Det var stor glädje. Det var fest. Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset. Det var mars 1990 och hans första resa gick till Sverige. Mandela ville fira gudstjänst. Det var nog naturligt för den tidigare lekmannapredikanten i Metodistkyrkan, särskilt som han visste vilket stöd kyrkorna gett i kampen. Utrikesdepartementet blev ganska överraskat. Med fem dagars varsel anordnade vi en ekumenisk tacksägelsegudstjänst här i Uppsala domkyrka. TV fick improvisera med belysningen för att kunna sända.

Nelson Mandela kom tillsammans Winnie Mandela och en delegation av 20 medlemmar ur ANC. Han var en åldrad man, 72 år, och hade kroppsliga sviter efter 27 år i fängelse, där han gömts undan under sin krafts år. Men hans blick var klar och rösten bar fram ord som kunde förnya. Jag ser framför mig hur vi gick in i procession i en fullsatt domkyrka. Påfallande många var unga. Det fanns förväntan i luften.

Tacksamheten slog an tonen i sånger, psalmer, musik, tal och böner. Uppmaningar till fortsatt hängivenhet och engagemang sände oss till fortsatt kamp. Men segern över Apartheid låg inom räckhåll.

Den första psalmen var psalm 4, ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går.” De gamla orden fick en särskild betydelse. Vi hade fått uppleva en ny dag genom Mandelas frigivning och svarade med lovsång. Vårt hopp förnyades om att en ny dag ska komma när försoning råder och alla är fria till slut.

Som evangelium lästes Jesusorden ur Matteus 16:24ff: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Ärkebiskop Bertil Werkström betonade att det är en livsregel för livet som helhet att ge avkall på sig själv och tjäna Gud. Det kan leda till uppoffringar, men lidandet har en gräns. Det finns hopp. Han avslutade med att påminna om kyrkans uppdrag. Kyrkan ska vittna om frihet, rättvisa och fred. Hon ska också verka för helande och försoning i ett sargat samhälle. Kyrkan ska inte vara åskådare. ”Många kors måste lyftas upp och bäras”, sa Werkström.

Nelson Mandela började sitt tal med att uttrycka sin glädje över möjligheten att få fira tacksägelsegudstjänst i detta heliga rum. Ingen människa är en ö, inte heller är vi gjorda av sten. Han hade i fångenskapen hört ropen från medmänniskor och medkristna. De fångna blev inte bortglömda. Okända skrev, firade deras födelsedagar och bad för deras frihet. Mandela sa att de hade kommit för att tacka kyrkorna och det svenska folket för allt stöd under så många år utan att ge upp kampen.

Mandela betonade att arbetet inte var fullgjort och vädjade om fortsatt stöd. Många politiska fångar fanns kvar. Han kom in på kyrkornas insats. Missionärerna var de första som slog larm och fick efterföljare. De följde sin tro och isolerade ondskan. De började spontant stödja offren för ondskan. De gav inspiration till miljoner av troende i Sydafrika. De internationella ekumeniska organen ställde upp i kampen. Mandela avslutade sitt tal med att uttrycka sin övertygelse om seger i kampen för ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Applåderna var långa.

Församlingen gungade och klappade i takt till de sydafrikanska sångerna. Under förbönen sjöng vi sången Thuma mina som församlingssvar. Vi fick också tillsammans avge en förpliktelse om fortsatt engagemang i den oavslutade kampen. Med Mandela längst bak i domkyrkan vid folkförsoningens träd sjöngs som avslutning den sång som vi hoppades en dag skulle bli Sydafrikas nationalsång: ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. Och så blev det.

Det berör mig djupt att tänka tillbaka på denna historiska händelse som skulle följas av många andra. Idag firar vi inte bara en minnesgudstjänst. Vi firar tacksägelsegudstjänst för Nelson Mandela, som med sitt liv blev ett unikt vittne om försoning och ett redskap för rättvisa och fred. Vi delar hans vision, kampen går vidare.

Det här var mitt tal vid gudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 19 december. Det var en högtidstund att åter få sjunga med Vred Fred och lyssna till förre ambassadören Sten Rylander och professor Hans Engdahl, som båda följt Mandela på nära håll och skrivit om honom. Det var tydligt att många vill dela visionen och föra kampen vidare.

Gemenskapen bär i dödens närhet när jag går tillsammans med många andra för att minnas, sörja och tända ljus på graven i allhelgonatid. Marschaller är tända på kyrkogården för att vi ska finna vägen. De fallna löven i sin höstrika färgprakt vittnar om jordens skönhet och om livets skörhet och begränsade tid.Döden kommer vi inte undan. Det blir tydligt en helg som denna. I TV och tidningar berättar programledare och andra om anhöriga som de saknar och tänder ljus för. De vittnar om kärlek och smärta i sina personliga förluster. Det känns som om döden blir extra påtaglig i år genom de skrämmande morden i Ljungsbro. Och till veckan börjar i TV en programserie i åtta delar med den övertydliga titeln ”Döden, döden, döden”, liksom för att riktigt slå fast dödens ofrånkomliga realitet. Det är sunt att inte fly undan döden eftersom den ger perspektiv på livet. Men vi behöver också finna mening och hopp.

Jag gläder mig över att de äldre, föräldrarna och barnen går tillsammans till sina anhörigas gravar för att dela sorg och tacksamhet. Jag tänker på barnen, som enligt Jesus är våra föredömen när det gäller hur vi ska komma in i Guds rike. De kan också lära oss att hantera sorgeprocesser. Barnen bara är, öppna för det som livet inrymmer, spontana också inför det svåra. De går in i sorgen men stannar inte kvar i den. Inget barn skulle orka med det. Vi kan lära oss att bearbeta sorgen genom att gå in i den för att sedan gå vidare – gång på gång. Då skiftar sorgen ansikte även om den finns kvar.

Varför skulle smärtan försvinna när den har kärleken som källa? Om vi inte älskade skulle vi inte erfara den. Den är kärlekens smärta. Den djupa kärleken har många rum. I ett annat sådant finns tacksamheten. När vi fått perspektiv på den personliga förlusten utvidgas tacksamhetens rum. Där finns goda och lärorika minnen, ett gemensamt liv och erfarenheter som fördjupade synen på livet. I efterhand kanske också tacksamhet över Guds närvaro i det svåra. Tacksamheten har liksom smärtan kärleken som källa. Om vi inte älskade skulle vi inte känna tacksamhet. Den är kärlekens tacksamhet.

Döden river isär och drar gränser. Vi har möjlighet att välja det liv, som föder på nytt, bygger upp och inrymmer framtid. Livet är en gåva, som vi har uppdraget att förvalta.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Lär oss att vandra i ditt ljus. Amen