Vi samlas till kyrkomöte där förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan är det stora ärendet. Debatten de senaste åren har i anmärkningsvärd omfattning handlat mer om former och processer – eller avsaknad av processer – än om innehållet i handboksförslagen. Som sista förberedelse inför kyrkomötet fick vi ta del av en revisionsrapport som mest visar gult och rött när det gäller hur handboksarbetet styrts och letts under ett och ett halvt decennium. Enda undantaget är arbetet under de senaste åren som tycks få grönt utan att det omdömet uttalat ges.

Några av de mycket flitiga kritikerna har efterfrågat vad biskoparna tycker mot bakgrund av den kritik som framförts om processen bakom handboksförslaget. Som om processen skulle avgöra vad som ska ske med förslaget. Till det säger jag att det finns berättigad kritik, särskilt när det gäller den nystart som gjordes för cirka sju år sedan. Den debatt som sedan förts har påverkats av de inledande misstagen. Det har inte varit lätt att få tillbaka förtroendet hos dem som känt sig överkörda. Men även andra faktorer som berör kyrkomusik och kyrkomusiker har legat bakom den ofta märkligt hätska debatten. När den själavårdande biskopen Esbjörn Hagberg fått uppdraget som ordförande i den slutliga revisionsgruppen uttryckte jag min glädje till honom och hoppades att gruppens arbete skulle leda till en avgörande förändring av läget. Då svarade han: ”Det går inte!”

I kyrkomötet är det inte utvärdering av kyrkohandboksarbetet som står på ärendelistan utan förslaget till kyrkohandbok. Det är innehållet som behandlas. Och kvaliteten är inte utan vidare kopplad till hur det tagits fram. Ett oklanderligt genomfört handboksarbete leder inte automatiskt till ett bra förslag. Motsatsen gäller inte heller. Kyrkomötet har uppdraget att behandla förslaget utifrån dess föreliggande innehåll.

En förnyelse av kyrkohandboken behövs efter drygt trettio år, och med en kontinuitet tillbaka till 1986 års kyrkohandbok. Under trettio år har mycket skett i gudstjänstlivet liksom ekumeniskt, språkligt och musikaliskt. Nya behov behöver tillgodoses. De allt större skillnaderna inom kyrkan hur gudstjänst firas spelar i hög grad in.

Ändå vill jag något relativisera betydelsen av en ny kyrkohandbok. Visst kan den ge en god grund för gudstjänstlivets förnyelse men är knappast helt avgörande för utvecklingen. Vi vet alla att en viss gudstjänstordning kan ge en levande gudstjänst med god förkunnelse, bred delaktighet, engagerad församlingssång, god körsång och gudstjänstmusik som fördjupar upplevelsen av gudstjänsten. En annan gång används samma ordning i en gudstjänst som saknar alltför mycket när det gäller andlig substans, delaktighet och gemenskap.

När jag medverkar i gudstjänster runt om i Uppsala stift noterar jag att det finns mycket mer att önska när det gäller deltagarnas psalmsång och medverkan i den liturgiska sången. Och apropå den polariserade debatten om gudstjänstmusiken i handboksförslaget: det finns ett sångunderskott i de liturgiska partierna oavsett vilken gudstjänstmusik som används – 1986 års eller något av alternativen i handboksförslaget.

Alltså behövs en rejäl prioritering av gudstjänsten i församlingarna – av förberedelser, deltagande, gestaltning, förkunnelse och delaktighet. Därför samlas präster och kyrkomusiker till gemensam fortbildning i Uppsala stift efter nyår.

I adventstid känns det inte som det råder någon gudstjänstkris. Många samlas till gudstjänst med budskap, psalmer och sånger som ger igenkännandets glädje för många. Själv firade jag 1:a Advent i ett Hamrånge utanför Gävle med den vanliga gudstjänstordningen och mottagande av kyrkoherde Marianne Udd. Det var en fin högtid. 2:a Advent deltog jag i domkyrkan och fick uppleva den försöksordning som nu används i många församlingar.

Behovet av förnyelse i gudstjänstlivet är stort. Det känns bra med modernt språk, ny och förvånansvärt lättsjungen gudstjänstmusik och flera användbara alternativ. Det är ett bra förslag som ger en bra grund för framtidens gudstjänst.

Och ändå är det mer än en ny agenda som behövs för att gudstjänstlivet ska förnyas. Kristet liv är ett liv i relation till Gud och medmänniskor. Vi firar gudstjänst tillsammans inför Guds ansikte. Delaktighet är nyckeln. Det handlar både om delaktigheten i det heliga och att vi alla bidrar i en gudstjänstfirande gemenskap.

Jag är övertygad om att förnyelsen av gudstjänstlivet är beroende av vägarna in i gudstjänsten. Det är först och främst nödvändigt att vi som är aktiva i kyrkan själva prioriterar den. Sedan finns det ett samband mellan undervisning om kristen tro och möjligheterna för fler att upptäcka och känna sig hemma i gudstjänsten.

Låt oss ta vara på de möjligheter som förslaget till ny kyrkohandbok ger. Vi kan fira en kommenterad gudstjänst. Vi kan samtala om gudstjänstens uppbyggnad och rika innehåll. Vi kan öva de sjungna partierna tillsammans så att alla kan vara med. Det finns rum för förnyelse och skapande.