sina kollegor att hålla föreläsningar för oss. Vi hade dessutom möjlighet att reflektera över vår roll som praktikanter tillsammans med Stockholms stifts fyra utsända, stationerade i Moshi och på Agape Learning center, bland annat. Prakikanter på översta bilden från vänster: Catta, Kajsa, Theodor, Emma, Joakim och Elin.

Det var en häftig känsla att helt plötsligt komma på “insidan” av ko-projektet och se Svenska kyrkans fastekampanjer som gett människor livsförändring, wow! ELCT:s program för hållbar utveckling och miljö kallas för SLEP (Sustainable Livelihood and Environmental Program) och leds av Patricia Mwaikenda. Hennes föreläsning var väldigt intressant och inspirerande! Hon visade siffror på många gätter och kor som var inköpta och distribuerade, med två veckors utbildning för bönder i hållbart jordbruk. Hur biogas- och solcellsprojekt förverkligats, träd planterats och mer än 120 energisnåla spisar installerats.

SLEP startade 2011 i samarbete med Svenska kyrkan och de allra första korna köptes in 1999. Ko-effekten, som vi hörde talas om i fastekampanjen 2016, pekade på det arbete och den utveckling som skett i Tanzania och hos bönder sen dess. Målgruppen är utsatta grupper och individer, som är ekonomiskt och socialt svaga. Fokusgruppen är kvinnor, eftersom de gör större delen av allt hushållsarbete och obetalt arbete i landet. De är dessutom den största gruppen arbetare på bondgårdar och åkermark. Men enligt traditionen i landet är det männen som tar ut vinsterna och är de som äger hus och andra ägodelar. Det finns fortfarande en obalans där flickor blir tilldelade mer hushållsarbete än pojkar, och på så sätt inte förverkligar sin fulla akademiska potential. I Tanzania förekommer barnäktenskap, tidig graviditet, sexuellt våld bland barn och kvinnor, FGM (Female Genital Mutilation, fyra typer av könsstympning) som varierar i officiella siffror etc. Skolgången är obligatorisk upp till högstadiet, men implementeringen av lagstiftningen fungerar inte helt.

Det är häftigt att se ELCT:s sociala, politiska och humanitära engagemang och roll i det tanzanianska samhället. Som kristen kyrka anser man inte kunna stå och “titta på” medan orättvisor sker, utan att det är vårt uppdrag som kyrka att agera. Kyrkan har 25 stift och bistår landet med 15% av alla hälsoenheter, varav flera ligger i avlägsna områden dit regeringens sjukvård inte når. För ELCT går utveckling och genusarbete hand i hand och ko-effekten bidrar inte bara till att en ko föder kalvar och ger fler människor näring, utan också i utbildning och till nya, stabilare hus med elektricitet. På dessa sätt är kyrkan med och utvecklas FN:s utvecklingsmål SDG:s. Mycket bra! Jag känner mig stolt att vara en del av denna rörelse!

På lördagen tog Josephine och hennes man Johan oss på en hajk till Themi Waterfall. Blött, kraftfullt och vackert! Påfyllda, uppfyllda – och några av oss sjuka. (Efter allt regn & resande!) 

/Lushoto, Tanzania

Solen skiner alltid i Tanzania… nja, nästan. Första veckorna var det mycket sol! Nu har det regnat i nästan två veckor, mer eller mindre. Så det har blivit mycket kortspel och innesittande. Men ändå har det hänt lite grejer här!

I söndags föddes ännu en kalv på Irente Children’s Home (ICH). Tyvärr missade jag även denna nedkomst, men dagen efter gick jag ner och tittade på underverket. På fotot syns Kalv nr 2 (det verkar inte som att man döper djur i detta land).

I tisdags anlände en ny bebis till ICH. Den första sen vi började arbeta här den 18 september. Det är en knappt två veckor gammal flicka vid namn Morana, från Korogwe, två timmar österut. Hennes pappa och släktingar tog med henne hit. Nu bor hon i rummet med de två tvillingarna Abrahamu och Wazari i ”Room for special aid”. Hoppas att hon ska få all den omsorg hon behöver, lilla hjärtat!

Barnhemmet har stort behov av renovering och reparation, berättade Mama Mdemu för oss i förra veckan. Det är alltifrån mindre underhåll till större som behöver göras. Eftersom barnen tar ut stoppningen på de gosedjur som tappat ett öra eller en arm och stoppar den i munnen, frågade jag om nål och tråd häromdagen. Det finns många gosedjur och kläder att laga, om det bara tas tid att göra det!

Tutaonana! (Vi ses/hörs!) /Kattis

Idag var det en högtidlig dag för Sekomu, kyrkans universitet i Usambarabergen. Över trettio präster i högtidlig skrud, blåorkester och polisbilar fanns vid välkomnandet av hedersgästen vid halv tio imorse: Den förre och tredje presidenten Benjamin William Mkapa. Som audiatoriumet på bilden ovan är döpt efter. Här kan ni höra hur han välkomnadet med en instrumental version av ”O, Store Gud”:

Därefter fick presidenten en spade och en demonstration av ”Plantera 1 miljon träd”-projektet gjordes, framför en skock fotografer. Nedanför Irente Children’s Home såg jag sen i eftermiddag hur ett bananträd bars över vägen för att (antar jag) bli planterat. Så, nedanför backen från vårt hus finns nu dessa fina bananträd på rad.

Celebrationen började klockan nio (officiellt), men det hela inleddes på riktigt vid kvart i elva när presidenten, poliser, alla präster och blåsorkestern klev in i auditoriumet med påmpa och ståt. Sen bestod dagen av en blandning av körsång (från gårdagens körfestival, jag antar att Elin vill blogga själv om detta!), bön, bibelläsning, predikan av biskop Steven Munga, flera tal av hans fru och f.d. vice direktör för Sekomu Anneth Munga, en finsk präst (som vi inte träffat tidigare) och såklart – preseident Mkapas tal framför diverse kameror. När vi åkte hemåt mot Irente igen var klockan kvart i tre – vi hade ännu inte ätit lunch – och då skulle ytterligare tre körer framträda. En festlig dag, dock med mycket stillastillande. Nu ser vi nog alla fram emot en liten mer lugn söndag, med bara sisådär 3 timmars gudstjänst i den lokala kyrkan.

/en trött Kattis