Vid den här tiden för 13 år sedan flyttade jag till Lund för att börja studera på religionsvetenskapliga programmet. Jag visste att jag hade en lång resa framför mig, men min dröm om att en gång få prästvigas var så stark. Livet i Lund skulle bjuda på många äventyr och fantastiska möten. Min första bostad i denna underbara stad blev på Klostergården i en studentlägenhet som Helgeandskyrkan arrenderade ut. Mitt emot kyrkan och församlingshemmet låg dessa höghus. På översta våningen bodde vi teologistudenter varav hörnlägenheten blev min. Jag glömmer aldrig första dagen då vi skulle besöka vår nya bostad. Det var inte riktigt färdigbyggt, ingen hade bott där innan oss och många kom med sina föräldrar för att få hjälp att flytta in, jag likaså. Två år tidigare hade jag tagit studenten, så det var inte min första lägenhet utan min tredje. Men det var första gången jag flyttade från min hemstad Trelleborg.

Det vi inte visste då var att Helgeands kyrkan skulle bli som vårt andra hem. Dit gick vi för att fira gudstjänster, vi hade nyckel dit och gick dit för att plugga om kvällarna. Vi engagerade oss i allt som gick att engagera sig i. Vi hade alla varsitt kök och badrum i våra små lägenheter så det var inte en studentkorridor i den bemärkelsen. Men vi gjorde det till en. Våra dörrar stod i princip öppna för varandra och vi kallade det för ”Vinden” efter filmen ”Borta med vinden”. Filmen handlar om Scarlett som blev ensam med ett krossat hjärta och förlorade allt som var värt något, men filmen slutar med styrka och hopp: ”After all, tomorrow is a another day!” Något jag inte tänkte på då. Men även jag hade ett krossat hjärta när jag flyttade till Lund. Min önskan om att bli präst var inte förenlig med min dåvarande pojkväns familj. Men staden och det nya livet i Lund hjälpte mig sakteligen att läka. Vi var unga, men min inre kallelse gick inte att stoppa.

Kanske är jag inte så pragmatisk i mitt skrivande, då det jag egentligen vill komma till handlar om en blomma…

När vi kom in i våra lägenheter för första gången så fanns det en välkomstblomma till var och en av oss studenter från församlingen. En liten Benjaminfikus i en liten kruka. Det kändes så välkomnande och fint. Jag vårdade denna blomma och har sedan flyttat denna med mig vart jag än hamnat. Blomman och jag har flyttat sju gånger sen vi ”träffades” för första gången för 13 år sedan. På något märkligt sätt har jag låtit denna blomma representera mitt liv sen studietiden till dags datum. Så när jag reser iväg så låter jag den person som ska vattna blommorna och ta in posten veta att; skulle alla blommor vissna så är det inte hela världen, förutom denna blomma.

Han blir som ett träd

planterat nära vatten.

Det sträcker sina rötter mot bäcken.

Det har inget att frukta av hettan,

bladen är alltid gröna.

Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.

Jer 17:8

Denna växt har omplanterats ett antal gånger och dess skötare likaså. Jag känner mig rotad i min tro, mitt liv och min gärning som präst.

Nu har jag bloggat sedan jag blev pastorsadjunkt i Bromölla pastorat 2013 och har delat allt mellan himmel och jord med er som läst bloggen. Helt enkelt det mesta som florerat ”I huvudet på Bernice”. Kanske har linjen ibland varit hårfin mellan det personliga och det privata, allt för att jag velat skapa en så hög igenkänningsfaktor som möjligt. Även det värdsliga och det gudomliga som ofta går hand i hand har rymts i denna blogg. Allt från samhällsproblem till bilder och texter som rymmer ett liv som skiftar från årstid till årstid har fått plats.

Med detta blogginlägg vill jag tacka alla er som läst och kommenterat de olika blogginläggen. Det har varit otroligt roligt att få skriva och dela olika tankar och händelser med er. Från pastorsadjunkt eller kanske ska jag beskriva det som Bambi på hal is, till nu. Det innebär inte att jag har växt färdigt, att jag är en fullfjädrad präst. Det innebär bara att min tid som bloggare har nått sitt slut. Allt har sin tid… Jag ber till Gud om många fler berikande möten, upplevelser och uppdrag i min tjänst för fortsatt växt och kraft som ger liv och mening.

Jag känner mig så rikt välsignad som får träffa så många människor i alla åldrar och i livets alla skeden. Att få sprida evangelium och med Guds hjälp förhoppningsvis komma med ljus, hopp, tröst och tro till människor som kommer i min väg.

Nu börjar jag en behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning vilken jag ser fram emot. Men mest av allt så är det min älskade familj, min man och vår son som jag vill ägna min tid åt. De som stöttar och bär. De som väntar hemma och som är min trygga hamn. Tiden går så fort. Men ändå så är tiden allt vi har.

Återigen, ett stort Tack till er läsare!

Må Gud rikligen välsigna er och era liv. Och må ni växa och finna näring hos Gud i allt det som livet ger och tar.

Gammalt blir nytt. Det mest moderna en människa kan göra är att återanvända något gammalt så att det får nytt liv igen. Kanske gäller det inte texter skrivna för drygt ett år sedan. Men när det kommer till bibeltexter är det just så vi gör varje söndag. Gör dem till ”nya” för den tid vi lever i nu. Denna blogg har legat vilandes då det har känts som att mitt liv har pausat ett år. Det har inte stått stilla, men det gick in i ett nytt skede som gjorde att jag gick in i en ny roll, med nya funderingar och känslor om livet och dess mening.

I min telefon hittar jag anteckningar som skrivits för ett år sedan. Här gör jag ett försök att pussla ihop dem och minnas tillbaka hur mina tankar gick då. Hoppas ni vill följa med på denna tillbakablick i tiden. Min förhoppning är att de som läser denna blogg känner sig som vänner. Det sägs ju att riktig vänskap kan tas vid från där den senast var trots att lång tid har gått…

Kyrkohandboken förnyas och årets konfirmander bekräftar sitt dop.

Den nya kyrkohandboken för Svenska kyrkan tas i bruk på Pingstdagen 20 maj 2018. Något gammalt blir nytt. Kyrkohandboken innehåller ordningar för gudstjänster, till exempel högmässa, dopgudstjänst och vigselgudstjänst ”Jag kan med glädje konstatera att Svenska kyrkan har fått en kyrkohandbok som antagits med brett stöd. Ett beslut som speglar hur det ser ut ute i församlingarna. Personligen är jag mycket glad över att dopets ställning stärkts genom att vi fått en doppåminnelse i kyrkohandboken.” Ärkebiskop Antje Jackelén

Våren är en tid av väntan, en tid av förväntan. Det knoppas och det gror och vi längtar! Den långa vintern är nu över. Våren har sjungits in och ljuset är här. Eldarna har brunnit och den helige Andes glöd tänds i våra liv och hjärtan. Konfirmanderna har väntat på den stora dagen att få bli konfirmerade och de har skrivit i sina omdömen om tiden som konfirmand. ”Jag har lärt känna mig själv, andra och Gud bättre”… En resa är nu över för dem och en annan har bara börjat. Vid något tillfälle när jag var liten och längtade jättemycket efter något specifikt fick jag höra att jag inte skulle ”önska livet av mig”. Det gjorde man tydligen om man längtade för mycket. Som vuxen kan jag glädjas åt att just känna längtan. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att inte kunna leva här och nu. Kanske är känslan -längtan- en del av att kunna känna: glädje, liv, hopp och tillit. Just nu händer det mycket i mitt och Filips liv. För det första är vi bara så tacksamma att få vara tillsammans och att få dela. I skrivande stund har vi precis fått nycklarna till vårt nya hem. Ett hem vi förhoppningsvis kommer att fylla med många minnen och upplevelser.

Vi ska bli föräldrar

En helt overklig känsla. Trots svullna fötter känns livet så fantastiskt. Det är nästan som att lyckan går att ta på och att kärleken är större än vad ord kan beskriva. Vi var på en föräldrakurs via BVC och de visade en förlossningsfilm, det hinner inte släckas ner i rummet innan mina tårar börjar rinna längs med kinderna. En överväldigande känsla av lycka och längtan om det nya livet i vår famn kommer över mig trots denna usla film som inte bytts ut sedan 80 talet. Vi ser med tillförsikt fram emot sommaren och livet som kommer.

Innan jag går på min mammaledighet har jag ett besök hos barnmorskan. Jag tar det sedvanliga urintestet som barnmorskan vill ha vid besöket. Testet för man in i en liten apparat och så kommer det ett kvitto ut. Jag tittar på mitt kvitto och ser att siffrorna på det inte är som de brukar. Det säger mig inte jätte mycket men jag blir ändå lite orolig. Alla blivande mammor sitter där i väntrummet med sina kvitton i handen som ska ges till barnmorskan när man blir inkallad. Mitt namn ropas inte upp och till sist frågar jag barmorkan om jag kanske tagit fel på dagen. Det hade jag… Det var inte förrän om två veckor jag skulle dit. Jag visade henne mitt kvitto och hon tog mig direkt in på hennes rum trots att det inte var min tur. Det var inte ens rätt dag. Hon tog blodtrycket på mig och kände på min mage. Sedan sa hon att hon skulle ringa förlossningsavdelningen och se så att det fanns plats för mig för att åka in dit och ta fler tester. Jag började gråta då jag ju inte skulle föda förrän om drygt fem veckor. Jag frågade om jag kunde cykla dit men barnmorskan bad mig att ta en taxi. All den där packningen (förlossningsväskan) som det pratats så mycket om att man skulle ha med sig tänkte jag inte på eftersom jag ju bara skulle dit för att ta några nya tester. Så jag tog min telefon med mig i en liten kuvertväska och åkte dit. En timme senare var jag inlagd.

Idag 15.38 kom du till oss 44cm lång och 2.180g. Tänk att en så liten människa kunde förändra hela vår värld! Den kärlek vi känner för dig är obegränsad och vi kan inte tänka oss ett liv utan dig! Din glädje, dina uttryck och din stora personlighet är så fantastisk att följa. Ditt sätt att se på livet påminner oss om hur vi också borde se på det! Du har gjort vår familj komplett och vi är så rika som har dig. Du och jag hade en tuff start. Jag kom in akut för att jag av misstag gick till barnmorskan. På ca 3 minuter kom du 5 veckor för tidigt! Men inte en dag försent! Vi har längtat efter dig längre än du kan ana! Gud och Guds försyn är med oss! Ditt namn betyder ”Han som Gud ler mot.” Våra hjärtan svämmar över av glädje att just DU finns i våra liv! Du är vårt underverk och din mamma och pappa kommer alltid att älska dig! Inte för dina prestationer utan för den du är, oavsett vem du ”väljer” att vara!

Att bli förälder var en fantastisk känsla. Men ingen hade pratat om alla de känslor som kunde komma efter. Kroppen översköljs av känslor och hormoner och det tar tid att landa. När det inte blir som man tänkt sig eller oron över hur det hade kunnat gå om man haft otur får fäste. Efter några månader hade vi landat. Men idag har jag en helt annan förståelse för att det inte bara behöver vara ett ljuvligt lyckorus som omfamnar familjen när man kommit hem från sjukhuset med sin lilla bebis.

Det var den varmaste sommar i manna minne förra året, och jag läser att jag skrivit: Här sitter jag nu – i en sal på lasarettet. Den 8 maj föddes du. En dryg vecka har gått och jag har inte varit ute. Jag läser på Facebook att magnolian snart är överblommad…

Tack för detta händelserika år! Vi ser fram emot många, många fler, samtidigt som vi njuter av varje ögonblick här och nu!

Nu är jag tillbaka som präst i Häljarps församling och jag ser med spänning fram emot alla möten och nya utmaningar. Snart får jag arbeta med den nya handboken som ”fötts” samma år som vår älskade lilla pojke. Antje kunde med glädje konstatera att Svenska kyrkan fått en kyrkohandbok. Jag kan med glädje konstatera att livet är underbart, att mitt gamla -jag- blivit ett nytt -jag- men ändå samma. Att längtan är en del av den mänskliga naturen som gör oss till levande individer. Men framförallt – Gud är stor!

Som grädde på moset så gifte vi oss den 1 december 2018. Min längtan har funnit mig och mina böner har  infriats. Nu är 2019 här och har redan kommit mer än halvvägs. Men för mig känns det som att ett nytt år just tagit vid från det att vårt avlånga land stod i full blom förra året.

Gud välsigne er alla!

Innan den första bokstaven i denna mening kom till och fick stanna kvar på skärmen raderades det en hel del andra svarta bokstäver. Att skriva har jag alltid tyckt varit lätt och kul, men när det ska öppnas en dörr till ett så länge stängt rum darrar helt plötsligt fingrarna på tangenterna.

När dörr efter dörr öppnas och röster låter sig höras, känns det nästan som att jag skulle svika om jag lät min förbli låst och tyst.

I skrivande stund, vill jag inte påstå att jag berättar detta för min egen skull.

Varför berätta när man kan vara tyst? Varför peta i det som blivit läkt? Om det någonsin helt kan läkas då minnena ibland passerar revy.

Efter så många år är det snarare för alla andra 13-14 åringars skull. För att de äger rätten till sina egna kroppar och liv, men tyvärr inte alltid vet om det eller tror på det. I aftonbladet gjorde en man sig hörd och kallade metoo rörelsen för ”häxjakt med drag av Stalins utrensningar, och att framtidens ungdomar kommer att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje.” Fortfarande, efter så många kvinnors berättelser kan jag höra hur lite äldre män skämtar om metoo rörelsen och definitivt negligerar den.

Därför får vi inte låta denna revolution blekna. Ingen ska förminska våra berättelser som är hämtade ur riktiga liv. Ungefär som Johannes döparen banade väg för Jesus gick Mia Skäringer före metoo med sina berättelser med föreställningen ”Dyngkåt och hur helig som helst.” En naken sanning är vad vi får av Mia Skäringer. Mia är otroligt professionell, hennes sätt att blanda humor med allvar gör att olika slags tårar rinner längs med kinderna. Hon berättar om hur vi kvinnor har växt upp med en djävulsks bild på hur vi ska se på våra kroppar. Hon berättar om hur hon blir sexuellt utnyttjad utan att förstå det då. Hon vill ju bara bli älskad…

När raketerna stod högt på himlen och alla hade pyntat sina hem med fula millenie skyltar låg jag i någon annans säng och blev våldtagen. Jag hade druckit för mycket och kunde INTE säga NEJ. Jag sov eller rättare sagt ”däckade” och vaknade upp om vartannat. När jag vaknade till liv hörde jag raketerna utanför, jag såg hur en kille med tomteluva och skägg låg ovanpå mig. Jag minns att jag varken kunde säga något eller göra något. Efter en stund vaknade jag igen, utan trosor. Jag vill minnas att det kom ytterligare en annan kille in i rummet och avlöste den tidigare med tomteluva. Detta var år 2000 och jag hade samma månad fyllt 15 år.

Jag läste någon annan säga såhär, och jag kan inte uttrycka mig bättre. ”Jag ångrar tystnaden. Jag ångrar tystnaden så att det värker i vartenda kärl. För jag visste ju, egentligen: Nej, det fanns inga förmildrande omständigheter om jag bara vågat prata.”

Det tog många år, jag vill minnas att jag hunnit bli vuxen innan jag faktiskt förstod vad detta var. Tidigare hade jag aldrig klassificerat denna händelse som något annat än att jag fick skylla mig själv. Jag hade ju druckit så mycket att jag varken kunde säga nej eller kämpa emot. Jag vill minnas att jag berättade det för någon vän efteråt. Om det var en försvarsmekanism vet jag inte, men vi skrattade åt händelsen och jag berättade att detta var frivilligt och att han hade tomteluva på sig.

När jag var tonåring visste vi knappt vad en sexuell kränkning var. Därför är det så oerhört viktigt att detta får ett slut. Att tjejer idag vet vart gränsen går och att det är de själva som sätter den.

På högstadiet frågade musikläraren i enskilt rum om jag var oskuld? Visst kändes det konstigt, men det kunde det ju inte vara eftersom han var lärare. Om du inte är oskuld sa han, kan du då berätta hur det kändes att bli av med den.

Eller när en kille kom fram vid busshållplatsen efter skolan och sträckte fram ett knogjärn som han förde upp mot ansiktet och sa: ”skriker du så möblerar jag om ansiktet på dig!” Sen förde han upp handen mellan benen. Några sekunder senare gick han. Jag stod som förstenad och berättade aldrig för någon vuxen. Vad skulle jag säga? Inte heller detta var ju en våldtäkt en mörk kväll under en viadukt där jag skrikit och slagits för mitt liv. Endast det var väl legitimt trodde jag.

Jag skämdes – återigen. JAG skämdes…

Tänk om jag hade berättat för en enda vuxen människa. Därför är jag så tacksam att jag idag får arbeta med ungdomar. Kanske kan jag få dem att älska sig själva. För i grund och botten handlar det om självkänsla. Hur såg min självkänsla ut när jag trodde att jag fick skylla mig själv? Eller tänkte att det kanske inte var så farligt. Det är så viktigt att vi vuxna pratar med våra barn om dessa saker. Vart gränsen går. Att det inte finns några ursäkter. Att vi inte ska skuldbelägga oss själva. Men det räcker inte med att veta vart gränsen går. För om man som 15 årig tjej inte älskar sig själv, då vill man bara att någon annan ska göra det. Det kan innebära att vi går med på saker vi inte vill.

Många av mina konfirmander har alldeles för höga krav på sig själva i skolan och stora delar av dessa krav kommer inte från dem själva. Om de hela tiden känner att de måste vara duktiga, söta och aldrig underprestera kommer jaget inombords att urholkas. Känner vi att vi inte duger som vi är och tror på när någon annan säger och visar detsamma. Så är vi med andra ord ett lätt byte för dem som tror sig ha rätten att utnyttja det. Så låt oss tillsammans göra dagens och framtidens tonårstjejer starka, som tror på sig själva och litar på sitt värde. Då känner vi också som vuxna vår gräns och låter oss inte bli tystade. Då är ingen makt av ondskans kraft starkare än den kraft Gud vill ge oss som handlar om vårt unika och obegränsade värde oavsett vem vi är. Låt oss tillsammans slopa uttryck som: ”boys will be boys.” Varför kan vi inte bara uppfostra våra barn lika, oberoende kön, med ömhet och kärlek och visa på hur man respekterar och behandlar en annan människa. Har man inte fått ett JA. Behöver man heller inte få ett NEJ. Om vi i hemmen pratar öppet om värdegrund, att ingen annan människa har rätten till en annan människas kropp, så ökar vi förståelsen för varandra. Vissa saker kommer inte av sig själv. Vi måste prata, visa och leva efter det.

Som jag skrev i början var jag tveksam till att skriva detta, och på ett sätt är jag fortfarande det. Men när jag för ett par veckor sedan var ute i en femteklass fick jag dessa teckningar som några elever hade ritat. De hade ritat av mig, men jag såg ut som en tonåring fast med prästkrage. Då slog det mig. Snart är de tonåringar. Min tonårstid är tack och lov över. Men mitt ansvar är inte det…

Gud, i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro…

… Gud, i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut. Gud, du känner ondskan, i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen   ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Psalm 914

Ibland ser livet ut som att det är på väg att glida iväg från en. Tiden går allt snabbare. Allt är en kamp mot klockan. Mycket och lite till vill hinnas med. Är man inne på sitt 31:e jordvarv känns det inte som att tiden står still precis. I hjulet springs det friskt och prestationskraven är höga. Mycket kloka saker sägs och skrivs av våra medmänniskor, att man själv ibland tenderar att bli tyst. Jag har ju inte skrivit en politisk eller teologisk välskriven krönika blandat med humor och träffande satir. Inte heller har jag målat något stort konstverk som får världen att häpna. Någon stor scen står jag inte på och ej heller är jag bjuden att sitta med i TV soffan på nyhetsmorgon. Vad har jag att komma med? Men kära nån. I det lilla, sker det stora. Allt som ditt och mitt hjärta bär på, drömmar, visioner och tankar ryms även dem i världen och de vill Gud höra. Här kommer några rader som inte förändrar världen, men det är mitt sätt att säga; ”Jag finns och är viktig, även om mitt namn inte är känt. Du finns och är viktig, även om ditt namn inte är känt.”

Livet drabbar oss alla på olika sätt och känslolivet får ibland sig sina törnar. Tiden läker kanske inte alla sår, men med tiden blir vi erfarenheter rikare och förhoppningsvis mer rotade och starkare. Vilket kan ge oss både det mod och den kraft som behövs för att finnas där för vår nästa. Ständigt formas vi om. Ständigt är vi på väg. Ständigt upptäcker vi vad vi förmår.

När semestern kommer så känns det ofta som att allt får en ny början. Allt känns nytt och fräscht och ett nytt tomt blad i livet framträder som bara väntar på att få fyllas med bokstäver som skapar meningar med mening. Kanske har våren bjudit på något som fått vänta med att blomma ut. Och så plötsligt blommar det och doftar på ett sätt som får en att tro att Gud just skapat hela världen igen. Något jag tacksamt kan applicera på mitt egna liv just nu.

Att en barfota vandring en sen kväll på en fortfarande varm asfalt kan kännas som en första-gång-i-livet-känsla.

Att andas in och andas ut kan kännas som en självklarhet, något man oftast inte ens reflekterar kring. Men när en hinner komma ner i riktig vila och vilopuls, när en kan vara riktigt närvarande samtidigt som man inte är närvarande alls, utan låter sig följas med i sin egen in och utandning så känns det som att man har makten över tiden. Inte så att man kan stanna den, men att den inte längre spelar någon roll. Det enda som spelar någon roll är att jag andas nu, att Gud fyller mig med liv just nu.

Under min semester, som bland annat avnjutits i Kroatien har jag fått känna denna totala frid, tacksamhet och kärlek.

I det vardagliga och högst profana går det att ”läsa” in Gud.

Mycket händer i vår egen tillvaro och omvärld. Vi ska tycka till om allt och ingenting. Val som påverkar oss direkt eller indirekt. Stort och smått, viktigt och oviktigt som vår hjärna hela tiden ska ta in och bearbeta. Är du ”mättad” men ändå hungrig? Återvänd till källan som du hämtar din kraft ur. Vi behöver lära oss att se hur vi alla är sammanfogade. Vi är ett i Kristus. Jag – vi – hans.

Kanske tänker vi; ”Vad kan jag göra?” Jesus säger; ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Som sagt, i det lilla, sker det stora! När du hälsar på och ser din nästa. Sprider ett leende fast att du egentligen inte orkar till någon som det kan göra stor skillnad för. Ger den där extra varan i din matkasse till din broder eller syster som sitter utanför affären. Lägger din tröstande arm runt någon som behöver den. Gör din röst hörd när någon behandlas fel. Du har säkerligen gjort världen till en bättre plats många fler gånger än du tror.

Nu är hösten här, och luften börjar bli tunnare och krispigare. Glöm inte bort den vila du förhoppningsvis kände under semestern. Var rädd om dig och din nästa under alla 52 veckor på året.

Fjäril fångad på bild av mig i stunden.

Guds nåd är var morgon ny, ja, stor är hans trofasthet. klag. 3:23
 

Mitt under konfirmandlägret ringde telefonen. Ingen verkade vara på andra sidan luren men jag såg att samtalet kom från min vän Erik. Jag pratade lite och bekräftade att jag visste att det var han som ringde. Att jag förstod att det inte var riktigt bra med honom och att jag tänkte på honom.

När jag var pastorsadjunkt så var den första begravningen jag hade, hans frus. Efter det så besökte jag honom en hel del. Vi pratade, skrattade, grät och bad tillsammans. Hans sorg var stor efter sin fru som han levt med under så många år. Erik var en varm människa med mycket humor och många livsberättelser att dela.

Det första året som präst så är det inte alltid helt lätt att skilja på vad som är bäst och hållbart för både egen del och för den man möter. Hur länge man ska vandra med… Det blir kanske aldrig helt glasklart även om det ger sig lite med åren. Så min handledare ansåg i all välmening att jag skulle börja trappa ner på mötena. Men fortsatte ändå att gå dit. Ibland i smyg.

  Dessa bilder publicerade jag här på bloggen juni 2014 när Erik fyllde 89 år.

Väl hemma efter ett fint och intensivt läger med ungdomar som i skrivande stund är konfirmerade och redan saknade somnade jag på soffan. Det gjorde jag nog innan jag ens hade hamnat i horisontellt läge… Vaknade av att telefonen ringde och i samma sekund innan jag hunnit sträcka mig efter telefonen hann jag tänka: ”Det är om Erik”

Det var det också. En av Eriks söner berättade för mig om tillståndet. Att det snart var dags för Erik att dö, men att läget ändå var stabilt och att det hade varit det ett tag. Klockan var redan mycket och eftersom det nu var drygt 13 mil mellan oss så undrade jag om jag kunde köra dit dagen därpå. Det gick fint, så vi bestämde det. Jag satt kvar ett par minuter i soffan men kände instinktivt att jag ändå behövde köra dit.

Jag satte mig bredvid Erik där han låg i sin säng. Tog honom i handen och klappade honom på kinden. En tår föll från hans kind. Personalen som var där och som just skulle gå hem sa att de hörde att jag skulle komma och ville vänta med att gå så att de fick ”träffa denna Bernice” som Erik pratat så mycket om. På nattduksbordet bredvid honom stod det senaste vykortet jag hade skickat till honom. Jag var dock aldrig så flitig på att skicka vykort som han var. Hans familj var samlad runt om honom. Det är alltid en speciell stund när man ska ta avsked av någon nära. Hans andning förändrades och jag frågade om jag fick be, så som jag och Erik gjort tidigare. Det fick jag. Hans andning förändrades och blev nu ännu mer selektiv och lugn. Det var nära nu. Jag sjöng med bruten stämma må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord, och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

På sista ordet, dog Erik.

En av sönerna sa. Han har helt klart väntat på dig.

Efter en stund lämnade jag familjen ensam med Erik för att gå ut och plocka lite blommor han kunde ha i sina händer. Iförd prästskjorta smög jag ut i nattens mörker och plockade aningen olovligt lite blommor.

När jag körde hem grät jag hela vägen. Dock oerhört tacksam över att jag fick vara där!

Erik fick efter ett långt liv, stilla somna in i sitt hem. Precis som hans älskade fru fick i samma säng. Min starka övertygelse är att Erik nu har det bra. Han är i Guds famn och är omsluten av kärlek på alla sidor.

Begravningen var fin, och jag fick sluta cirkeln från den tid då jag var pastorsadjunkt. Jag fick träffa gamla kära kolleger igen. Att skriva griftetalet till en kär vän som Erik kom att bli, var inte helt lätt. Alla hans fina vykort som han skickat är fyllda av vänliga ord och innerliga tankar. Samtidigt som det tynger mitt hjärta, skänker det mig styrka när jag ser hans varma leende framför mig.

  Mot begravningen med handbuketten bredvid. Inte handplockade/stulna denna gång.

Livet är mörker och ljus. Någon som nyss varit bland oss finns inte längre här. Steget mellan liv och död kan vara försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig.

Gud är med oss i allt som blev och inte blev och allt det får vi lägga i Guds händer.

Tack Gud för allt du ger mig. Och tack kära Erik för den tid som varit.

Vad vore livet utan läger? Sitter i skrivande stund och väntar på att åka iväg på läger till Åsljunga med 43 konfirmander. Har dopat mig med lite Berocca då jag inser att det kommer bli intensivt. Samtidigt är jag dopad av glädje över att få jobba med ungdomar. Schemat är fullspikat och förmodligen kommer jag inte att få sova en blund. Men det kan jag ju göra hela måndagen sen som det sjungs i ”Jag är en fattig bonddräng. ”

Att vara tonåring tror jag är för många som att leva lite i ett parallellt universum. Tonåren är minst sagt en händelserik period i livet. Kroppen antar helt nya former och personligheten utvecklas i raketfart. Den här resan från barndomen till vuxenvärlden kan för en del liknas vid en racklig berg- och dalbana, men majoriteten färdas någorlunda säkert och lyckas – trots alla faror på vägen – komma fram utan större skador. I mångt och mycket handlar tonårstiden om att bli självständig och skapa sin egen identitet. Och det är just sökandet efter en identitet som kan föra oss in på diverse krokiga vägar under resan.

Min förhoppning är alltid att konfirmandtiden ska väcka tankar. Tankar som leder till att vilja söka sin tro. Väcka nyfikenhet och ställa frågor. Frågor som kanske inte besvaras just nu, men som kan leda till att det där ”tronsfröet” vattnas lite. Livet handlar kanske inte om att finna svaren utan mer att söka dem. Att söka Gud… Jag önskar att vi kan ge verktygen som konfirmanden kan använda för att förstå att hen inte är ensam under färden som ibland är som en berg och dalbana. Utan att Gud alltid är med och stöder och bär.

Själv var jag den där tonåringen som fick alla andra att oroa sig. Själv fann jag styrkan och kraften hos Gud. Att hitta sin identitet i livet är en utmaning, att älska sig själv och sin nästa likaså. Det är en del av det som konfirmandtiden handlar om.

Några av konfirmanderna pratar om att sjunga denna låt på sin konfirmation.

Allt handlar om att börja hos sig själv. Och förhoppningsvis kunna se på livet och sig själv genom Guds ögon.

I’m starting with the man in the mirror I’m asking him to change his ways And no message could have been any clearer If you wanna make the world a better place Take a look at yourself and then make a change

Trevlig helg önskar jag er alla. Och en fortsatt fin vår som får det att riktigt spritta i kroppen.

Har ni sett Bridget Jones filmerna? Ibland kan jag känna igen mig lite i henne.

Är ibland på fel plats vid fel tillfälle, spontaniteten som bor i mig är både till glädje och förbannelse. Ibland går det lite snabbt…

Men då är det bara att hålla huvudet högt och borsta av sig dammet och gå vidare. Det bästa är väl att bara acceptera sig själv för den man är. För mycket energi går annars till att vara någon man inte är. Så meningen ”var dig själv, alla andra är redan upptagna” funkar rätt bra.

Livet i sig självt är ibland som en film, skratt ömsom gråt. Men som en sann romantiker tror jag fortfarande på ”Happy Endings.”

FaceBook känns ibland som en lite för stor värld/bubbla kan jag tycka. Ibland önskar jag att jag var 30 år på 70 eller 80 talet istället. Kan förstå den stress som många unga känner idag. Ingenting sker i våra liv utan att det ”måste” synas för hela världen. Ett uppbrott från en relation, eller en ny relation som inleds. Ett nytt jobb, eller ett avslutat jobb. Samma sekund som ett barn föds ska kameran fram och det nya livet med familj ska visas för hela världen. Är någon inte tillräckligt aktiv på sociala medier undrar människor hur hen egentligen mår.  Är någon för aktiv kan människor undra precis detsamma.

Självfallet kan sociala medier också hjälpa oss att känna oss mindre ensamma i det som händer oss just nu. När jag läser om andra i min ”närhet” som hittat nya vägar i livet men ändå ser ljust på framtiden, fylls även jag av framtidstro. Det är gott när människors vägar delas på ett ömsesidigt plan. När drömmar, förhoppningar och önskningar ser olika ut, finns det ingen anledning att tvinga ihop vägarna igen. Då är det bättre att istället önska varandra lycka till på varandras fortsatta resa. Självklart är det oftast väldigt tråkigt med uppbrott då det ger upphov till en känsla av tomhet, misslyckande och saknad. Men ibland är det faktiskt det ända rätta och då gäller det att hitta sig själv igen och att anpassa sig till ett nytt liv. Först med sig själv, och sen på tanken att ge av sig själv och sin kärlek på nytt till någon annan. Något som kan kännas både skrämmande och förlösande.

Idag blickade jag ut över havet. Såg Ven- båten glida in mot land från min balkong. Solen värmde mitt ansikte och jag tackade Gud för både tårar och skratt, kärlek och skilda vägar. Det låter kanske konstigt, men livet är som en färgpalett. Vi måste våga blanda färgerna för att få till de kulörer vi vill använda oss utav för att hitta nyanserna. Målar vi med färgerna precis som de är blir det väldigt endimensionellt. För att hitta rätt och bottna i livet måste vi prova oss fram. Ibland måste vi kanske till och med måla om tavlan. Eller för att använda Biskop Johan Tyrbergs metafor: Ibland går vi på grund eller får bottenskrap. Men då lär vi oss av det. Istället för att bli rädd och uppgiven får vi prova igen. Kanske använda nya sjökort. (Herr Tyrberg är ej citerad här så ni vet.) J Dock känner jag mig inte riktigt hemma bland ”båtfolket” även om min pappa var sjöman. Så jag återgår till konstens värld då båda mina föräldrar var/är konstnärer.

Ibland målar vi med de stora penseldragen och ibland med de små. Men det är först när färgen kommer på duken vi kan se att livet skapas och att världen är otroligt vacker. Vi måste betrakta och bejaka livet. Picasso säger: ”En målning är aldrig mer levande än när den blir betraktad.” Sen gäller det att inte se bakåt. ”Ty det som en gång var är borta.” Att glömma sin historia är inte möjligt, men den får inte grusa det som komma skall. Det är en konst att tacka för det som varit, ta det i hand och ta med oss erfarenheterna på ett konstruktivt vis. Picasso säger också: ”Mina tidigare målningar intresserar mig inte längre. Jag är mycket mer nyfiken på det jag skall komma att måla.”

”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja.” Heb. 10:35-36

Nu spirar livet på nytt… Älskade vår, du är så efterlängtad! Jag har nästan svårt att hålla ögonen på vägen när solen skiner. Det är inte för att jag blir bländad, utan för att jag njuter så av alla människor som går och ler… Det smittar och det vårviruset vill jag inte vaccinera mig mot.

Nu längtar våra bleka vinterkroppar, längtar efter solens värme och längre dagar. Det som var dött ska väckas till liv.

Ibland tar bruset över för mycket. Bruset som stör kommunikationen med dig själv.

I helgen bytte jag ut det bruset mot havets brus. Fyra dagar i Spanien med mig själv gjorde gott för själen. Ibland behöver man ta ett steg ut och försöka se saker från en annan vinkel. Ibland funderar vi för mycket över vad andra tänker och tycker, att vi glömmer att lyssna på vad vårt eget hjärta säger oss. Kanske är vi rädda för att göra det som gör oss lyckliga.

Många är rädda för ensamheten. Jag kan inte påstå att jag själv alltid är vän med den. Men många är också rädda för att komma för nära någon annan. Då ensamheten istället blir något man vant sig vid och som fungerar som ett skydd. Kanske är dessa motsatser något många av oss behöver bejaka. Att både kunna stå på egna ben, vara självständig och trivas i sitt eget sällskap, med sina egna tankar. Samtidigt som vi vågar låta någon annan människa komma nära inpå, så nära att det kanske till och med kan göra ont. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, var tredje svensk bor ensam och vi har de högsta siffrorna för singelhushåll i världen. Är vi vilsna själar eller ser vi det som ren lyx att inte behöva ta hänsyn till en annan människa? Det ena behöver inte utesluta det andra och jag sitter tyvärr inte på några sanningar om detta.

Tommy Nilsson sjunger ”Vi är alla samma människa, lika olika som du. Vi kan lära av varandra…” ”… Var stjärnorna faller är det ingen som vet…”

Kanske behöver vi se tecken eller under för att tro. Jesus säger i Joh. 4:48 ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Kanske är vi omättliga på det. Vår tro ser olika ut och har olika behov. Precis som våra liv. Men jag är övertygad att Gud verkar på det sätt som i slutändan blir rätt för mig. Men visst gör det ont ibland.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Karin Boye

För att byta spår något så tänker jag åter på Tommy Nilssons låt. Men istället för att vi alla är samma människa så tänker jag på att kyrkan är en kropp med många lemmar.

Precis som att vi längtar efter att våren ska väckas till liv så behöver kanske också kyrkan väckas till liv. Det kan vi endast göra tillsammans, men på olika sätt. Du som läser detta behövs! Du är viktigare än du tror! Jag tror att jag talar för samtliga församlingar om att det önskas och jobbas för en levande öppen kyrka. Att dina åsikter som medlem i Svenska kyrkan behövs. Församlingen är inte bara kyrkor, församlingshem och sockenstugor. DU är församlingen!

Den senaste tiden har vi kunnat läsa och höra om de många utträdanden i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är en mötesplats. En plats dit alla är välkomna utan exkludering. Detta är något som kanske inte alla uppskattar, men som Svenska kyrkan står för. Det är inte lika med att vi förringar vår kristna tro, inte står upp för den, eller tonar ner oss själva. Tvärtom.

Oftast tror jag att kyrkoavgiften är den som många undrar över. På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa detta:

KYRKOAVGIFTEN GÖR GOTT FÖR MÅNGA

Största delen av din kyrkoavgift går till arbetet i din lokala församling. Genom att betala kyrkoavgiften är du bland annat med och stödjer:

• kyrkans öppna förskola där små barn och deras föräldrar kan mötas,
• gemenskapsträffar för äldre,
• arbete för människor i utsatta situationer,
• ett rikt musikliv med körer och musiker,
• underhållet av våra kyrkobyggnader.

Du stödjer även en kyrka som:

• vill förmedla hopp till den som drabbas av sorg och smärta,
• vill vara med och uttrycka den glädje man känner över att ha fått barn eller funnit en partner,
• tillsammans med andra goda krafter vill vara med och bygga ett så bra och tryggt samhälle som möjligt.

I skrivande stund har jag precis sagt hejdå till dagens konfirmander. Vi har många konfirmander just nu, 45 stycken. Det är fantastiskt roligt och givande. Samtidigt som det kräver mycket. När jag döper barn brukar jag säga att barnen är allas vårt ansvar. Detta gäller även när barnen blivit lite äldre. När hormonerna sprutar och livet spretar. Dessa ungdomar försöker hitta sin plats, sin väg i livet. Alla växer inte upp under samma förutsättningar. Självkänslan när man är 14 år kan oftast tyckas väldigt hög utåt sett. Men lika ofta är den precis tvärtom. Vi har alla ett ansvar att se och lyssna. Det kan göra stor skillnad! Tänk på att för världen kanske du bara är en person, men för en person kan du vara hela världen. Att växa gör ibland ont precis som det beskrivs i dikten ovan. Vi har alla känt denna värk både metaforiskt och bildligt sett. Men den kan lindras. – MED KÄRLEK.

Ta hand om er alla och var rädda om er. Hoppas vi ses!

Det är något romantiskt och visst över julnatten. Allt känns idylliskt och aningen rosaskimrande. Ett barn är fött på denna jord…

Kyrkbänkarna är fulla, stearinljusen tända och stämningen är hög. Människor samlas mitt i natten, ett lugn infinner sig som en helande kraft och gemenskapen känns nästintill magisk. Som om vi tillsammans kunde göra under i vår värd just här och nu.

Några dagar innan jul fick vi reda på att vi inte kan få barn på ”naturlig” väg. Iklädda gröna rockar och mössor stod jag bredvid britsen, klappade en svettig panna och försökte hålla modet uppe. För varje prov som togs och som synades i rummet bredvid med mikroskop, kom en kvinna med hökögon tillbaka och skakade på huvudet med ledsam min. Läkaren såg ännu mer sammanbiten och koncentrerad ut, som om han kände vår sorg och därför inte ville ge upp. Tyst bad jag till Gud varje gång samma kvinna gick ut med ett nytt prov från operationsrummet som skulle synas. Återigen kom hon tillbaka med samma ledsamma ansiktisuttryck och den där skakningen på huvudet som skar i bröstet.

Nu är det lille julafton och jag sitter här och ska försöka skriva predikningar till morgondagens gudstjänster. Till Maria och Josef kom inte ängeln med ett skakande huvud, utan med ett glädjebud.

Här sitter jag och är avundsjuk på Maria och Josef… Är det verkligen okej att vara tänker jag? Känslorna stormar inombords, och livet känns lite orättvist och hopplöst. Samtidigt som det också känns hoppfullt.  – Det är fortfarande något visst över julnatten. Och om sanningen ska fram så var det inte idylliskt och rosaskimrande för Josef och Maria heller. Julnattens människor var inte beskyddade från mörkret och livets kamp. De visste, liksom många idag hur det är att leva på flykt eller hur det är att leva som hemlös, eller hur det är att få ett barn som man inte vet hur man ska kunna beskydda.

Att jaga och jäkta är inte meningen med livet. Varken efter den perfekta julen eller efter det perfekta livet. Stanna istället upp och försök att ge dig själv lite sinnesro. Det ”normala” och det ”perfekta” finns inte.

Gud kom till oss – i ett vanligt stall, en vanlig natt och inget blev som vanligt igen. Gud blev ett med oss.

Vi är inte ensamma på vår vandring genom livet. Livets mörker, utsatthet och sorg kommer vi inte undan. Men Gud övervinner allt detta med sitt ljus. Julen är ändå den tid som med sin glädje och ljus omringar oss alla. Hur våra liv än må se ut. Gud är inte långt borta från någon av oss. Jag är förvissad över att när mörkret känns djupare än någonsin desto mer kraftfullt är också ljuset.

Jag önskar er alla en God och välsignad jul. Var rädda om er!

Just nu går denna låt varm i lurarna…

…som jag också ska sjunga på julnatten.

Vill också passa på att slå ett slag för Svenska kyrkans julkampanj. LÅT FLER FÅ FYLLA FEM! High five för barnen – #5för5

Dela en high five för att fler ska få fylla fem. För varje offentligt delad high five-bild med #5för5 ger våra sponsorer fem kronor. Dela på Facebook, Twitter och Instagram.

https://www.svenskakyrkan.se/highfive

ALLA barn är ALLAS barn. Vi har ett gemensamt ansvar! Gud kom till oss som ett litet barn, för att påminna oss om att vi måste se på världen från barnens perspektiv!

I livets bok är våra namn skrivna.

Hoppets tecken. Stillhet. Toner. Bön. Ett namn läses upp. Ett ljus tänds.  Ett namn som rymmer ett liv. Ett unikt liv, värdefullt och oersättligt. Ett kort eller ett långt liv som fyllts av glädje, sorg, arbete och vila. Vid dopet lyser ett dopljus, ett ljus som påminner om att Jesus säger till Dig: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” ”Jag är världens ljus” säger Jesus.

När vi till helgen tänder ljus i kyrkor och på kyrkogårdar påminner det mig om detta. Att livet är starkare än döden. Ljuset starkare än mörkret. Vi sätter alla våra hjärtavtryck. När vi lämnar avtryck efter oss kan inte ens döden radera dem igen.

Inte ett endaste liv har levts förgäves. Och det som tar slut här tror jag bara är början på något nytt. Gud tar emot oss utan att se till våra tillkortakommanden. Jag är förvissad om att Gud ser våra goda intentioner och förstår allt det som blev och inte blev. Att Gud kallar på oss vid namn med förlåtelse och kärlek i rösten.

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand. Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär

Psalm 798

Sorgen är den process vi måste ta oss igenom för att läka. Så trots att den smärtar är den en vän som vill hjälpa oss att acceptera det vi inte kan förändra. Att livet som fortsätter inte fortsätter på samma sätt, men kan bli bra ändå. Inte sällan är sorg också förenad med tacksamhet för vad som varit eller lättnad för det som blev. Det finns inga känslor man kan känna som är fel när någon nära gått bort, många gånger känner vi att livet är orättvist och att vi helst skulle vilja vara med och påverka våra öden. Samtidigt som många av oss också känner en tacksamhet för att det inte är människans sak att avgöra. Det ligger en viss befrielse och nåd i att människan inte är förmögen att påverka så mycket som hon skulle vilja.

Ibland behöver vi bygga upp och byggas upp igen. Livets olika perspektiv, erfarenheter och skiftningar formar oss hela tiden. Det som en gång var är nu något annat. Men Gud är beständig i sin kärlek och trofasthet.

Den som lever ett liv med kärlek och förlust har både vunnit stort och förlorat stort. Men trots smärtan det innebär att förlora någon kär, skulle jag inte vilja leva ett liv utan kärlek. Hellre ett rikt liv med kärlek, sorg och förlust än ingetdera. Starka band vävda av kärlek kan aldrig förgöras.

På en knappnål jag har så står det: Lean on me! Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest. #Jesus

Jag glömmer aldrig den dag samtalet kom efter att min pappa fått hjärtstillestånd. Respiratorn skulle stängas av och tårarna rann längs med pappas kinder. Reflexer sa läkaren. Kanske inte, tänkte jag. Jag höll honom hårt i handen och kysste hans kind. Tänk att minnena, doften, rösten, skratten, blickarna och känslan av kramarna inte har försvunnit. Pappa har, men inte det som var han. Att det finns kvar gör att pappa fortfarande finns kvar som en del av mig. Livet är starkare…

Tack mamma och pappa för det liv jag fått. Jag älskar er!

Det finns många jag älskar. Och ibland är jag rädd att jag älskar för mycket. Ju mer jag älskar desto mer ont kan det göra. Men jag tänker inte sluta älska. Däremot vill jag bli bättre på att ta vara på det som är nu.

Ett namn läses upp. Några få bokstäver. Men ack så mycket mer ändå.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Jag önskar er en fin och ljus allhelgonahelg!