Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När terrorister tränger in på satirtidningens redaktion och dödar för att tysta måste dådet fördömas. Det är glädjande att så många sluter upp för att markera mot terrorismen och för yttrandefriheten. Samtidigt noterar jag att i stort sett ingen i media diskuterar vad den attackerade tidningen torgför. Alla ville plötsligt vara Charlie: ”Je suis Charlie.” Kan det bero på att det just var journalister som dödades? Någon nämnvärd kritisk granskning verkar inte finnas, konstaterade jag senast idag när jag lyssnade på God morgon världen i P 1 på väg till festmässa i Lövstabruk. Självklart ska yttrandefriheten finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras. Påven Franciskus är dock betänksam.

Yttrandefrihet är en rättighet och en skyldighet som måste praktiseras utan att förolämpa, sa Franciskus i veckan under en resa till Filippinerna. Han framhöll samtidigt att religion inte får rättfärdiga våld. Uttalandet har tolkats som att påven vill begränsa yttrandefriheten. Jag hoppas verkligen att han inte menade det, den får inte begränsas.

Påven har dock en poäng i det han säger: – Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro. När satirtidningen efter dådet trycktes i miljonupplagor på många språk anser jag att en gräns passerades. Det var något mer och annat än ett försvar för yttrandefriheten. Medierna rapporterar nu – överraskade? – om att muslimer i många länder känner sig provocerade över att deras tro förolämpas. Den oproportionerliga distributionen av satirtidningen leder till polarisering och spelar extremisterna i händerna.

Man ska komma ihåg att det sedan gammalt finns en betydande religionskritik i Frankrike. Tidningen Charlie Hebdo förlöjligar på ett ganska vulgärt sätt inte bara muslimer utan även judar och kristna. Det leder inte till något gott när det som människor håller heligt förnedras. Jag försvarar utan förbehåll journalisternas rätt att skriva vad de vill och tar avstånd från dödande våld mot dem. Men det som skett motiverar inte det som sedan skett, att muslimer direkt provoceras och terroristerna därmed får mer bränsle på intoleransens och den religiösa extremismens brasa.

På flyget till systerkyrkan och Uppsalas vänstift i Zimbabwe funderar jag över de arga unga männen som syns allt oftare på gatorna, idrottsarenorna och TV-skärmen.

Ledarna i Djurgården kände sig så hotade att de avgick. De fans som gillar klubben hotar dem som de är beroende av för att det ska bli bra resultat. Statsminister Reinfeldt, som också är en Djurgården supporter, rycker ut för att meddela att gränsen är passerad. Hoten kan inte accepteras. Förre polischefen och landshövdingen Björn Eriksson som utrett våld kopplat till idrotten förklarar att det finns kopplingar till vanlig brottslighet. Det gäller att jaga de skyldiga och bura in dem! Nog är gränssättning bra men det löser inte grundproblemet: varifrån kommer de arga unga männen? De har blivit fler och det märks också inom politiken. Det gäller att synas och att säga ifrån. De känner sig tydligen själva hotade. Den mansbild som visar sig är inte tilltalande.

Det ökade utanförskapet bland unga är en viktig faktor. Rötterna finns i arbetslöshet, social segregering, bristande integrering av nya svenskar och liknande. Men varför finns då så få arga unga kvinnor, eller är de dolda? Kanske tar sig deras utanförskap andra uttryck. Vi vet att tjejer i skrämmande hög grad mår dåligt med psykiska problem och självskadebeteende. Kravbilden är stark: det gäller att synas och ha rätt image för att duga. Det finns något i vår konsumtionskultur som är obarmhärtigt för unga människor som söker sin identitet, vill vara någon och betyda något för andra.

Jag funderar över om inte rötterna till problematiken ligger än djupare. Vilka är förebilderna för ungdomar? Saknas ett tillräckligt samspel med vuxna under de år då identiteten formas? Vi som upplevt ungdomars frigörelseprocess i vår närhet vet hur viktigt detta samspel med både män och kvinnor är för dem. Sverige anses vara ett av världens mest jämställda samhällen. Men ibland tänker jag att det främst är så på en samhällspolitisk nivå. Det är klart vad som gäller i Sverige. Men där relationer levs och utvecklas, där ser det alltför ofta annorlunda ut.

Vart tar männen vägen? De tycks välja bort de människovårdande yrkena. Jämställdheten utvecklas framför allt så att kvinnor inom omsorgsyrkena också intar positionerna som chefer och ledare. Och det är ju bra. Men blir samhället alltmer uppdelat?

I Svenska kyrkans verksamhet är det en stor övervikt av kvinnor. Med tanke på att män alltid dominerat är det väl i och för sig inte hela världen. Men det bästa är om både män och kvinnor finner det meningsfullt att delta. Och jag oroar mig ibland över att alltför få killar – särskilt av den lite stökigare sorten – deltar i kyrkans konfirmand- och ungdomsverksamhet. Har vi blivit för mysiga, så att den gode kämpen, motorentusiasten och den sportige inte känner sig hemma? Det handlar inte bara om killar. Ett tecken kan vara att på de platser där det finns scouting blir det också en jämnare fördelning av unga kvinnor och män.

Det blir nog färre arga unga män om de unga männen får spegla sig i vuxna förebilder och umgås med unga kvinnor på ett vettigt sätt. Och när knappast någon längre känner till den syndakatalog som kyrkan förknippats med kanske vi på ett nytt sätt skulle kunna bidra till att goda värderingar och förhållningssätt formas. Sådana uppstår inte utan vidare. Vi måste ta gemensamt ansvar i samhället.

Jag brukar i andra sammanhang propagera för att kyrkan ska använda sig av många språk, så att det finns plats och innehåll för fler. Det gäller nog inte minst för unga i kyrkan. Vi måste nog tänka till och samtala om det här. Det räcker inte med budskapet att vi alla är värdefulla och får komma sådana vi är. Det är en bra början. Men de unga männen och kvinnorna vill få bidra med sina personliga gåvor och betyda något för andra. Att så många vill vara konfirmandfaddrar visar på det. Delaktighet är motsatsen till utanförskap.