Så kul det är med konfirmationer. Man satsar allt och ger järnet, vilket känns när man kommer hem och är trött som om man sprungit ett maraton. Den stolta känslan över konfirmandernas prestation, glädjen över allt vi delat och den vemodiga känslan att vi nu inte kommer träffas en gång i veckan mer är påtagliga känslor som inte försvinner så lätt. Dessa känslor präglar delvis gudstjänsten med en och annan tår av rördhet som inte längre kan hållas tillbaka. Samtidigt som taket lyfter och applåderna ljuder av all glädje och sång.

Två konfirmationer senare sitter jag där i soffan på kvällen något urladdad… Då kommer meddelanden från konfirmander som skriver hur viktig denna tid varit för dem… någon skriver att dem först inte tänkt konfirmera sig men att de är glada att de ångrat sig… Eller att tiden tillsammans spelat en stor roll för dem i livet de just nu befinner sig i… Att tiden som konfirmand gjort skillnad… Den urladdade känslan laddas upp igen och jag tackar Gud för att jag får vara en del av detta.

Det handlar inte så mycket om enskilda medarbetares förmåga att vara en bra konfirmandledare, utan mer om att förstå att vi i Svenska kyrkan har ett förtroende och en möjlighet att förvalta. Att vi tillsammans kan göra skillnad. Vi träffar tonåringar med allt vad det innebär. Det handlar om att se, och inte döma. Tänk om vi kan visa hur ett liv faktiskt kan fyllas med mening, självkänsla och en tro på sig själv Gud och framtiden. Vi kan inte ge det. Men vi kan peka på det och jobba för det.

När jag själv var konfirmand kände jag mig ibland vilsen och utan stadig mark att stå på. Jag var nog någon många skulle kalla för ”strulig” idag. En gång hade jag bestämt mig för att rymma… kanske från mig själv, men bort ville jag. Jag plankade på tåg och var borta två dygn. Till sist var jag ännu mer vilsen än jag var när jag åkt hemifrån. Jag gick längs en landsväg, det var mörkt. Kommer ihåg att jag bad till Gud att hjälpa mig hitta rätt.  Jag tänkte att jag skulle lifta med nästa bil som kom. Det kom inte många bilar på denna väg men jag tog tillfället när det kom en. Bilen stannade vid kanten, rutan rullades ner… ”BERNICE, VAD GÖR DU HÄR?” hörde jag. Detta var min konfirmandpräst Per Kristiansson.

Idag har jag hittat rätt… Tack Gud och tack Per för allt!

I natt firar många församlingar midnattsmässa där vi tillsammans får ropa: ”Kristus har uppstått, Ja, han har Sannerligen uppstått…” Detta härliga påskbudskap och mysterium får vi försöka leva i, inte bara idag, utan alla de övriga 364 dagarna på året också.

Imorgon vankas det två dop varav ett är för en av mina konfirmander som ska döpas. Längtar redan. Men först blir det mässa med små och stora. En härlig familjegudstjänst hoppas jag att det blir med påsklunch efteråt. Tror jag tar med detta ägg som barnen får gissa innehållet i. Tomt kommer det dock att vara, precis som Jesu grav. Sen sjunger vi tillsammans: Uppstått har Jesus hurra hurra…

Uppstått har Jesus, hurra, hurra,
han lever, han lever, han lever än,
han lever, han lever, han lever än!

1. Tom är graven i klippan,
vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar,
men själv är han inte där,
själv är han inte där!
Uppstått har Jesus…

2. Glada tackar vi Jesus:
tack, Herre, att döden blir kort.
Vi ska få leva hos dej en gång,
du tar oss från döden bort,
tar oss från döden bort!
Uppstått har Jesus…

3. Ny ska Gud göra mänskan,
allt gammalt och trasigt blir bytt.
Himmel och jord ska förvandlas då,
när Gud skapar allting nytt,
Gud skapar allting nytt!
Uppstått har Jesus…

Den som säger att djur inte är smarta tror jag inte vet så mycket om djur.

Igår kom jag hem rätt sent. När jag parkerade bilen på gården hörde jag hur fåren nästan kallade på hjälp. Det händer att ett och annat får bräker lite när de hör att man kommer hem, men detta var snarare en symfoni av alla fårs fullständiga förmåga att göra ljud ifrån sig.

Jag gick in till dem och upptäckte att alla stod upp, stirrade på mig, och ”pratade” i mun på varandra.  Vanligtvis ligger de ner vid den tiden på dygnet, även mycket under dagarna då de är dräktiga och vid denna tid väldigt tunga.

Ett lamm sprang plötsligt vid mina fötter och var alltså utanför inhägnaden och kom inte in till sin mamma. Hade jag inte trott att de kallade på hjälp och gått in till dem hade lammet inte kunnat dia på flera timmar vilket hade kunnat sluta väldigt illa.

När jag lyft in lammet till de andra var det ändå inte riktigt slut på den oroliga stämningen hos dem, även om det tilltog. Jag gick in till dem och upptäckte att ett av fåren just då låg och lammade. Ut kom två svarta små söta lamm. Det ena var väldigt litet och fick ha lite hjälp att bli av med slem och annat i munnen för att kunna andas ordentligt.

När allt var ordnat la sig alla fåren ner igen och den lugna stämningen återfann sig i logen. Dock såg det ut som att ett annat får var nära till lamning. Hon hade verkar och tog tacksamt emot lite kärlek och ömma ord. Till klockan 01.30 satt vi på en halmbal och väntade, men när tårna började kännas som tio isbitar fick vi konstatera att det nog inte skulle hända den natten. Morgonen därpå kom ytterligare två små söta lamm till världen.

Det som slog mig i allt detta var att alla fåren hjälptes åt även om det egentligen bara var två får som behövde hjälp och inte alla.  

Fåren tvättar sina lamm rena liksom vi idag på skärtorsdagen får minnas hur Jesus tvättade sina lärjungars fötter. ”Skär” kommer från ett fornnordiskt ord för ’ren’, ’vacker’, ’blank’ eller ’klar’.

Att Jesus skulle tvätta lärjungarnas fötter förundrade de sig väldigt över. Petrus, en av lärjungarna, uttryckte sitt missnöje över detta och menade att sådant var det bara tjänare som gjorde.

Men Jesus insisterade och när han tvättat och torkat deras fötter sa Jesus: ”Jag har visat hur ni ska vara mot varandra. Jag är er herre, men ändå har jag tvättat era fötter. Så ska också ni vara mot varandra. Ingen är finare än någon annan. Ta hand om varandra och hjälp den som behöver hjälp.

Önskar er alla en fin skärtorsdag! <3