Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem.
Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande kreativitet. Startkapital erbjuds, vinsterna utbetalas inom fem minuter och så vidare. Riskerna för förlust redovisas inte. Stora summor utlovas, som i verkligheten bara några få kan få dela av och de många spelarna med förluster betalar för.

Med tanke på ökningen av spelbolag och att en allt större del av reklamtiden i TV kanalerna finansieras av dem måste verksamheten gå med stor vinst genom att locka många att spela. Stora pengar hamnar utomlands. Beskattningen är låg.

En viss skärpning av kontrollen över spelbolagen är på gång men kommer knappast att råda bot på detta växande samhällsproblem. I den politiska debatten har det varit tyst. I medierna förekommer enstaka inslag. Det berättas om alla idrottsutövare och tränare som tydligen medverkar i reklamen utan större betänkligheter – med ett undantag, Charlotte Kalla som fått höra om konsekvenser för dem som hamnar i spelberoende och förstör för sig själva och andra. I ett annat inslag berättas om den spelare som förlorat miljoner och bjudits på resor och annat av spelbolag för att fortsätta sitt spelande.

Det här kommer inte att gå väl för många spelare och deras nära och kära. Det är dags att detta samhällsproblem uppmärksammas på allvar. Liksom i de flesta andra samhällsfrågor finns också ett grundläggande personligt ansvar för de egna handlingarna och deras konsekvenser för andra.

Under denna vecka i kyrkoåret är temat Samhällsansvar. Även i kyrkan är det alltför tyst om spelandet som samhällsproblem. Enskilda medarbetare möter människor som är spelberoende och försöker hjälpa dem i den utsatta situation som de och deras kära befinner sig i. Det är viktigt att problematiken tas upp i församlingarna, inte minst i konfirmand- och ungdomsverksamheten.

En av Dagens böner från den gångna söndagen täcker in den här utmaningen för oss:
O Gud, du som har satt oss att leva här i världen, låt oss besinna vårt ansvar, så att vi alltid tjänar dig och vår nästa. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Allvaret tränger sig på under hösten, när det mörknar ute. Så är det i kyrkoåret under månaderna före Första Advent. För många är höjdpunkten Allhelgonahelgen då vi i stora skaror vandrar till kyrkogårdarna för att i gemenskap med andra tända ljus för nära och kära som inte längre finns ibland oss. Vi gör det i sorg och saknad, med minnen, i tacksamhet och längtan efter återseende. Här är livet nära, förlusterna och döden likaså.

Liksom glädjen och sorgen vandrar tillsammans, kan inte livet tänkas utan döden. Det är den verklighet vi delar. Ibland är det nödvändigt att välja mellan liv och död, när livet står på spel. I vardagen lever vi med livet och döden sida vid sida. Ur ett framtidsperspektiv är det avgörande att välja livet istället för döden med allt vad denna står för: att söndra, dra isär, lämna och avsluta relationer. Valet innebär att gå genom död till liv. Det handlar om var hjärtat är förankrat och att dra konsekvenser av det. Det är Kristusmönstret.

Om livet och döden hör samman på ett existentiellt sätt som vårt ofrånkomliga livsvillkor, är det fåfängt att fly undan. Men det är just det vi tycks göra på ett särskilt sätt i Sverige.

Tiden har ökat mellan att någon dör och begravning hålls. Avskedstagandet dröjer, det prioriteras inte tillräckligt. Så mycket går före. För några år sedan lagstadgades därför att begravning ska ske inom en månad. Att det behöver regleras framstår i ett internationellt perspektiv som ytterst märkligt. En lördag för flera år sedan fick jag på en utlandsresa reda på att min gode vän, bosatt i Oslo, avlidit. Beskedet var att begravningsgudstjänsten skulle hållas följande fredag. Något normalt i Norge, men unikt i ett svenskt perspektiv.

För att klara kravet på en månad från dödsfall till gravsättning hålls allt fler begravningsgudstjänster med urna istället för kista. I en artikel i Svenska Dagbladet uppmärksammades det av min pensionerade biskopskollega Esbjörn Hagberg och Uppsalaprästen Jonas Lindberg.  Se https://www.svd.se/praster-gor-inte-doden-annu-mer-osynlig. Det är en människa som vi tar avsked av och överlämnar i Guds oändliga omsorg. Det blir tydligt när den som gått bort är lagd i kista inför begravningsgudstjänsten. Döden blir verklig. Det är bra för avskedet och sorgeprocessen.

Att allt fler inte kan eller vill prioritera avskedstagandet av de döda säger något om levnadssätt och förhållandet till döden. I förlängningen betyder det att människovärdet knyts till vad en människa förmår under sina dagar på jorden. Sedan är det slut, då spelar inget längre någon roll.

Hur vi tar avsked säger något avgörande om vår människosyn. Enligt kristen tro är har varje människan ett oändligt värde som skapad till Guds avbild. Det kan ingen ta ifrån henne. Människans värdighet kommer till uttryck i praktiken, hur vi behandlar levande och döda. En värdefull människa är värd ett värd att ta avsked av.

Begravningsgudstjänster med urna kan hållas, ändå är det bekymmersamt att de ökar i antal. Allvarligare är att gravsättning utan någon form av ceremoni blir allt fler. Ingen tar avsked. Det som sker efter dödsfallet döljer att den som gått bort var en värdefull människa med en unik livshistoria. Vad är då en människa? Hur betydelsefull är jag själv som inte väljer att prioritera ett medmänskligt avsked?

De som gravsätts utan ceremoni och anhöriga närvarande beskrivs ofta som ”direktare”. Det finns ganska många som saknar släktingar och vänner. När den bortgångne står ensam och tillhör Svenska kyrkan kan det aldrig bli tal om att han eller hon behandlas som en ”direktare”. En begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning ska hållas med präst, kyrkomusiker, vaktmästare och representanter för församlingen. Gudstjänsten förkunnar att det är en oändligt värdefull människa som gått bort, med ett namn, en livshistoria och en hemhörighet hos Gud. Vi tackar för livet och ber om att Guds eviga ljus ska lysa för henne. Gud har gett henne människovärdet, därför behandlar vi henne med värdighet.

På söndag firar vi Tacksägelsedagen. Vi tackar för livet och allt det ger. Det gör skillnad om vi tar livet på allvar och ser spåren av Gud i medmänniskan. Därför tar vi ett värdigt avsked av den som tagits ifrån oss genom döden.

Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Psaltaren 8:5