Dödshjälp

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet

Under resor i stiftet har jag tid att lyssna på radion. I förrgår hörde jag en intervju med den svensk-italienska regissören Erik Gandini om hans aktuella dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love”, som behandlar det politiska manifest för Sveriges framtid som formulerades 1972. I detta slogs fast att ingen ska vara beroende av någon annan. Drygt 40 år senare är Sverige världens ensammaste land när det gäller flest ensamhushåll och upplevd ensamhet. Det handlar både under livet och inför döden. Det finns självklart också positiva sidor, exempelvis när det gäller ekonomiskt oberoende.

Är det ett mänskligt ideal att alla ska klara sig själva i alla avseenden, inte vara beroende och i förlängningen inte ligga någon till last. Tänk om vi istället skulle se det ömsesidiga, positiva beroendet som vårt mänskliga ideal? Relationerna är livsnödvändiga.

Så tänkte jag under min resa. Sedan associerade jag vidare till hur svårt det kan vara att inse och leva med vår egen sårbarhet och svaghet – och att möta och hantera andras. När livet är smärtsamt och inför döden blir det än svårare. Det blev så tydligt när jag läste fyra kända svenskars artikel i Dagens Nyheter den 30 januari, där de i svepande ordalag kräver en utredning om ”frivillig” dödshjälp. Deras livs- och trosåskådningsbakgrund är olika. Det blev fel redan i rubriken. Det som de förespråkar är i verkligheten aktiv dödshjälp. Med begreppet frivillig dödshjälp döljs den svåra problematik som deras förslag inrymmer. Idag praktiseras passiv dödshjälp, dvs. sådana vårdmetoder används som lindrar lidandet men kan korta den återstående livstiden. Med aktiv dödshjälp passeras en etisk och moralisk gräns för vad en människa klarar av att avgöra och ska utföra.

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet i dödens närhet med återverkningar på människovärdet för dem som lever. Riktigt obehagligt tydligt blir det när de fyra författarna skriver: ”Varför finns inte denna rätt i vårt land? Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande. Trots att den palliativa vården byggts ut och gör stora och behjärtansvärda insatser klarar man inte att ge alla en värdig död.” Människovärdet och livskvaliteten kan komma att i realiteten avgöras av om man är till nytta och om vårdresurserna räcker till. Ett humant samhälle ser istället till att det finns livsrum och vård för alla.

Människan kan inte placera sig i Guds ställe. Kravet på aktiv dödshjälp bygger på att alla kan fatta rationella, väl övervägda beslut och att de som verkställer kan avgöra. Alltså: nej till aktiv dödshjälp.

Det är inte förvånande att den tydligaste repliken kom från Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika. Se http://www.dn.se/debatt/repliker/riskabelt-tillata-aktiv-dodshjalp/. En biskop kan inte säga det bättre än de gör:

”Alla människor i Sverige ska kunna känna sig säkra på att forskning och vård är helt inriktade på att bota, lindra och värna livet – oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det som framför allt behövs är livshjälp – inte dödshjälp!”

Som medmänniska, kristen och biskop vill jag helhjärtat instämma.