Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.

I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.

Blodbadet utfördes av ondskans budbärare och hantlangare. Ett helt annat budskap, ett kärleksbudskap, förenar de religioner som har sina rötter i Mellanöstern. I det sägs att vi ska älska vår nästa som oss själva. Alla människor – oberoende av mänskliga indelningar, åsikter, värderingar och livsförutsättningar – har rätt till ett människovärdigt liv, ett liv i kärlek, frihet och fred.

Det gör skillnad om vi står i den gudomliga kärlekens tjänst. Det finns hopp för framtiden om vi gemensamt kämpar mot det onda. Vi behöver vända vårt ansikte mot vår medmänniska så som Gud vänder sitt ansikte mot oss. Då möts vi av nåd och barmhärtighet.

Vi innesluter alla drabbade i förbön.

Barmhärtige Gud, vi kommer till dig med vår vanmakt och smärta. Inneslut de döda och skadade i din famn.

Livets Gud, vi tackar dig för livets gåva och ber om kraft att förvalta den enligt din vilja. Vi ber för dem som sörjer, förlorat sin tillit och plågas av oro. Ge dem livsmod och kraft att leva vidare.

Kärlekens Gud, fyll oss med din kärlek så att vi förmår dela livets frågor och tjäna våra medmänniskor för livets skull. 

Amen.

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Åter en allhelgonahelg. Lövens många färger påminner om skapelsens mångfald och gör livets förutsättningar tydliga. Färgerna varierar som alltid, år från år. De återkommer men är ändå inte desamma.

Vår familj brukar vandra till graven på Gamla kyrkogården. Det är som förut om åren men ändå inte. Ett litet barn följer med för första gången. Vi går in på kyrkogården och jag tänker på när vi gick in med vår son och min svärmor. Vi insåg att hon skulle vila där, och hon var tillfreds med det. Men vår son, inte så.

Det är en solidaritetens tröst att se de många tända ljusen. Så många liv, goda minnen, förlorad framtid, smärta och längtan. Flera gravstenar vittnar om människor som jag har mött, unga och gamla. Löven i sin färggranna mångfald förkunnar. Våren och sommaren är över för denna gång, saknade. Nu går det att längta efter dem. Löv ska födas på nytt.

Det är en verklig tröst att vandra vid allhelgona med hustru, dotter och de två små. Tvååringen kommer rusande mot mig när jag återvänder efter att ha hämtat en sak. Jag ska vara med. Vi vandrar tillsammans. Hoppas att hon anar vad det betyder för mig. Hon gör nog det när jag tar henne upp i famnen. Hon är fascinerad av de många ljusen och pekar ivrigt: Titta! När hennes mamma tänder ljuset på graven blir hon stilla. Hon är tillfreds, liksom jag.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Vi behöver lyssna till honom, följa honom och vara ljus för varandra och för dem vi inte känner än. Så kan mörkret vika undan. Och hoppet leva.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen