Nyårsskiftet finns därför att vi delar in vår tillvaro på jorden i tid. Tidsindelningen är ett tecken för den stora begränsning som vi lever. Vi kan heller inte ta in och förstå hela verkligheten utan betraktar den utifrån våra begränsade perspektiv.

Att tiden är kort blir påtagligt vid ett nyårsskifte. Vi lämnar ett år bakom oss. Det har på det personliga planet inneburit mycket som är svårt: besvikelser, otillräcklighet på olika plan, kamp mot sjukdom, förluster av närstående med sorg och saknad, relationer som brustit. Det har också innehållit mycket av det som bär och gör livet värt att leva: goda mänskliga möten, meningsfulla arbetsuppgifter, att gå vid en annan människas sida, kärlekens ord och handlingar, hopp när allt såg hopplöst ut, nya perspektiv som öppnats. Vad som väger över i summeringen av året vet bara du och jag själva; det är personligt.

Nyårstiden kan ge en fördjupad syn på livet. Vi behöver reflektera över erfarenheter som vi gjort och förbereda för nya dagar. Livet har vi fått som en gåva och ska förvalta. Det är viktigt vad vi gör av det.

Det är för mig något särskilt med nyåret, trots att det inte är en av kyrkoårets stora helger. Tänk att en sådan mängd personliga nyårslöften ges! Och de handlar om det som är kärleksfullt och gott. Så vittnar de löftena om den längtan vi bär på och om vårt sökande efter helhet, kärlek, mening och mål i livet.

Jag har alltid känt en blandning av vemod och förväntan inför 12-slaget på nyårsafton. Ett vemod över att det gamla året går ifrån mig och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Ibland har vemodet blandats med sorg eller tacksamhet och förväntan med oro eller hopp. Med åren har min övertygelse växt, att allt det gamla är inneslutet i den stora gudomliga försoningen som Jesus Kristus ger. Och att jag får ta emot det nya året i Jesu namn, det namn som betyder ”han som räddar”.

Det mesta som sker är dunkelt för oss. Vi förstår inte helt det som vi lämnar bakom oss, vi vet inget om dagen som kommer. Men Gud har kommit till oss och är med oss. Därför kan vi be med profeten Jeremia (Jer 17:9) inför det nya året:

Du finns ju mitt ibland oss, Herre, och ditt namn är utropat över oss, överge oss inte! Amen.

Julen är en högtid för omtanke, gemenskap, avkoppling och glädje. Vi vill att de som står oss när ska få en hälsning, en kram eller en julklapp som tecken för kärlek och uppskattning. Vi samlas kring god mat vid ett gemensamt bord. Vi gläds över sång, spel, samtal och ledig tid tillsammans. Julen är också en högtid då vi tänker på medmänniskor i vår närhet och runt hela vår jord. Vi får ge en julklapp till de mest behövande, till mat för dagen och nya framtidsmöjligheter.

När julen är som bäst innebär den att få ta emot i glädje och ge utan krav. Det viktigaste är att få det goda liv som vi behöver och längtar efter. Gud vill ge oss det livet oavsett vilka vi är och hur vi har det denna jul. Vi är inte utlämnade åt oss själva. Gud sänder sin Son för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Gud är hos oss. Jesus föds som en av de utsatta på vår jord. Och vi kan erkänna att vi alla är utsatta och sårbara på olika sätt. Barnet i krubban ryms i Guds hjärta och har en plats i vårt eget hjärta.

Gud ger och vi får förnyat liv som en julgåva, och vi kan dela det med fler. Så kan det bli en välsignad jul.

Med välsignelse i jultid

+ Ragnar

Sedan slutet av 1990-talet har vi använt två versioner av Herrens bön: den gamla Fader vår och den ekumeniska översättningen som inleds Vår Fader. Den nya blir allt mer använd för varje år. Egentligen är det ohållbart med två versioner av den bön som alla bör kunna utantill. Jag anser att det nu är dags att välja med tanke på barn, unga och de som inte är gudstjänstvana. Därför gläder det mig att förslaget till ny kyrkohandbok bara har Vår Fader som alternativ. Den gamla versionen förbjuds inte, och den kan behöva användas ännu några år när det är mest äldre som deltar i en begravningsgudstjänst.  

När jag leder gudstjänsten i en församling har jag brukat följa den lokala ordningen. Men nu vill jag konsekvent använda Vår Fader. Det avgörande är att innehållet ska vara möjligt att ta till sig för alla och att språket inte ska vara antikverat. Ord som ”varde”, ”ondo” och ”ock” hör från kommunikativ synpunkt varken till nuet eller framtiden.

Det går inte att hålla fast vid ålderdomliga verb- och ordformer, när all kraft istället behöver läggas på att dela innehållet i kristen tro med ord som öppnar och handlingar som gestaltar. Det blir heller inte mer andligt, ödmjukt eller korrekt av gammaldags språk.  För övrigt anser jag att vi i sång och liturgi alltid ska uttala mig, dig, och sig som mej, dej och sej.

Personligen skulle jag på några ställen i Vår Fader ha föredragit andra ordval. Och jag får erkänna att när jag är ensam ber jag med de gamla orden. Men det spelar ingen roll. Jag anser att det är en kallelse för mig och alla andra kyrkvana att be med ord som underlättar för alla att bli delaktiga.  Vår Fader är ju en bön om vår framtid.

I adventstid känns det inte som det råder någon gudstjänstkris. Många samlas till gudstjänst med budskap, psalmer och sånger som ger igenkännandets glädje för många. Själv firade jag 1:a Advent i ett Hamrånge utanför Gävle med den vanliga gudstjänstordningen och mottagande av kyrkoherde Marianne Udd. Det var en fin högtid. 2:a Advent deltog jag i domkyrkan och fick uppleva den försöksordning som nu används i många församlingar.

Behovet av förnyelse i gudstjänstlivet är stort. Det känns bra med modernt språk, ny och förvånansvärt lättsjungen gudstjänstmusik och flera användbara alternativ. Det är ett bra förslag som ger en bra grund för framtidens gudstjänst.

Och ändå är det mer än en ny agenda som behövs för att gudstjänstlivet ska förnyas. Kristet liv är ett liv i relation till Gud och medmänniskor. Vi firar gudstjänst tillsammans inför Guds ansikte. Delaktighet är nyckeln. Det handlar både om delaktigheten i det heliga och att vi alla bidrar i en gudstjänstfirande gemenskap.

Jag är övertygad om att förnyelsen av gudstjänstlivet är beroende av vägarna in i gudstjänsten. Det är först och främst nödvändigt att vi som är aktiva i kyrkan själva prioriterar den. Sedan finns det ett samband mellan undervisning om kristen tro och möjligheterna för fler att upptäcka och känna sig hemma i gudstjänsten.

Låt oss ta vara på de möjligheter som förslaget till ny kyrkohandbok ger. Vi kan fira en kommenterad gudstjänst. Vi kan samtala om gudstjänstens uppbyggnad och rika innehåll. Vi kan öva de sjungna partierna tillsammans så att alla kan vara med. Det finns rum för förnyelse och skapande.

I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!