Återhämtning och allmänt välbefinnande tillhör livets goda och nödvändiga. Men ibland blir det aningen ironiskt. Då tänker jag på de gånger människor (läs även in mig i människor) stressar till just -återhämtningen. Jäktande till yogapasset med yogamattan under armen och svetten rinnandes längst med ryggen… men visst är det härligt med mindfulness… Eller på cykeln i 190 km /h på väg till gudstjänsten för att finna frid, fast nu med böner i huvudet om att inte cykla över någon på vägen. Eller springandes längst med Malmös gator för att hitta till det spa’t jag fick en kur från i prästvigningspresent som jag längtat efter men inte >hunnit< nyttja förrän nu …
Spring inte för fort så att du springer ifrån livet som omger dig. Gå inte heller för sakta så att du lockas att se tillbaka och glömmer blicka framåt. Försona dig med det som varit så att det inte förstör det som komma skall. – Jag
Hur som helst så hann jag och hittade till spa’t.
På tal om att springa så var jag i Stockholm för att hälsa på min kära systerdotter med familj. Passade då på att njuta av solens glans och lugnets ljuva toner medan Stockholm Marathon pågick bakom ryggen på mig…
Mina fina tvillingar. #twins ellaochalma
Det är nu 10 år sedan jag tog studenten och ett helt år sedan jag prästvigdes i lunds domkyrka. 9/6 2013. Mitt år som pastorsadjunkt är nu över, och jag kan härmed kalla mig komminister. Är så tacksam för att jag fått pröva vingarna i Bromölla pastorat. Har mött så mycket kärlek av församlingen och av er läsare. Tack! Det är verkligen nödvändigt att få pröva vingarna, så att man lär känna sig själv som präst. Det låter kanske lite konstigt, men jag tror det är viktigt att ta reda på vem man är i sin ”prästidentitet.” Bara en sådan enkel sak som varför man gör vissa liturgiska moment och för vems skull man gör dem. Någon gång stod jag i en mässa mot altaret, ingen såg mig och jag tyckte det kändes som att jag gjorde en massa korstecken och olika rörelser med händer och armar utan att riktigt veta varför… Detta hade jag ju lärt mig, men jag började skratta lite för mig själv och tänkte: Ja du Jesus, vilken tur att jag gör detta annars hade du ju inte förstått att du skulle vara närvarande i mässan… Jag är ganska högkyrklig i mitt gudstjänstfirande och vill fira mässa med högsta respekt för vad det är. Men den gången kom jag på mig själv att göra lite hokuspokusrörelser med händerna för att jag lärt mig det. Hjärtat måste vara med, om det inte är det får man lov att skratta åt sig själv. Man måste helt enkelt veta varför man gör som man gör.
De sista dagarna innan sista gudstjänsten som pastorsadjunkt firade jag en församlingsbo som brukar komma på alla mina gudstjänster, han fyllde 89 år och bjöd på tårta på sin dag han länge pratat om. En fin man som delat med sig av många livsberättelser men som saknar sin kära hustru mycket som jag begravde i början av mitt år i Bromölla.
Söndagen den 8/6 var alltså min sista söndag som pastorsadjunkt. Jag fick den stora äran att ”slut”predika på pingstdagen. Mässan hette ”Träd in i dansen” och det var fantastisk svensk folkmusik genom hela mässan. Tunnbyringens dansare dansade i gudstjänsten och jag passade på att predika lite längre, tycker man får lov att fläska på lite på sista dagen som pastorsadjunkt. Passade även på att sjunga lite ur ”främling” i min predikan för att hålla församlingen vaken.
Utdrag ur predikan:
(…) Guds kärlek till oss människor är SÅ stor, att Gud vill och kan ge oss förmågan att tala ett främmande språk, ett nytt språk med hjälp av Den helige Anden. Kärleken till oss är SÅ stor att Gud tänker väldigt högt om oss så att vi kan få ta emot dessa nådegåvor för att kunna se Guds verk på ett konkret och synligt sätt och lära känna Gud bättre.
Guds kärlek är SÅ stor, att vi ges den Helige Ande som en vind som blåser genom världen och viskar om Gud i människornas hjärtan. Som gett oss: dopet och nattvarden, och när vi tar del av dem får vi höra i våra hjärtan Jesu löfte, att Gud är där genom den helige Ande.
Det är inte er själva ni ska ha i fokus utan mig säger Jesus. Vi bygger torn till himlen och jagar oss trötta efter ära och berömmelse. Varför?
Det hördes ett dån från himlen, som av en stormvind…
Jag tänker på när Carola sjunger, ”Jag är fångad av en stormvind, natt och dag, här finns bara du och jag…” Den helige Anden vill komma till oss lika synligt men ändå osynligt som en stormvind. Det skedde då, och det sker nu. Vi behöver inte jaga berömmelsen, det flyktiga, det som äter upp oss inifrån.
Jag hittade en bok i bokhyllan, som heter ”Kyrk-svensk ordbok.” En bok med förklaringar till det vi i kyrkan ibland kallar för ”kyrkiska” det vill säga, ord och begrepp man ofta hör inom kyrkan men som inte alltid är helt enkla att förstå sig på. Hur som helst, stod det så här om Den helige Anden i den:
”Den helige Anden finns i människors innersta och gör Gud närvarande i oss. Den helige Anden pekar på Jesus Kristus och det är den helige Anden som skapar tro i oss.”
Med den förklaringen blir vi verkligen varse om hur viktig den Helige Ande är och att vi bör vara nyfikna och öppna för att ta emot vad Den helige anden har att ge oss och kan göra med oss.
Jag tänker att endast med hjälp av den helige Anden kan våra tyngsta och mest förseglade dörrar öppnas. För vi har alla dem, dessa dörrar i våra liv som vi inte vill öppna. Som vi helst skulle vilja mura igen eller spränga bort. Det i våra liv vi vill ha ogjort, som vi ångrar och skäms över. Det som gör för ont att tänka tillbaka på. Såren vi fått, och såren vi givit.
I dagarna som gått gick filmen ”Bruce den allsmäktige” på tv. Den handlar om en man som får prova att vara Gud. Han svarar bara ”Ja” på människors böner och han gör livet enkelt, (enkelt inom parantes,) för sig själv och andra. Men livet är ju inte så i verkligheten. Vi får inte allt vi ber om, för Den helige Anden vill kanske att vi ska åt ett annat håll, prata ett annat språk, än det vi tänkt oss. (…)
… Jag avslutar min predikan med ord från söndagens psaltarpsalm, ord som kan bära oss i vardagen och som kan hjälpa oss att öppna dörren för Kristus som i sin tur vill hjälpa oss att ta itu med de dörrar i våra liv vi inte vill öppna.
”Du ska ge dem föda i rätt tid, du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta… Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”
Efter gudstjänsten fortsatte folkdansen och festen i prästgårdsträdgården med kakor och kaffe och härligt mingel. Det var en riktig svensk sommardag.
Men… jag avtackades inte riktigt. Jag kommer att stanna kvar ett tag till i församlingen, men nu som vikarierande komminister. (Ungefär till årsskiftet.) Detta är jag naturligtvis jätte glad för. Jag slipper att ta hej då nu och jag får lite tid till på mig att fundera vart jag vill verka sen.
Vad gäller bloggen, så stannar jag kvar och delar med mig av vad som finns i huvudet på mig.
Väl mött! På återseende... med kärlek till er.
Ps. Ett lite långt inlägg kanske, men det är ju det sista som pastorsadjunkt. 
