Tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs och stiftsstyrelsens vice ordförande Anna-Lena Arousell Berglund har jag besökt Zimbabwe och vår evangelisk-lutherska systerkyrka i en avgörande tid i landets historia. Den 93-årige ledaren och enväldshärskaren Robert Mugabe har tvingats avgå. På en och en halv månad har mycket skett. Det är samma parti i ledningen, och någon avgörande ideologisk förändring är knappast att vänta. Presidenten Mnangagwa är åldrad och har varit med sedan frigörelsen från den engelska kolonialmakten. Kan man vänta någon avgörande förändring?

Men verkligheten tränger sig på. Folket måste ha mat. Det håller inte med 90 % arbetslöshet. En regim kan inte plundra sitt eget folk. Som exempel har polisen i Zimbabawe ägnat sig åt att bötfälla människor, inte minst vid vägspärrar. Medlen har inte tillfallit statskassan utan gått direkt till klanen Mugabe och på senare tid särskilt till hans hustru Grace Mugabe som aspirerade på att bli president. Det blir för mycket för militären och andra ledande kretsar.

I slutänden kan inte ens en diktatur bestå utan någon form av legitimitet. Ett tänkbart framtidsscenario kan vara en kinesisk modell med stark marknadsekonomi och enpartistyre. Konsultationer med Kina har skett före det som i realiteten var en militärkupp. Men jag kan ha fel. Den nye presidenten har utlovat fria, öppna och transparenta val i augusti. Så blir det nog, och utan våld som tidigare. Saken är ju den att lättnaden och glädjen är så stor att det regerande partiet Zanu-PF bör vinna lätt, särskilt som det gjort oppositionens frågor till sina. Oppositionen är försvagad. Frågan är vad som sker på sikt.

Jag kan tycka att de mycket vänliga zimbabwierna är på gränsen till naivt optimistiska. Kanske har de rätt. Det kan knappast bli sämre. Det som omedelbart märks för oss som varit här under flera skeden i statens och kyrkans historia är att det medmänskliga klimatet är ett annat. Har man låtit människor gå ut på gatorna och skrika ut sin protest är det svårt att vända tillbaka till tystnad. Människor samtalar öppet om samhällets situation och politik. De statsstyrda tidningarna är för första gången intressanta att läsa. Här kan man ta del av brister i samhället, den nya regeringens kamp mot korruptionen och prisökningar, oppositionsledarens återkomst efter sjukdomsbehandling och kritiska inlägg mot generaler. Och presidenten talar om landets återkomst i en internationell gemenskap med behov av olika former av internationella relationer.

I den här situationen samlades vi i Zishavane som är stiftshuvudstad i det centrala stiftet, där spåren av den svenska missionen är som mest påtagliga efter 114 år. Den gamle vännen biskop Naison Shava avgick efter elva år som biskop, varav fem som den förste ledande biskopen. Han besökte Sverige som ansvarig för ungdomsutbyte redan på 1980-talet, och många gånger därefter. Hans betydelse kan inte överskattas. Många vittnesbörd framfördes om hans lutherska identitet, kamp mot rasismen, organisationsförmåga, stöd för kvinnor och handledning av präster. I mitt tal vid hans avtackning utnämnde jag honom till svensk. Då svarade han: ”Tack så mycket! Hur mår du?” Jag sa: ”Bra. Gott att vara här oss dig idag”. Han sa: ”Tack!”

Den tredje söndagen i Advent vigdes en av hans prostar Kenneth Zibanda till efterträdare. Han går i Shavas fotspår med en evangelisk-luthersk profil, är drivande och kommunikativ. Liksom Shava har han varit i Sverige. Vi överlämnade som gåva till honom ett glashantverk från Ulva Kvarn utanför Uppsala med inslag av stiftets och domkyrkans färger gult och rött.

Våra kyrkor har en oupplöslig relation alltsedan 1903, först som moder- till dotterkyrka, nu som systerkyrkor. Vi har mycket att lära och dela med varandra. Uppsala stift har en vänstiftsrelation sedan 1995, nu bekräftades den för ytterligare fyra år genom det avtal som undertecknades.

Den sista aftonen under vårt besök var vi inbjudna till hemmet hos biskopen i västra stiftet Michael Dube och hans familj. Det berörde. Hans familj är en utvidgad familj med två släktingars barn som de tagit hand om. Alla deltog och delade med sig på olika sätt, socialt och andligt Vi kände oss inlemmade i deras vidare familj. Jag fick förmånen att som biskop välsigna oss alla.

Lauma Zusevics valdes i oktober 2014 till ny ärkebiskop för Lettiska kyrkan utomlands. Hon föddes 1954 i Cleveland och prästvigdes 1978. Efter fyra år i New York har hon troget tjänat som pastor i Milwaukee under 30 år. De senaste nio åren har hon varit prost och ledare för de fyra amerikanska prosterierna, dessutom ärkebiskopens ställföreträdare. Lauma biskopsvigdes igår i Milwaukee.

Lettiska lutherska kyrkan utomlands är numera helt självständig i förhållande till moderkyrkan i Lettland och till skillnad från denna har kyrkan utomlands fortsatt att viga kvinnor till präster och förra året gått in i Borgågemenskapen. Kontakterna mellan de två lettiska lutherska kyrkorna har varit goda genom åren, frågan är dock hur utvecklingen blir framöver. Konfliktpunkterna har blivit tydligare på senare år. Ett exempel är att Lettiska kyrkan tagit ett missionsinitiativ på Brittiska öarna med stöd av Lutheran Church-Missouri Synod, alltså inom utlandskyrkans ansvarsområde. Ett annat är att utlandskyrkan numera har tre egna församlingar i Lettland med fyra präster, varav en är kvinna.

Svenska kyrkan har en långvarig relation till Lettiska lutherska kyrkan. Nära kontakter fanns redan på 1600-talet då den svenske kungen använde kyrkan i Lettland med dess superintendent för att undervisa och uppfostra folket. I modern tid är 1922 avgörande då Karlis Irbe vigdes till biskop i Riga av ärkebiskop Nathan Söderblom, som passade på att helt självsvåldigt ge honom titeln ärkebiskop trots att det bara fanns en biskop i kyrkan. Den nye ärkebiskopen fick också ta emot ett svenskt ärkebiskopskors. Under det senaste årtiondet har två biskopar tillkommit i Lettland.

I samband med Sovjetunionens ockupation av Lettland under Andra världskriget flydde hela kyrkoledningen utomlands. Ärkebiskop Grinbergs tog med sig ärkebiskopskorset och kräklan till Tyskland. Lauma Zusevics fick vid vigningen ta emot det gamla ärkebiskopskorset och kräklan.

Vid biskopsvigningen markerades tydligt att Lettiska lutherska kyrkan utomlands numera både hör till den lutherska kyrkogemenskapen i Lutherska världsförbundet och sedan ifjol till Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor. Ärkebiskop Rozitis assisterades vid vigningen av ärkebiskop Michael Jackson från Church of Ireland, tillika anglikansk ordförande i Borgågemenskapen, biskop Jeff Barrow från Greater Milwaukee Synod i ELCA och jag från Svenska kyrkan. De flesta lettiska prostar inklusive Ieva Graufelde från Stockholm tjänstgjorde. Närvarande var också biskop Einars Alpe och ärkebiskop Janis Vanags från Lettiska lutherska kyrkan. De gick i processionen utan biskopskåpor och mitror.

Mina kontakter med Lettiska lutherska kyrkan går tillbaka till 1990. Jag besökte kyrkan vid ett flertal tillfällen främst för överläggningar om situationen för de kvinnliga prästerna och de kvinnor som önskade bli präster. Problematiken blev akut när ärkebiskop Gailitis omkom i en trafikolycka och den unge Janis Vanags blev ärkebiskop. Då intog kyrkan en negativ hållning till vigningar av kvinnor till präster. Som systerkyrka försökte vi övertala dem att inte slå in på den vägen, värna de redan prästvigda kvinnorna och i vart fall inte underkänna prästvigda kvinnors vigning och sakramentsförvaltning. Det var Henrik Svenungsson som 1993 vigde Janis Vanags till biskop i Riga. Bedömningen gjordes att det var viktigt att inte bryta banden. Året därpå biskopsvigde han Elmars Rozitis i Toronto till ärkebiskop för utlandskyrkan.

Vigningen i Milwaukee blev en stor upplevelse, inte minst för mötena med flera av de kvinnliga teologer som jag träffade i Lettland i samband ärkebiskopsskiftet 1993. Flera av dem praktiserade i det program vi startade i Sverige för de utsatta kvinnliga teologerna, redan 1994. Flera kom de fram och vittnade vad stödet från Svenska kyrkan hade betytt för dem. Nu är de präster i Lettiska kyrkan utomlands, många i USA. Jag är tacksam över att ha fått möta dem igen och tjänstgöra vid denna historiska biskopsvigning.

Källor till inspiration är de vänstiftsrelationer som Uppsala stift har med Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe och Llandaff Diocese inom den anglikanska Church in Wales. Relationen till Polen går tillbaka till 1992 och har utvecklats under årens lopp med församlingsbesök, seminarier, ungdomsutbyte och överläggningar.

Lördagen den 7 mars ar jag personligt inbjuden till biskopsvigning i Swidnica i den unika Fredskyrkan från 1600-taleti som numera finns upptagen på Unescos världsarvslista. Det är en evangelisk träkatedral 60 kilometer utanför Wroclaw (Breslau) i västra Polen där strider rasat genom århundradena och gränsen flyttats allt efter hur krigen utvecklats. Här påminner den om vårt behov av fred mellan människor och stater. Det är en evangelisk kyrka som också är ett tecken för den fred i relationen till Gud som vi alla behöver och för fred mellan kristna. Fredskyrkan förkunnar att tiden för konfessionella krig är över.

Till biskop vigdes den lokale kyrkoherden sedan många år, Waldemar Pytel. Han har under många års trogen tjänst haft stor betydelse för att bygga broar mellan människor i Swidniza och vidare ut i Polen. För detta fick han härom året en lokal hedersutmärkelse. Han är en fredsbyggare och blir en biskop för fred. Det återspeglades också vid vigningen med en bred ekumenisk representation, kardinal och biskop från det katolska stiftet samt samhällsföreträdare.

Ibland muttras det i Uppsala om en biskopsvigning i en uppvärmd domkyrka skulle ta 1 timme och 45 minuter. Perspektiven är olika. Det inser jag när jag med förkylning i kroppen i förväg går in i fredskyrkan, som är råkall, värre än utomhus där det är torrare och 9 grader. Påpälsad med liturgiska kläder klarade jag mig ganska bra. Men efter 2,5 timmar kröp kylan in under klädseln. Efter 3 timmars gudstjänst med tal var det gott med en kopp kaffe.

Det var en stor glädje och heder för mig att tillsammans med den avgående biskopen Bogusz assistera den ledande biskopen Jerzy Samiec vid biskopsvigningen och sedan dela ut nattvardsgåvorna. Unikt i den polska vigningsordningen är att övriga biskopar och representanter för andra kyrkor efter själva vigningshandlingen med handpåläggning var och en be för och välsigna biskopen. Jag noterade också att vår systerkyrka inte helt anslöt till den tyska lutherska traditionen och enbart talade om installation av biskop. Istället användes begreppen vigning på tyska och konsekration på engelska tillsammans med uttrycket introduktion av stiftsbiskopen.

Vid gudstjänstens avslutning framfördes hälsningar från andra kyrkor. De avslutades med att den svenske ambassadören Staffan Herrström framförde en hälsning på polska där han utgick från fredstemat och även anknöt till Bibelns budskap om fred, att Gud sänder sin Son: ”Se jag bådar er en stor glädje”. Ambassadören som deltog tillsammans med sin hustru och personal från ambassaden har visat stort engagemang för fredskyrkan, Swidnica och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Det är fantastiskt vad en ambassad kan betyda för att knyta kontakter, skapa relationer, bidra till samverkan över gränserna och även föra trossamfunden närmare varandra.

Med på resan var också Mats Lagergren som är en av dem som ansvarar för vår vänrelation. Han överlämnade en vacker skål passande nog i Svenska kyrkans färger. Swidnica har en vänförsamlingsrelation till Harmånger-Gnarp i Hälsingland. Kyrkoherde Sofia Aspling deltog och inbjöds att predika i fredskyrkan på söndagen. Eftersom jag måste kurera min förkylning kunde jag inte delta. Men det är förvisso en milstolpe att hon predikade just i den kyrkan. Vår polska systerkyrka viger ännu inte kvinnor till präster men präster från andra kyrkor är fullt ut accepterade. Det är därför glädjande att biskop Samiec deklarerade vid kyrkomötet 2014 att han kommer att verka för att kvinnor vigs också i Polen inom ett par år. En reform förbereds nu genom en gedigen process där teologiska, sociala och kyrkorättsliga aspekter analyseras. Till processen hör också att representanter för systerkyrkorna tillfrågas om sina erfarenheter av kvinnor som präster. Jag fick själv ge mina synpunkter i slutet av förra året.

En biskop för fred behövs i kyrkan som har till uppdrag att tjäna honom som kom för att skänka fred.

Det tar tid att bygga relationer och utveckla dem. Kärlek och omsorg är nödvändiga. Trohet och uthållighet behövs. Relationer behöver vårdas. Det gäller också för kyrkan. Det har än en gång blivit påtagligt för mig den gångna helgen när jag besökt den evangelisk-augsburgska kyrkans kyrkomöte i Bielsko-Biala i södra Polen tillsammans med stiftsstyrelsens vice ordförande Rolf Forslin och samordnaren av vår vänstiftsrelation Mats Lagergren. Vi var där för att skriva på ett vänstiftsavtal för ytterligare fyra år av kontakter och utbyte. År 1992 skedde det för första gången. Ja, det tar tid att utveckla relationer och de behöver bekräftas och få ny inspiration.

Min egen första kontakt med den polska lutherska kyrkan ägde rum 1977, då jag som stiftsadjunkt reste till Ystad för att möta färjan från Swinusjie för att ta emot en kör från Wisla. Kören bestod av medlemmar i alla åldrar och kom klädda i fina lokala dräkter. De reste tillsammans med en åldrad och påtagligt fattig präst vid namn Fischkal. Det var väl ingen större risk att låta en sådan präst resa genom järnridån. Men med på resan var självklart en representant för säkerhetstjänsten. Kören sjöng med stor kraft och inlevelse. De har funnits med i mina tankar under mina kontakter med Polen och kyrkan där sedan 1990. Jag berättade om denna första kontakt under lördagens panelsamtal. Dagen efter kom en ung ledamot av kyrkomötet och berättade att han talat med sin mor i Wisla, som varit med på resan och kunde berätta om vad denna unika resa i unga år betytt för henne. Mycket har hänt i Polen och för oss alla sedan dess. Relationer behöver tid för att bära frukt.

Vid kyrkomötets inledning sjöngs den psalm som den tyske moståndsprästen Dietrich Bonhoeffer skrev i sin fångenskap under nazismen. Den är fylld av förtröstan på Gud. Det var rörande att sjunga den i en kyrka som bär spår av många år av överlevnad i en totalitär regims järngrepp. Den öppnar perspektiv både när livet är svårt och efteråt när fångenskapen i det onda är över. Vi har den i Psalmer i 2000-talet som nummer 817, Med hjärtats tillit, i en utmärkt nyöversättning av biskop Jonas Jonson:

I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, genom varje dag oss bär.

Det var med en klangbotten av tacksamhet som vi på söndagen firade mässa och skrev under vårt avtal. För min predikan hade jag valt texten från tacksägelsedagen ur Kolosserbrevet 3:15-17. Den handlar om att Kristi frid ska råda i våra hjärtan, Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och all sin vishet och att allt vi gör i ord och handling ska ske i Jesu namn med tacksamhet till Gud.

När vi lyssnar i tro lyssnar vi först och främst på Guds tilltal till oss. Vi behöver vägledning i våra liv, personligen och tillsammans. Vi lyssnar också med trons perspektiv på de behov som livet uttrycker. Så får Gud handla med oss. Vi är omslutna av Guds oändliga omsorg.

Det är en stor högtidsdag i en församling när kyrkporten öppnas efter en restaurering. Denna månad har jag fått vara med när Hälsingekyrkorna Segersta återöppnades för två veckor sedan och Ilsbo kyrka igår. I båda fallen har man tagit tillfället i akt att modernisera elsystemet och ljudanläggningen och gjort kyrkorna tillgängliga för funktionshindrade. Vid stora restaureringar kompletteras isoleringen och värmesystemet byts ut. De bidrar därför till energihushållning och en hållbar framtid. Samtidigt dras driftskostnaderna ner. Så skapas förutsättningar för att kyrkorna ska kunna användas ännu under många år.

Vi gläds över att kyrkor som invigts till Guds ära blir förskönade. Det avgörande är att de är rum där vi tillsammans får möta Gud och komma i kontakt med livets ursprung, mening och mål och hämta kraft. I kyrkan får vi sådant som förnyar oss. Här finns förlåtelsen som vi får ta emot, Ordet som talar till oss, den heliga måltiden som ger kraft och välsignelsen som delas ut som en gåva från Gud. Så låt oss ofta samlas till gudstjänst för livets skull. Vi behöver kyrkan som rastplats och växtplats. Här är Gud närvarande och möter vår längtan. Här sänds vi till tjänst för den gudomliga kärleken.

Det känns som ett privilegium att som biskop få besöka alla vackra kyrkor, fira gudstjänst med församlingen och möta församlingsborna. Det går inte att ladda upp bilder just nu, annars hade jag tänkte dela med mig av en bild där kyrkoherde Gustaf Forsmark står bland moln och änglar och predikar i en av de få återstående altarpredikstolarna. Dessutom en bild av när kolbullarna förbereds vid eftersamlingen på hembygdsgården. Jag kan berätta att det smakade bra!

Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.