I helgen var vi på ”Solgården” som ligger mellan Bromölla och Gualöv på läger med konfirmanderna. Den första kvällen var det fotbolls VM då Sverige spelade mot Portugal. Detta kunde vi ju inte låta de stackars konfirmanderna missa, vilket de var livrädda för att göra. De fick se matchen och var mycket glada. Dock inte över resultatet… Gården var inte särskilt modernt utrustad vad gäller TV -apparat så vi fick nöja oss med den mini ”tjock tv” som fanns. Samma kväll hörde jag från ett annat rum en av konfirmanderna säga: ” När jag kommer hem kommer i alla fall jag att uppskatta den TV vi har hemma mer än innan.” Jag log med hela ansiktet och tänkte Win-Win. De fick se matchen, men lärde sig även att värdesätta de saker i livet som ofta annars tas för givet.

Det var en härlig helg, slitsam som läger brukar vara, men härlig! Helgen fylldes med viktiga samtal om kristen tro och liv och spetsades med lekar som tex kubb i novemberrusket. (Tydligen är jag en riktig vinnarskalle.) Det gavs också tid för film-mys med filmen ”The Blind Side” (denna gång på storbild!) Den sanna historien om Michael Oher, en hemlös afroamerikansk yngling från ett trasigt hem, som tas in av familjen Touhy, som hjälper honom att uppnå sin fulla potential både som individ genom att tro på sig själv, och lyckas som stjärna i amerikansk fotboll.

Tänker att det ju faktiskt inte var så länge sedan jag själv konfirmerade mig. När jag ser på konfirmanderna minns jag min egen konfirmandtid med alla frågor som fanns och alla svar jag trodde att jag hade.

Något jag tycker känns helt underbart är andakten tillsammans med konfirmanderna. I början verkar det som att de flesta konfirmander tycker att det känns lite pinsamt att sitta där i ringen, det fnittras, tramsas, pratas och känns allmänt splittrat. Inte så konstigt eftersom detta förmodligen är första gången i deras liv de är med om något liknande. Men det underbara som jag pratade om infinner sig när förlossningen sker och det börjar hända saker. När det blir tydligt att det för varje gång det hålls andakt blir mindre och mindre pinsamt och obekant, för att i stället kännas mer och mer viktigt och berörande.

Sista kvällen gick vi till Gualövs kyrka för att fira andakt och sedan tillbaka. (ca 6 km.) Håller med om vad församlingspedagogen Sofie skrev på sin facebook: ”Måste berömma konfirmanderna som traskade på hela vägen, och några t.o.m joggade ihop med Bernice tillbaka.” Ja, vad gör man inte för (i detta fall) konfirmandkillarna som har spring i benen.

Efter helgen som inte innehöll mycket sömn däckade jag hemma i sängen med känslan av att jag kanske aldrig skulle vakna mer.

Men det gjorde jag som ni märker, vilket var tur eftersom det imorgon vankas semester! Då åker jag och min Alexander till Turkiet i drygt en vecka. Närmare bestämt på en bildningsresa vid namn ”I apostlarnas fotspår.” Mindre Asien var den del av Romarriket där Paulus föddes (i Tarsus) och tillbringade en stor del av sin tid som förkunnare. Hans tidiga kristna odysée förde honom till många städer och folk i det stora område som idag är Turkiet. Vi kommer att besöka allt  från staden Efesos, en av den tidiga kristendomens viktigaste stad till Hierapolis och klipplandskapet kappadokien.

Väl mött kära läsare!

Igår samlades ca 600 präster och diakoner i Lunds domkyrka för att fira mässa. Det blev ett bra tryck i psalmer och gemensamma böner. Härligt att se så många kolleger på ett och samma ställe. Efter mässan gick vi ut i regnet till AF borgen. Där det skulle hållas val av ledamot och ersättare i domkapitlet i Lunds stift.

Först hölls det ett föredrag av Björn Wiedel om personlig livstolkning och kristen tro. Om redskap att förstå sitt egna liv och hur pedagogik och rätt undervisning kan vara till hjälp. Han avslutade sitt föredrag med ett citat av Tomas Tranströmer.

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Tänker att den får tala för sig själv…

Sedan gav han en bild av hur mycket vi svenskar reser och fortsatte med att det viktigaste inte var att upptäcka nya platser utan att se med nya ögon. Word! Oftare än vi tror måste vi våga se med andra ögon och påminna oss själva: ”Kill your darlings”

Lunch och mingel stod sedan på agendan. Jag blev alldeles stel i käkarna av att le så mycket. Skönt att prata av sig om både allvarliga och mindre allvarliga saker. Ett exempel på en mindre allvarlig sak var: Hur jobbigt det är när behåband trillar ner över axeln. Nu tänker kanske ni som inte är prästser eller diakoner; jaha, då får man väl bara dra upp det igen. Men ser du, där har du fel. Har man en präst/diakonskjorta får man i princip klä av sig för att lyfta upp det där bandet. Vilket man inte gör, så man får försöka krångla upp det igen utanpå skjortan. Det var helt enkelt bara skönt och lite förlossande att höra någon annan sätta ord på det man själv känner men aldrig säger på ett helt vardagligt och banalt problem.

Sedan tog det inte lång stund innan jag hann göra bort mig… Råkade  rufsa om en man i håret som jag bara såg nacken på. Var helt övertygad om att det var någon annan… Som tur var berättade en kollega tröstande att han råkade skalla en man som satt i bänkraden framför när han skulle resa sig upp för att gå fram och ta emot nattvard. 

Nu var det alltså dags för själva valet som vi kom dit för. Tur att jag frågade vilken valurna min röst skulle läggas i. Det fanns en del att välja på så jag tänkte att det kanske var valfritt. (Läste först inte på skyltarna som fanns överallt i rummet med namnen på de olika kontrakten.) Min första tanke var att det kanske stod namn på skyltarna på de personer som var valbara och att man sedan skulle traska bort till den skylt som bar det namn på den person man ville lägga sin röst på. Hur som helst gjorde jag min röst hörd, och resultatet blev som jag hoppats på. Dagen avslutades med att ett skånskt trefaldigt leve till Biskop Antjés nya titel: Ärkebiskop.

Vilken dag. Händelserik och trevlig. Det var dock skönt att komma hem kan jag säga.

Men jag njuter verkligen av att åka till Lund ibland. Kan komma på mig själv att jag nog inte riktigt har klippt navelsträngen med denna stad. Imorgon bär det av dit igen för att ha grupphandledning tillsammans med övriga pastorsadjunkter i stiftet. Och till helgen vankas det läger med konfirmanderna.

Allt gott och Guds välsignelse till er alla!

… Eller allhelgonahelgen.

Helgen som gått är en helg som betyder mycket för många. Helgen då extra många ljus brinner på våra kyrkogårdar.

Men varför firas alla helgons dag, (denna helg) i Svenska kyrkan?

Allhelgonadagen har firats sedan 700 talet men avskaffades som helgdag på 1700 talet. Senare blev istället alla helgons dag en helgdag som vi firar till minne av helgonförklarade människor. Det är en kristen tradition och har sedan tidigt stadium varit betydelsefull och firats i den kristna kyrkan. Det är både helgon och martyrer som firas. Martyrer betyder också vittnen och man skulle kunna säga att det är någon som fråntas sitt liv för trons skull. Paulus och nästan alla Jesu lärjungar dog martyrdöden. Tyvärr finns det fortfarande martyrer, människor blir dödade och torterade än i dag på grund av sin tro. I det heliga landet Israel, Syrien och Egypten, är bara några länder där det sker just nu. Det är fruktansvärt, men får inte blandas ihop med en annan form av ondska vilket är självmordsbombare som mördar i Guds namn.

Ett helgon inom kristendomen är någon som under sitt liv levt väldigt nära Gud och efter sin död blivit helgonförklarad av kyrkan genom en rad olika kriterier som uppfyllts.

Utöver alla helgons dag  uppstod det snart ett annat behov av att minnas de döda vid en speciell minnesdag. Nämligen sina nära och kära bortgångna själar. Vanliga människor som varken var helgon eller martyrer.  Den katolska kyrkan införde därför på 1000 talet ”alla själars dag” . Dagen då man skulle önska dem man saknade en evig vila. Dagen försvann dock när reformationen kom. Luther var minst sagt inte så förtjust i denna helg men firandet fortsatte långt efter reformationen.

I svenska kyrkan har alla själars dag fått en plats igen, den firas söndagen efter alla helgons dag.

Uppenbarligen finns det ett behov av att tänka på och visa vördnad för de man saknar och som inte längre finns i livet. Det verkar uppenbarligen som att det för många (och även för mig) känns gott i själen att på ett konkret sätt få visa denna saknad, t.ex. genom att tända ett ljus.

Förr tände man dessa ljus för att man hade en bild av att de döda i mörkret behövde vägledas hem i anknytning till att sommaren tog slut och vintern tog vid. Kanske är det så att detta lever kvar. För mig handlar det mycket om att Jesus säger: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Joh 8:12

”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” Joh 1:5

Dessa ord ”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det” har varit mitt bibelord som lagt sig som en tunn skyddande hinna över mitt hjärta sedan predikan i söndags som Michael Ivarsson höll i S:t Nicolai kyrkan i Sölvesborg då jag även sjöng i kören.

Sådan var min helg:

I fredags på allhelgonadagen hade vi öppet hus inför allhelgonahelgen. Jag var stationerad i uppståndelsens kapell mellan kl 12.30 och 15.30. Sedan kom Pia och avlöste mig. Det var en ruggig och kall höstdag och människor strömmade in i kapellet för att värma sig med kaffe och vetelängd efter att ha skött sina bortgångnas gravar och lagt kransar, planterat nytt och tänt ljus.

Kanske var det inte bara kaffet som värmde. Många samtal och mångas sorger fanns det tid och plats för, men också minnen som skänkte skratt. Livets tankar och samtal fick rum. Ute låg sorgen och tomheten som en dimma, men inne gavs en liten stund av värme och hopp. Stolt berättade en 85 årig man: – Jag var med och renoverade Ivetofta kyrka 1952. Vi flyttade och ändrade allt! Det var mitt livs största bygguppdrag. Tråkigt bara att jag inte förstod det stora och mäktiga just då. Många kom och gick och plötsligt sa någon: – Hej är du här? Och så möttes två människor som båda var ensamma och just mist sin livskamrat. Plötsligt kändes världen just då inte så ensam längre för just dem.  Inne i kapellet spelades svag musik, där fanns det möjlighet att tända ljus och bara vara.

På lördagen och söndagen var jag ledig. Efter mässan på söndagen hade jag bestämt mig för att åka till Malmö till S:t Pauli mellersta kyrkogård. Saknaden efter pappa är stor. Många barn mister sina föräldrar alldeles för tidigt, men jag är inget barn längre, varför gör det då så ont? Under 1,5 timme i bilen från Sölvesborg till Malmö och 1,5 timme tillbaka hann jag fundera lite. Även när jag var liten fanns det en saknad efter pappa, så saknaden efter honom började inte när vi kopplade bort respiratorn efter att hjärtat stannat på honom den 8 januari 2009.

Sedan funderade jag vidare… Tack Gud för att du ofta hjälper mig att kommer på svaren till varför jag känner som jag gör eller varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Det hjälper mig att utvecklas och gå vidare i livet. Men framförallt att ta tag i mitt liv.

Säg inte till någon att du beklagar sorgen. Säg istället att du beklagar förlusten. För sorgen är en hjälp oavsett hur du uttrycker den. Men så länge du ignorerar den så kan den förgöra dig. När du möter den är du inte ensam, så ta den i hand, gör upp med den och sen lämna den bakom dig. Då kan den få dig att börja leva igen. Saknaden däremot är minnen som vi inte kan göra oss fria från. Det enda vi kan göra är att överlämna den i Guds händer och be.

”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Upp 21:4)