Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Som biskop möter jag både gamla och nya traditioner, de flesta goda, andra inte längre självklara och relevanta. En tradition som jag hoppas fortsätter är att biskopen får ett jättestort saffransbröd inför advent och jul, bakat av medarbetarna på stiftsgården i Undersvik. Jag är för övrigt väldigt stolt över att vi i Uppsala stift har behållit stiftsgårdarna och satsat på dem som platser för medmänskliga möten, utbildning, andlig förnyelse och fördjupning.

För en tid sedan var jag på stiftsgården och fick då årets saffransbröd, placerad på en pappskiva, dolt i täckplast för att hålla det färskt. Brödet är så stort att det måste delas i bitar för att kunna få plats i frysen. När jag kom hem öppnade Ingrid och jag gåvan genom att ta bort omslaget. När vi känner doften av saffransbrödet, då är julen nära. Denna gång ser vi något som vi aldrig upptäckt tidigare år. Kanske är det en nyhet. I brödets mitt framträder ett kors, format av lussekatter. Det inrymmer en djup symbolik. Guds son, som vi väntar på i adventstid och tar emot i julens under, kommer till oss i det livsnödvändiga brödet. Gud blir en av oss. I nattvardens bröd får vi del av Kristus och den försoning och livskraft han ger. Och det brödet är ett tecken för det bröd som räcker åt alla, rättvisans och det nya livets bröd.

Julen och påsken hör ihop. Korset i saffransbrödet knyter samman högtiderna. Evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem är detsamma på Första advent och Palmsöndagen. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Jesus kommer ridande på en oansenlig åsna med en annorlunda, gudomlig makt. Hans makt skiljer sig från den makt som alltför ofta utövas i vår värld och som bygger på att härska, kontrollera och utöva tvång och våld. Jesus är den gudomliga kärleken. Speglar vi oss i honom ser vi att vi har ett oändligt värde. Och vi inser att alla ska behandlas med värdighet så som han gör. Det är vår kallelse som hans lärjungar.

Korset formas av en lodrät stam som bär relationen mellan människa och Gud och en vågrät arm som sträcker sig mot skapelsen och medmänniskan på båda sidor om stammen. Alla vädersträck möts i korset.

Det nya kyrkoåret innebär att vi nu har ännu ett nådens år med nya möjligheter framför oss. Gud ger av nåd, gratis. Gud vill handla med oss så att vi växer som människor och kristna. Det Gud ger får vi dela. Det är stort. Gud är med oss.

Vi har nog alla tagit del av påskens händelser och budskap ur olika perspektiv. När jag detta år läser de kända texterna blir det särskilt starkt för mig att frågan om makt ständigt återkommer. I varje skede ställs den: Jesus på väg till Jerusalem, förräderiet, nattvardsfirandet, lidandesvandringen, korset – och sedan: när livet föds på nytt. I de ord som sägs finns maktfrågan med: välsignad är han som kommer; detta är min kropp som blir utgiven för er; hjälp dig själv nu och stig ner från korset; min Gud, varför har du övergivit mig? Fader, i dina händer lämnar jag min ande – och sedan orden från den uppståndne: Frid åt er alla!

Vad är innehållet i makten? Vem förfogar över makten? Vad används den till? Det är frågor som öppnar upp perspektiv på den makt som alltför ofta råder i vår värld: att behärska, tvinga, trycka ned, hindra, riva sönder och isär, plåga och döda. I påskskeendet ställs den makten mot en annan makt med rötter i en annan värld. Frågorna om makt visar oss till Guds hjärta. Där finns kärlekens makt, som Gud förfogar över och som används till att befria, återupprätta och förnya relationer. Gudsrelationen blir hel, och det har konsekvenser för våra liv och relationer.

Vi följer Jesus under den avgörande kampen mellan gott och ont. Kärleken bär. Hoppet om en värld där Guds vilja råder ska öppnas. Kampen pågår inte bara utanför oss. Den gäller om kärleken ska få råda i våra liv. I tro på Gud och med tillit till Guds kärleks makt kan vi vara Guds medarbetare för livets skull.