Att hålla ihop: en predikan på söndagen före Pingst

 hållen i Alsike, Östuna och Lagga 170528

Tema

Hjälparen kommer

Joh 16:12-15
1 Kung 19:9-16

Apg 1:12-14

Ps 33:18-22

Predikan

Låt oss be:”Kom du sanna ljus, kom du eviga liv.
Kom du fördolda kraft, kom du källa till allt. Kom du som ingen har känt.
Kom namnlösa glädje, kom du eviga liv. 
Kom du vårt hopp, du som förändrar allt.
Kom du som uppväcker dem som sover i gravarnas natt. Kom du styrka som mäktar allt.
Kom du som ingen har sett, orörd och ofattbar. 
Högt över himmel och jord har du ditt eviga hem, oavlåtligen åkallat är ditt heliga namn,
ofattbart är ditt namn.
Kom du vars väsen är hemligt och outsägligt. 
Kom du som min själ i sitt armod har kär.
Kom du som själv är min längtan i hjärtats djup. Kom du som ingen kan nå.
Kom helige Ande, människohjärtats tröst.” . (Symeon den nye teologen, nr 185 Oremus 2008)
Framtiden är alltid oviss. Ibland är framtiden spännande och ibland är den skrämmande. För Jesu närmaste vänner verkar det ha varit en blandning. Så här i början av apostlagärningarna, som vår kyrka valt ut som episteltext, har de varit med om mycket omtumlande erfarenheter på kort tid. Deras vän och läromästare har dött, uppstått, men också förts upp till himlen (Lk 24:51). Det kan hända att de är tillbaka i det där rummet på övervåningen som de hade varit i med Jesus vid deras sista måltid tillsammans (Lk 22:7-34). De kan hända att de var i samma rum när han visade sig för dem efter uppståndelsen i Johannes version av evangeliet (Jh 20:19-29). I så fall är rummet präglat av många minnen, inte undra på att de höll ihop.
Jesus hade ju lovat dem en hjälpare som skulle vägleda dem, sanningens Ande. Jesus hade ju också välsignat dem när han fördes upp till himlen (Lk 24:50). Men ändå, vad skulle nu ske? De vet ju inte allt som vi vet om kyrkans spridande till alla världsdelar och ända in i vår egen tid.
Om en vecka, på pingstdagen, kommer vi att få höra hur den helige Ande fyllde var och en av de församlade, det tillfälle som vi brukar utpeka som kyrkans födelse. Men innan dess är det 120 personer samlade och de behöver utse en efterträdare till Judas Iskariot som tagit sitt liv efter att ha förrått Jesus. Skaran verkar på något sätt vaska fram två möjliga personer som skulle kunna bli en av de tolv. När dessa två är förslagna kastar de lott om vem det ska bli och är övertygade om att Gud utvalde rätt person på detta sätt. Mattias är nu den tolfte aposteln.
Inför den framtida ovissheten får vi ett bibliskt föredöme i Apostlagärningarna idag; att hålla ihop under ständig bön. Ordet för detta att hålla ihop används på fler ställen i apostlagärningarna, men översätts lite olika. Det kan vara att vara tillsammans, att vara enhälliga, att vara eniga i sinne, att vara i en kropp, att vara förenade, eller att vara i harmoni eller samklang, i del i ett ackord.
Detta är ju ett mycket spännande sätt att se på kyrkan. Människor som håller ihop under ständig bön. Hur ska vi förhålla oss till detta i vår församling? Vi är en del av den protestantiska rörelsen från 1500-talet blev en egen kyrka skiljd från Rom. Även inom den protestantiska rörelsen har splittringen fortsatt så många gånger och nya grupper och fraktionerna har brutit sig loss från varandra. Vissa grenar har dött ut, men andra har förenat sig igen. Det är i och för sig inget nytt i och med reformationstiden. 1054 är ett märkes år då öst och väst bannlyser varandra. Redan långt innan detta utbildas särarter som huvudfåran tar ställning för eller emot. De stora koncilierna som resulterar i de stora symbols, trosbekännelserna är en frukt av att kyrkan spretade tidigt i historien. Men redan i det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna får vi ta del av diskussionerna och oenigheterna runt hur kyrkan ska betrakta hedningarna. Måste de omskäras för att räknas som kristna? Apostlarna, Paulus och Barnabas diskuterar och till slut fastslår Petrus att det inte behövs.
När apostlarna tillsammans väntar in Anden under ständig bön är det sanningens Ande de väntar på. Sanningens Ande som ska vägleda dem med allt det som kommer från Jesus själv.
En församling som ständigt väntar på att sanningens Ande ska vägleda den verkar vara på rätt väg. De som håller ihop och väntar under ständig bön i apostlagärningarna är rädda och förvirrade. Samtidigt håller de alla de bud de fått. De har bara gått en sabbatsväg bort från staden. Ca 1,2 km gång, allt enligt lagen. De var trogna judar enligt skriften. De håller sig till det de kan och det de fått reda på. 
Det finns fler bibelställen ställen som talar om att hålla samman. Inte minst första Korintierbrevet kapitel ett ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.” Vi ska stå eniga i tankar – νοῦς och åsikter – γνώμη. Nous handlar om förståelse, samma sätt att tänka, intellekt, men också hjärta och själ. Gnome handlar om samma intention, opinon, överenskommelse, omdöme. Denna text ur första Korintierbrevet får en ytterligare dimension i år när vi kommer att läsa den som epistel på kyrkovalssöndagen. 
Splittringen existerar inte bara mellan olika kyrkor och samfund utan också inom vår egen kyrka och vår egen församling. Hur ska vi förstå texterna om att hålla ihop under ständig bön och vara eniga i sätt att tänka i själ och hjärta men också ha samma intention? Till och med apostlarna och Paulus hade olika åsikter och kunde diskutera och samtala om dem så det verkar inte vara förbjudet, kanske snarare påbjudet.
Någonstans måste det ha med det gemensamma väntande på Anden att göra. Och jag tänker också att harmoni och ackord verkar vara bra bilder för sammanhållningen. I ett ackord, eller den del en harmoni, krävs många toner och de ska inte vara lika, men de måste förhålla sig till varandra. Och de måste hålla ihop. Om någon ton saknas blir det inte ett fullständigt ackord. 
Något annat som alltid är intimt förknippat med Anden, jag som kanske till och med kan sägas vara Anden är något så flummigt som kärleken. Kärleken kan överbrygga åsiktsskillnader och oenighet i tanke och sinne. 
Hur ska vi se på varandra? Vi som är döpta in i Kristi kropp. Hur ska vi kunna hålla ihop och hur ska vi kunna be ständigt och vänta på Anden. En ständigt återkommande fråga i kyrkan. En ständigt återkommande fråga i varje församling. Medan vi väntar på att sanningens Ande ska komma.

Att bli indragen helt utan skuld: en predikan på Långfredagen

hållen i S:ta Birgittakyrkan 170415
Tema

Korset

Mark 15:21-41

Jes 53:1-12

1 Kor 2:1-10

Ps 22

Psalmer

Ing 141:- Han på korset, han allena

Grad 452:- O Jesu kär, vad har väl du förbrutit

Psalm 143:- Guds rena lamm

Psalm 456:- O höga kors

Slutpsalm 140:- Du bar ditt kors, o Jesu mild

Predikan
Är någon av mina vänner, grannar eller familjemedlemmar inne i Stockholm just nu? En naturlig och självklar fråga för många av oss förra fredagen. Jag och kanske fler med mig skickade sms, ringde, eller kollade om de markerat sig i säkerhet på sociala medier. Ändå tog det lite tid för mig att, dels få nyheten att något hänt och sen reagera och tänka ut vilka som kan ha varit där.

Så i söndags exploderar två bomber i Tanta och i Alexandria vid två koptiska kyrkor. Långt borta, men ändå nära. Medierna förmedlar att det skedde när de skulle fira Palmsöndag. Jag står och fäster upp mitt palmblad, min videkvist, vid en av ikonerna hemma. Och får höra om det som sker. Ändå inte så långt bort. Och närmare blir det eftersom en koptisk familj var i kyrkan i söndags och sen kommit flera dagar denna vecka. Givetvis har de haft kontakt med vännerna och släktingarna därhemma för att höra om någon kommit till skada. Orsaken till deras flykt hänger givetvis samman med de kristnas situation i Egypten och hänger ihop med bombdåden.

När han släpade sig fram mot sin avrättning var Rufus och Alexandros pappa med. Ni vet, våra församlingsmedlemmar här i Rom, så vi var nästan där. Det kunde varit vi. Och vi vet att det är sant det som skrivs om detta, det är ju bara att fråga Alexandros och Rufus så får ni höra vad deras pappa berättat. Deras pappa Simon blev bara indragen i det hela, han hade inget med saken att göra. Han var helt oskyldig, men någon måste ju hjälpa den stackaren att bära korset. Han gör givetvis det som de romerska soldaterna tvingar honom till. Men vi vet inte vilken sympati han egentligen hade. Nog måste han blivit berörd, hans båda söner har ju blivit kristna.

Jesus lägger på oss kristna att ”ta sitt kors och följa” (Mt 16:24) honom. Men den som först bär korset helt konkret blir tvingad till det. Han verkar inte göra det självmant. Men det får konsekvenser till och med för hans barn. Människorna som råkade vara på Drottninggatan i fredags drogs in i något de själva inte valt. Några dog och de vet vi nu namnen på, några skadades fysiskt, många fler förmodligen med sår i tilliten och ytterligare många som hjälpte till. De valde det inte själva, men drogs in och det kommer att påverka dem för resten av deras liv.

Vi vet ännu inte vad mannan som körde lastbilen hade för motiv till sitt dåd. Med bomberna i Egypten är det lite klarare. IS verkar ligga bakom och de önskar en förändring i det samhälle vi lever i. För att åstadkomma denna förändring använder de också våld. De två rövare som hänger där på korset kan vara simpla tjuvar, men det ligger också inom rimligheten att de var Zeloter. En inriktning inom judedomen som sökte en samhällsförändring. Som längtade efter en messias som skulle ta makten, slänga ut romarna och förändra systemen. De tvekade inte heller att ta till våld och utföra den tidens terroristhandlingar. Jesus distanserar sig hela sin tid från den typen av messiasförväntningar. ”Mitt rike är av ett annat slag” (Jh 18:36) Ändå är det i deras mitt han korsfästs. Romarna fruktade kanske att han skulle uppvigla till uppror. Men de hade fel. Han dömdes på felaktiga grunder, han var oskyldig.

Orättvisan i denna dom kan vi verkligen förstå i ljuset av terrorhandlingarna i helgen. De som dödades och skadades på Drottninggatan, i Tanta och Alexandria hade inte gjort något som förtjänade döden. De var helt oskyldiga, de råkade bara befinna sig på fel plats vid detta tillfälle. Men terroristerna vill slå till mot just detta. I Egypten vill de sprida skräck och osäkerhet bland de kristna och få dem att lämna landet eller konvertera till IS version av Islam. Vid terrordåd i Europa blir vi måltavlor eftersom vi lever i en fri värld, med en värdegrund som de inte kan tåla. De vill skapa rädsla och osäkerhet i oss. De som drabbats har varit oskyldiga och inte gjort sig förtjänta av döden och lidandet.

På samma sätt hänger de upp Jesus utan giltiga skäl på ett kors. Den värsta formen av skymf och förnedring. Så till den grad att alla överger honom, också av rädsla för att själv dras in i lidandet och döden. Alla vännerna drog till Galiléen, hem till trygga platser, långt bort i avkroken, långt från de romerska soldaterna. Rufus och Alexandros pappa är där, men han råkar ju bara vara det. Soldaterna är där, men de är verkligen hans fiender. De skriftlärda och översteprästerna är där, men de har ju fått honom dömd och är också hans fiender. Men några vänner är där, dock på avstånd. Några kvinnor som till och med nämns vid namn, två Marior och Salome. Kändisar verkar de vara i den kristna församlingen i Rom, för det är många fler kvinnor som står på avstånd och de nämns inte vid namn. Avståndet mellan kvinnorna och Jesus förtydligar den ensamhet och övergivenhet han befinner sig i. Namnen på kvinnorna bidrar till trovärdigheten i vittnesmålen. Om vittnesmålen vore fabricerade skulle det varit idel män enligt den tidens sätt att se på saken. Det var också de som var med och såg var han lades i graven.

Alla övergav, ingen klarade av att vara kvar. Den enda som lyckas identifiera vad det är som egentligen sker är en helt osannolik person. Officeren i den romerska armén, en hedning, en förrädare, en främling, en invandrare. Han ser klart ”Den mannen måste ha varit Guds son”. 

När Jesus döps av av Johannes öppnar sig himlen och anden kommer ner som en duva och en röst hörs ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. När Jesus dör brast förhänget i templet uppifrån och ända ner och officeren säger att han måste varit Guds son. De barriärer som funnits mellan Gud och människa, mellan himmel och jord har öppnats och de går inte att stänga till igen.

Jesus visste vad som väntade honom och la inte benen på ryggen och sprang. Han var trogen sin Gud, vår Gud, ända in till döden på korset. Han ryggade inte för lidandet och döden. Han visste att han måste ta emot det. Han visste att han var oskyldig till alla anklagelser men barriären mellan Gud och människa måste förstöras.

Nu väntar vi bara med Maria från Magdala, Jakob och Joses mor Maria och Salome vid graven på förlåtelse för de skyldiga till lidande och död och upprättelse åt de oskyldiga.

Genomsyrat samhälle: en predikan på femte söndagen i fastan

Hållen i S:ta Birgittakyrkan och Lagga kyrka 170402

Tema

Försonaren

Joh 3:11-21

4 Mos 21:4-9

1 Joh 1:8-2:2

Ps 103:8-14

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 28:- Så älskade Gud världen all

Grad mer 281:- Mer helighet giv mig

Ef pred 386:- Upp ur vilda

Off UP 139:- Spikarnas lovsång

Utg 234:- O salighet

Lagga – Ur sånger från Taizé 

Ing 1:- Vi tillber och välsignar dig

Grad 17:- Mitt ljus och herre är du

Ljuständning 82:- Min själ får vila

Off 75:- Nattens mörker

Utg 120:- Herre stanna kvar med din nåd

Predikan

I torsdags förmedlade media ut att FN-experten Zaida Catalán dödats i Kongo. Hennes mamma intervjuades och på förstasidan i DN stod det: ”Vi har levt i dödsskuggans dal, men ändå haft ett hopp”. Även om vi inte hört begreppet dödsskuggans dal, kan bilden ändå säga oss något. Om vi hört med Psaltaren 23 eller rent av levt med den i vår bön så finns det ett sammanhang som är större än oss själva. 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar;
 han för mig till vatten där jag finner ro,
 han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar, 
för sitt namns skull.
 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
 fruktar jag intet ont, 
ty du är med mig;
din käpp och stav,
 de trösta mig.” (Ps 23 Enligt 1917 års översättning)

I vår aktuella kyrkobibel står det ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig.” Också i det mörkaste av mörker, också i dödens närhet är Gud med oss och inger hopp. Jag vet givetvis inte exakt vad Zaida Catalans mamma lägger in i orden från den 23:e psalmen, men någon trygghet, något av hopp verkar de ändå ge. Förtvivlan och sorg har säkert drabbat familjen nu när hoppet om att Zaida skulle överleva är helt utsläckt. Men vi får be att tröstaren, den Helige Ande är alldeles nära dem.

Vårt språk, vår kultur, vår tolkningsram för den verklighet vi lever i är så påverkad av bibeln och den kristna förståelsen av världen att vi knappt märker det. Men så ibland glimtar det till och vi känner igen något, men det kräver en viss kunskap och ett skarpt öga eller öra.

Idag får vi höra om Mose och ormen. Ormen finns med i många religioner och myter i samband med hälsa och tillfrisknande, inte minst grekisk mytologi. I grekisk mytologi härstammar kopplingen förmodligen från en man som levde på 500 f.kr och blev förebilden till en gud som kallades Asklepios. Men texterna i de fem moseböckerna är äldre, de yngsta delarna skrevs ner för 2500 år sedan, men förmedlades muntligt långt före det. Så ormen och staven är för oss kristna och judar tydligt förankrade i bibeltexten. Symbolen finns lite var stans, men vi tänker kanske inte alltid på det.

En symbol för Apoteket – ormen

En symbol för akut omhändertagande på ambulansens motorhuv

En symbol för akut omhändertagande – ormen runt staven

En symbol för veterinärer – ormen runt staven

I fjärde Mosebok drabbas folket av giftormar, men Gud räddar dem också med hjälp av en orm. Var och en som blir biten av en giftorm ska titta på den kopparorm Mose satte upp på en stav. När de tittade på ormen blev de friska och slapp dö.

I evangelierna finns det många kopplingar mellan gt och nt. På samma sätt som Mose förde ut folket ut ur slaveriet till livet i friheten i Kanans land så för Jesus ut sitt folk, oss i friheten. Mose visar på manat och vaktlarna i öknen när folket håller på att svälta ihjäl. Jesus gör brödundren, men han går ännu längre. Jesus säger att han är livets bröd och när han instiftar nattvarden får vi äta hans kropp och dricka hans blod. Han ger av sig själv till oss. Dessutom går Gud längre med Jesus än med Mose och ormen. När Gud vill upphöja något som vi ska kunna fästa blicken på och bli räddade till livet så sätter han upp sin egen Son på korset. genom att vi fäster blicken på Jesus blir vi inte räddade till ett längre liv, men däremot till en kvalitetshöjning. Detta liv blir en del av det eviga livet, och detta liv tar inte slut här, det fortsätter in i evigheten.

Här ser vi en av hemligheterna med Guds logik, som är så helt annorlunda än vår egen. Normalt skulle ett upphöjande vara något ståtligt, en karriär, en hög lön, en presidentpost. Men den som blir upphöjd blir samtidigt nedsänkt i den mörkaste dal. Jesu liv slutar till synes i katastrof och nederlag. Gud väljer att komma ner till vår mänskliga nivå, vår situation, våra förutsättningar som människor, helt och fullt. han blir människa i Jesus Kristus. Som alla andra människor slutar hans liv med död. Men en död som vi kan se upp till och bli räddade till livet av.

Att se på Jesus, vad han gjorde, sa och vem han var hjälper oss inte vara kvar i domsträsket. Vi lyfter blicken från vårt eget och ser honom istället. Vi behöver inte döma varandra och oss själva, det kan vi överlämna till Jesus. Så får Ljuset lysa igenom mörkret så får hoppet leda oss genom dödsskuggans dal varje dag.

Vi ber: Herren är min herde,
 ingenting skall fattas mig. 
Han för mig i vall på gröna ängar,
 han låter mig vila vid lugna vatten.
 Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
 sitt namn till ära. 
Inte ens i den mörkaste dal
 fruktar jag något ont,
 ty du är med mig,
 din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23)

Tro och tvivel: en predikan på tredje söndagen i fastan

Hållen i S:ta Birgittakyrkan 170319

Tema

Kampen mot ondskan

Mark 9:14-32

1 Kung 18:26-29, 36-39

Upp 3:14-19

Ps 25:12-22

Predikan 

Idag har vi ett klassiskt tema i kyrkan. Ett tema som präglar många böcker och många filmer och bibeln ligger ofta där i bakgrunden och har bidragit med inspiration. Allra tydligast är det väl i Sagan om ringen och Harry Potter. Domedagsfilmerna går i samma anda. Många av dessa kanske passar bättre att se på Domsöndagen eller söndagen före Domsöndagen eller kanske den helige Mikaels dag, då läser vi texter ur Uppenbarelseboken om en stor strid och om den sista striden. Då finns också texterna om att det en dag ska skipas rätt som i en slutförhandling i en domstol. Rättvisan ska segra, det onda ska besegras och det goda regera helt och fullt till slut.

Idag är mer ett litet steg på vägen i fokus. En mer vardaglig händelse, i alla fall i Jesu liv, står i fokus. I den här berättelsen är finns det två huvudteman. Det handlar om tro och det handlar om Jesus som den främste bland helare.

I andra berättelser om helande är det mycket tydligare någon sjukdom som står i fokus. I Matteus version av berättelsen är det mer tydligt att det handlar om epilepsi (Matt 7:15). Men Markus är inte så intresserad av någon medicinsk diagnos. Här handlar det om att pojken är besatt och det som krävs är exorcism för att han ska bli sig själv igen. Berättelsen skildrar alltså mer en andlig kamp än en kamp mot sjukdomar. Den ande som på något sätt uppfyllt pojken i princip hela hans liv får i den här berättelsen representera det Onda som måste bort.

Att det är en andlig kamp förtydligas när Jesus säger ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Jesus uttalande markerar också att det handlar om tro. Bön är en av de viktigaste troshandlingarna i en kristen människas liv.

Två gånger i berättelsen verkar tron inte riktigt räcka till. Lärjungarna klarar inte av att befria pojken från demonen när Jesus inte är där. Och pappan till pojken uttrycker sin osäkerhet om Jesus ska klara av det han ber om, han säger: ”Om du kan”.

Jesus blir frustrerad och säger ”Detta släkte som inte vill tro!”. Som vi läser i berättelsen så blir pojken befriad från den onda anden. Den brist på tro som fadern och lärjungarna uppvisar är inget hinder för Jesus. Men samtidigt vill Jesus lyfta deras tro till en ny nivå. Både pappan och lärjungarna är också öppna för det, ja de till och med ber Jesus om det.

Pappan säger de sköna orden: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Detta utrop fångar så väl varje kristen människas erfarenhet av tron. Att tron och tvivlet går hand i hand, men också önskan och bönen om hjälp att komma igenom tvivlet. Samtidigt visar pappan i denna berättelse en stark tro, han kommer med sin son i hopp om att Jesus ska kunna hjälpa till. Eller är det ett sista desperat rop på hjälp efter en lång kamp för sin son? 

Jesus blir frustrerad över både pappas brist på tro och lärjungarnas, som inte förmår hjälpa till. Lärjungarnas brist på tro verkar vara av ett annat slag än pappans. De verkar inte ha kommit på tanken att de ska be att den orena anden ska lämna pojken. Att be är att lämna över problemet och arbetet till Gud. Lärjungarna kanske tror sig själva om att kunna få pojken tillbaka till sig själv igen? En stark tro på sig själv kan hindra tilliten till Gud. Samtidigt som Gud verkar ha en stark tillit till varje människa och överlåter förmågan att välja och kraften att utföra stora saker. Lärjungarnas otro ligger kanske i att de glömde bort Gud och Guds kraft.

Samtidigt som tilliten till Gud, tron på Gud, jag relationen till Gud är så självklar för Jesus så kopplas ändå texten till de svåraste situationerna i hans liv. Det finns kopplingar till Getsemane och döden på korset, men också till uppståndelsen. När folket greps av bäven används samma ord, fylld av känslor, som när Jesus våndas i Getsemane kvällen före sin egen död (Mk 14:33). Men det är också samma ord som används när kvinnorna kommer till graven och den är tom och de möter den uppståndne (Mk 16:5). Trots Jesu starka relation till sin Fader och Gud drabbas han av ångest och bävan i Getsemane. Han vet vad som väntar honom, lidande och död. Trots tilliten till Gud så lider han som en sann människa, både till kropp och till själ. När han sedan är på väg att dö på korset utbrister han i ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vi vet att det inte var sant, uppståndelsen väntar ju runt hörnet. Jesus borde också veta det. Ändå är känslan av övergivenhet så stark inför döden.

Tron har den där komponenten ständigt närvarande, tvivlet, osäkerheten, oron och känslan av frånvaro.

Ändå slutar berättelsen liksom lyckligt. Jesus sträcker ut sin hand och reser upp sonen. Samma scen utspelar sig när Petrus svärmor helas (Mk 1:31) och när Jairos dotter blir frisk (Mk 5:41). Också detta pekar mot Jesu egen uppståndelse där det inte är Jesus själv som reser sig upp. Det är Fadern som lyfter upp honom från de döda.

Jag började med de stora pampiga kamperna som i filmerna ackompanjeras med musikstycken så att stolarna vibrerar. Harry Potters kamp mot Voldemort eller Frodos kamp mot Gollum så att ringen och därmed Sauron och Mordor kan förintas till sist. 

Så ser inte vår kamp mot det onda i vardagen ut. Det är en pappa som kämpar för sitt barns hälsa. Det är kampen att välja rätt för egen del och för sina barns del. Det är kampen att få en balans mellan sömn och vila och arbete och fysisk aktivitet. Det är kampen att prioritera rätt med sin tid och sina pengar. Och i allt detta pågår en trons kamp mellan tillit och tvivel. Bär Gud mig i vardagen? Kan jag lita på att Gud är där när det krisar?

Även om Jesus inte verkar värdera vår tro först och sedan handla. Så verkar Jesus vilja lyfta vår tro till en nya nivå. Det är det som kallas helgelse med kyrkans språk. Det är inte för Jesu eller Guds skull, men för vår egen skull. Så att vi kan leva våra liv trygga i Guds hand i kampen mot ondskan.

Choklad: en predikan på första söndagen i fastan

Hållen i Familjemässan i S:ta Birgittakyrkan 170305

Tema

Prövningens stund

Mark 1:12-13

1 Mos 3:1-13

Heb 5:7-10

Ps 31:2-6

Psalmer

135:- Se vi går upp till Jerusalem

Off ”Hej Gud, jag har en liten bön till dig”

738:- Herre du vandrar försoningens väg

Predikan

I texten vi hörde fick vi inte veta något om vad det är Jesus utsattes för, men jag tror inte det var choklad satan försökte bjuda honom på. Det vi menar med choklad fanns inte ens på Jesu tid.

Först måste vi bestämma oss hur vi ska tolka detta med att Jesus sattes på prov. Ordet som finns där bakom kan både översättas som något positivt och något negativt. Både som något med att testas, prövas och att frestas och utsättas.

Att prövas kan kan vara något positivt. Ett enkelt exempel kan vara när man har ett prov i skolan. Då måste man förbereder sig inför provet. Det är kanske inte alltid så roligt att göra ett prov. I alla fall inte om man inte fattar något, eller om man vet att man pluggat för lite. Men det kan vara roligt när man får visa vad man lärt sig. Oavsett kan det vara nyttigt att få reda på vilken nivå man ligger och det är också bra för läraren att veta hur eleverna ligger till. Efteråt vet man mer vad man behöver jobba mer med och läraren vet vad den behöver undervisa mer om.

Vi är också väldigt tacksamma att man måste ta körkort i det här landet nu för tiden. Det behövde man inte när bilen kom. Om man hade råd att köpa en bil kunde vem som helst köra den. En del körde som dårar och det blev en del olyckor. Nu måste man både göra ett skriftligt prov med lagar och regler, men också visa att man kan köra bilen för en kontrollant. Den typen av prov är vi mycket tacksamma för.

Sen har vi detta med frestelser, det är annan sorts prövning. I Matteus evangelium står det lite mer om när Jesus är ute i öknen och vi får reda på lite mer. Kanske inte riktigt de frestelser vi utsätts för, eller? Jag tänker att frestelser är prövningar som vi ska försöka att utstå eller försöka att inte komma inför. De vi frestas att göra eller inte göra är inte nyttigt för oss eller andra.

Vad skulle det kunna vara? Prata lite med varandra vad frestelser kan vara.

När Jesus utsätts för frestelse i Matteus evangelium är det tre olika saker. Han är ju hungrig där i öknen och djävulen föreslår att Jesus ska förvandla stenar till bröd.

Jag tänker att det kan ha med frestelsen att gå den enkla vägen, försöka gå en genväg som inte kräver något eget arbete. Att få ett bröd i handen kräver mycket arbete för bonden, för mjölnaren, för bagaren, för lastbilschauffören och för handlaren. Dessutom måste man själv arbeta för att tjäna pengar så att man kan köpa det där brödet. Som barn behöver man inte ha pengar, men föräldrarna behöver ha det. Att förvandla stenar till bröd kan vara att inte vilja betala vad det egentligen kostar.

Djävulen försöker också få Jesus att kasta sig utför en hög mur och se till att änglarna ska fånga honom så att han inte skadas. Jag tänker att den frestelsen handlar om att inte ta ansvar för sina handlingar. Var och en kan tänka ut att det inte går att kasta sig ner för en mur och tro att man inte ska bli skadad. Ibland gör vi saker där vi tänker att någon annan ska städa upp efter oss. Att någon annan får fixa det som vi inte själva orkar. Även att vi vet från början att det är vårt ansvar egentligen.

Den tredje frestelsen Jesus utsätts för är att han blir förd till ett högt berg där han kan se ut över världen. Därifrån ser Jesus alla världens länder. Han erbjuds all makt över dessa riken. Denna frestelse handlar om makt och position. Vi vill ha status, makt och position ibland bara för sin egen skull. Eller för att kunna trycka ner andra människor. Jesus vill inte vara kung på detta sätt, han vill att makten ska användas för att tjäna andra. Andra människor har behov som vi kan hjälpa till med att svara på. Ibland har vi makten att göra det. Men ibland använder vi makten bara för vår egen skull och för att tillfredsställa våra egna behov.

Det finns några ljusglimtar i berättelsen om Jesus i öknen. Jesus klarar att stå emot frestelserna. Men det är också Anden som driver ut Jesus i öknen. Anden är med Jesus där i prövningarna eller frestelserna. Dessutom är änglarna där och betjänar honom. De vilda djuren är där och Jesus blir inte skadad på något sätt. Det liknar berättelsen om paradiset i första Mosebok. Himlen är på något sätt nere på jorden.

Det verkar som att prövningar och frestelser på något sätt ligger väldigt när ingången till himlen. Så när du upplever att du utsätts för stora påfrestningar, prövningar eller rent av frestelser, så är änglarna närmare än du kanske tror.

Prövningar och frestelser: en predikan på första söndagen i fastan

hållen i högmässan i Husby-Långhundra 170306

Predikan

I reklamen finns det en förenklad bild av detta med frestelse. Det kanske inte bara är i reklamen, det kanske säger något om vår samtid. Frestelsen handlar ofta om något sött, choklad, glass eller godis. Frestelse är att dras mot det förbjudna i någon bemärkelse. Det kan också uttryckas i termer om att synda och att unna sig. I kristen förståelse är synd och frestelse verkligen inget att unna sig. det har med ondska och djävul att göra. Det har med svek och falskhet att göra. Att utmåla chokladen som den stora frestelsen och synden är att trivialisera det verkligt onda. Choklad är något av det goda i skapelse. Jag är helt övertygad att Gud ville chokladen och den njutning vi människor kan få av den. Självklart skal man inte äta för mycket choklad. Men man ska faktiskt inte äta för mycket morötter heller.

Markus skriver inte mycket om Jesu frestelse i öknen, bara två verser. Jesus drivs ut i öknen av Anden direkt efter sitt dop. Markus använder, det grekiska ἐκβάλλει, driva ut eller kasta ut. Matteus och Lukas använder inte detta ord. De använder mer ordet leda ut. Det där ἐκβάλλει brukar användas när demonerna kastas ut. Jesus är ingen demon, men ordet är starkt och visar den oerhörda kraft som Anden har.

I öknen förenas både det goda och det onda, både kaos och kosmos. Jesus är där i öknen, Gud är uppenbarad och dagarna i öknen följer efter Jesu dop där det blivit uppenbarat att han är Guds utvalde son. I öknen finns de vilda djuren. Det är farligt att vara där. Samtidigt verkar inte Jesus bli skadad under sina fyrtio dagar i vildmarken. Det är en föraning om den nya skapelsen som Markus beskriver efter. Skapelsen sonden beskrivs i Första Mosebok där människan skulle råda över skapelsen, även djuren (Gen 1:28). Mitt i prövningarna i öknen uppenbarar sig paradiset, den skapelse Gud ville.

Änglarna betjänade honom, också de blir ett tecken på att himlen liksom dras ner till jorden. Även Elia på sin tid fick mat att äta av änglarna (1 Kung 19:1-8). 

Förutom indikationerna på att himlen är närvarande så finns även Satan med i bilden. I gamla testamentet är det åklagaren eller motståndaren som i den himmelska domstolen ska hitta fel och brister hos de rättfärdiga. Men vid tiden för Nt är satan synonymt med diabolos, djävulen. Motståndaren sätter Jesus på prov. Eller πειράζω, att fresta, testa. Det kan användas när Jesus eller Gud prövar någon. Men det kan också användas fientligt när andra sätter Jesus på prov. Frestaren finns också som begrepp och används också synonymt med djävulen.

I Markus evangelium får vi inte reda på vari frestelserna består. Men vi förstår att frestelserna kommer utifrån. I Matteus evangelium får vi reda på mer. Där vill djävulen få Jesus att förvandla stenar till bröd, få honom att kasta sig ner för en mur och lite på att änglarna tar emot honom, och så vill djävulen erbjuda makten över alla riken i världen.

Här förstår vi att de riktiga frestelserna har väldigt lite med choklad att göra. Den makt djävulen frestar med är inte av godo. Den makt djävulen frestar med är makt för maktens egen skull. Den är makt över. Inte en betjänande makt. Makten över människor skiljer sig från makt för andras skull. 

Vi ser också att frestelserna har att göra med de enkla lösningarna utan att se till konsekvenserna. Stenarna ska bli bröd utan egen insats. Vad skönt att slippa jobba för maten, eller låta någon annan jobba istället. 

Så har frestelserna med ansvarslöshet att göra. Att kasta sig ut och lite på att någon annan räddar. Att kasta sig ut trots att man på förhand vet att det inte är någon god idé. Att förakta sitt eget intellekt och analysförmåga så till den milda grad och inte ta ansvar för sina handlingar låter märkligt, men hur ofta vill vi inte slippa ansvar?

Alla dessa frestelser kommer till oss hela tiden. Guds svar är Andes kraft, änglarnas närvaro och kraften i bibelordet. Jesus svarar med bibelord när djävulen prövar honom på de tre olika sätten i Matteus evangelium. Det är Andens som driver ut honom i öknen och änglarna är där. Vi kan förväntas oss Guds stöd när vi frestas, men Gud förväntar sig också att vi gör aktivt motstånd och han vill ge oss kraften till det.

Chokladfrestelserna är nog bara ett sätt för fienden att förvilla oss och sätta vårt motstånd mot något ofarligt. De sanna frestelsen handlar om makt, ansvar och utnyttjande av andra att göra.

Andens kraft istället för min egen: en predikan på Askonsdagen

Hållen i Askonsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 170301

TemaBön och fasta

Luk 5:33-39

Man 11-15

2 Kor 7:8-13

Ps 32:1-5

Psalmer

Ing 135:- Se vi går upp till Jerusalem

Psaltarpsalm: ”Vänd åter till mig”

Off 222:- Just som jag är, ej med ett strå

Utg UP 106:- Allt till Jesus vill jag lämna

Predikan

Jesus befinner sig mitt bland människorna i kapitel fem i Lukas evangelium. Han kallar de första lärjungarna vid den stora fiskfångsten, helt obegripligt. Han renar en spetälsk och han botar en lam. När Jesus sedan kallar Tullindrivare Levi till sin lärjunge säger Jesus ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”

Jesus är på människornas nivå, han ser deras behov och möter dem där.

När Jesus sedan blir kritiserad för att hans lärjungarna inte fastar tänker han fortfarande på samma sätt. Men nu är det lärjungarna som självklart ska vara på rätt nivå. Lärjungarna ska vara där han är. Jesus är inne i bröllopsfirandet. Jesus håller på att ingå ett nytt förbund med sitt folk, likt ett bröllop där bruden och brudgummen ingår ett förbund. Nu mitt under denna bröllopsfest kan de inte fasta tillsammans, de måste festa.

Samtidigt har vi denna text som en inledning till vår fasta. ”Det ska komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.”

Tiden för fasta är nu. 40 dagar innan påsk. Fastan en tid för förberedelser. Tiden för fastan är också en tid för omtag. 

Augustinus tolkar detta med de gamla och de nya vinsäckarna att det handlar om lärjungarna. Lärjungarna är i detta sammanhang de gamla vinsäckarna. De klarar inte att bära allt det nya som Jesus kommer med. Däremot kan de bli nya vinsäckar. Genom pingstens under när de helige Ande kommer till sin kyrka blir de kapabla att bära allt det nya Jesus kommer. Den helige Ande kan åstadkomma det som inte någon människa kan. Det kan också vara tröstefullt under en 40 dagar lång ökenvandring mot Herrens påsk. Då när fastan känns omöjlig att klara av då när det är omöjligt att leva det nya livet i kärlek, ljus och rättfärdighet. Då när vi snavar och faller. Det är inte vi, utan den helige Ande i oss som klarar detta. Det är ett evangelium mitt i den lagfyllda fastan.

Fastan med all sin fokus på vad vi ska äta eller inte äta. Fastan med sitt fokus på att ge bort av sit överflöd och fastan med sitt fokus på det inre livet med Gud kan ha negativa sidor. I detta sökande efter en rätt fasta kan jag bli i stort fokus. Alltså inte jag, Martin Valman, men vars och ens jag. Jag ska klara av att avstå köttet, sötsakerna, pengarna, tiden framför datorn eller mobilen.

Det fina i detta kan vara att jag inser min egen litenhet och bräcklighet. Men det har inget egenvärde. Litenheten och bristen har bara sin poäng att upptäcka i förhållande till någon annan. I förhållande till Gud är vi alltid mycket små och bräckliga. Men det är också i förhållande till Gud som vi kan bli upplyfta. När vi blir nedslagna så kan vi också upptäcka hur Gud lyfter oss och bär oss. Inte bara under fastan, men varje dag. 

På samma sätt kan de insamlade medlen hjälpa oss att se hur vi är en del av ett större sammanhang. Fasteinsamlingens poäng är inte att vi ska tömma våra plånböcker. Men däremot att jag är en del av en större värld där en del plånböcker är mycket tomma, eller till och med saknas. Så är det alltid, men fastan kan vara en tid när jag sätts i det större perspektivet.

Vi lever i en tid av individualism och egocentrism sägs det. Vi sägs tänka mer på oss jävla än andra och vi är duktiga på att ta selfies men imponeras sällan av andras sådana. Fastan kan bli en tid där jag fokuserar min gudsrelation, min kropp, mitt givande till andra o.s.v. 

Fastan kan också bli en tid då vi tillsammans upptäcker Gud och våra medmänniskor och deras behov. Fastan kan bli en tid då vi upptäcker att pingsts under faktiskt skett med oss. Där vi upptäcker att vi som kristna förmår bära Jesu fulla budskap, ja bära Jesus själv. Inte av egen kraft, men med den helige Andes hjälp.

Köttet och Ordet: en predikan på Sexagesima

Hållen i högmässorna i S:ta Birgittakyrkan och Husby-Långhundra kyrka 170219

Tema

Det levande ordet

Joh 6:60-69

Jer 23:23-29

Heb 4:12-13

Ps 33:4-9

Psalmer

Ing 50:- Kom skaparande herre god

Grad 237:- Vår Gud är oss en väldig borg 

Ef pred kör/ 89:- Se jag vill bära

Off 387:- Jesus Kristus är vår hälsa

Utg 112:- Världens frälsare kom här

Predikan

De sista meningarna i dagens heliga evangelium är verkligen ett av mina favoritställen. Jesus sa »Inte vill väl ni också gå er väg?« och Petrus svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.«” Det är ett sånt där bibelställe som jag kommer tillbaka till när jag tvivlar. När jag får tankar om att detta med Jesus, att vara kristen och att dessutom vara präst är hittepå alltihop. Då brukar jag landa i orden ”Herre till vem skulle jag gå?” Dessa ord ger mig tröst och förtröstan, de ger trygghet och vila. Inte minst eftersom det är Petrus som säger dem. Petrus, som inte bara övergav Jesus på slutet, det gjorde ju de andra också, men Petrus till och med förnekar all koppling, alla vänskap, alla kännedom om Jesus när människorna frågar honom om det på översteprästens gård. (Jh 18:12-27) Petrus som är den störste Jesusförnekaren får säga ”du har det eviga livets ord”.

Har du något bibelställe, någon psalm, något citat från en vän, som hjälper dig genom mörkret och tvivlet? Samtala med den som sitter bredvid dig en stund.

Bibelordet kan betyda så mycket för tolkningen av livet och en hjälp att förhålla sig till det som händer. Men det kan också upplevas dött och innehållslöst. Paulus skriver i Andra Korintierbrevet ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (2 Kor 3:6) För mig är ensamheten inget gott sällskap till bibelordet. Däremot ger kommentarerna som ju någon annan människa skrivet, eller en annan människas tankar, en helt annan näring. Under perioder har vi i arbetslaget här i pastoratet läst bibeln tillsammans med en metod som kallas lectio divina. Någon läser texten högt och var en delar ett ord eller mening som fastnar, något ord eller mening som väcker minnen eller känslor, och något ord eller mening som man upplever som en kallelse inför framtiden. Alltid när vi läst tillsammans på detta sätt förvånar det mig hur mycket bibelordet som läses tillsammans kan väcka, trösta och utmana.

Givetvis har bibelordet många gånger tolkats på ett nedbrytande och destruktivt sätt av enskilda och sekter. Men läsningen i kyrkans fulla gemenskap leder allt mot livet själv. Då pekar bibelordet mot det levande ordet. 

Martin Luther hävdande ”Sola scriptura” eller skriften allena. Trots denna hållning stod inte heller han i ett vakuum. Martin Luther ville med reformationen komma tillbaka till källorna, ad fontes. Han vill inte kasta ut allt vad kyrkan lärt hitintills, men rensa ut det som inte var förenligt med evangeliet om Jesus Kristus. Martin Luther sa också ”Jesus Kristus är bibelns kärna och stjärna” Detta blir en mycket tydlig tolkningsram för bibeln som till exempel judarna inte skulle hålla med om. Sola scriptura, eller bibeln alena, måste ändå stå i en tolkningstradition för att kunna förstås.

Martin Luther sa också ”skrift skall med skrift tolkas”. Det hänger ihop med att enskilda bibelställen är mycket riskabla att plocka ur sitt sammanhang. Både ur det lilla sammanhanget med verser och kapitel runtomkring, men också ur det stora sammanhanget bibeln. I Johannes evangelium används ordet kött eller kropp många gånger. Men det används i olika sammanhang. Idag verkar köttet inte vara till någon hjälp, däremot ger anden liv. Bara några verser tidigare i samma kapitel säger Jesus något annat om köttet:

”Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (Joh 6:53-56)

I Johannes evangelium finns det mycket tydligt två olika slags kött. Det mänskliga köttet som representerar alla våra mänskliga villkor, den värld vi lever i med alla dessa brister och dess ondska. Så har vi Jesu Kristi kött, det är det kött som ger liv. I Johannes första kapitel står det: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Joh 1:14 egentligen står det på grekiska att ordet blev kött. Samma ord som används idag i evangeliet och tidigare i samma kapitel. Ordet blev inte bok, varken skriven på en rulle, tryckt som en bok eller utgiven digitalt att ha i mobilen. Ordet blev kött, blev människa, blev en person, Jesus Kristus.

Köttet eller den mänskliga naturen är till ingen hjälp. Den mänskliga naturen måste bli välsignad på ett särskilt sätt. När Gud själv valde att bli människa som vi öppnade sig en helt annan möjlighet. Det blev möjligt för oss att genom helt vanliga saker, vatten, bröd, vin, gemenskaper och läsning av annars helt döda bokstäver att komma åt livet i dess egentliga mening.

Det levande Ordet, Jesus Kristus, kan då ännu en gång, bli kött, ta gestalt, bli människa, i ditt liv.

Jesus sträcker genast ut en hjälpande hand! En predikan på fjärde söndagen efter Trettondedagen

Hållen i mässorna i S:ta Birgittakyrkan och Vassunda kyrka 170129

Tema

Jesus är vårt hopp

Matt 14:22-33

1 Kung 17:1-6

2 Tim 1:7-10

Ps 107:28-32

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Ef pred 524:- Är dagen fylld av oro och bekymmer

Off UP 136 Jesus paid it all

Utg 245:- Jag nu den säkra grunden vunnit

Vassunda

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Off 728:- Nu, o Gud har stunden kommit

Utg 43:- Jesus är min vän den bäste

Predikan

Trumpadministrationen har lärt oss det där nya begreppet ”alternativa fakta”. Det ger oss ett helt nytt sätt att se på begreppet fakta. Jag försöker hålla mig till att fakta är fakta, men däremot kan tolkningen av faktan och vad de betyder eller få för konsekvenser skilja sig radikalt. I och för sig är bruket av alternativa fakta inte så nytt. Att besitta viss fakta, att undanhålla viss fakta och att presentera annan är alltid förknippat med makt. Sen är det stor skillnad på ett skickligt och legitimt bruk av makten och ett missbruk av den.

När vi läser eller hör dagens evangelium ska vi nog inte läsa den som vi läser en lärobok i fysik eller kemi. Den fakta som presenteras har inte som syfte att lära oss om naturen i den bemärkelse som vi nutidsmänniskor tänker oss naturvetenskapen. Texten i evangeliet är skriven på ett sätt och i ett sammanhang för att vi ska bli påverkade och övertygade. 

Matteus har placerat texten om lärjungarna och Jesus på Gallileiska sjön efter den text då femtusen män, förutom kvinnor och barn blir mätta trots att bara fem bröd och två fiskar finns med i berättelsen. (Mt 14:13-21) Två under, mirakler eller omöjliga händelser läggs efter varandra. Båda händelserna inleds med att Jesus drar sig undan för att be.

Vad ska vi tänka om dessa berättelser? Är det fakta? Är det sanning? Är det värt att lyssna på?

Att Jesus gick runt och predikade och många människor följde efter honom. Det kan vi betrakta som historiskt belagt. Att han hade några närmare vänner eller efterföljare som var tolv till antalet likaså. Att han rörde sig i Gallilén och att flera av hans närmaste var fiskare och kände till hur man färdades på sjön är också det onödigt att förkasta. Att dessa vana fiskare blivit överraskade av en storm på den sjö de kände så väl är inte heller det omöjligt. Sjön ligger som den ligger och oväder kommer än idag in över sjön utan längre förvarning.

Samtidigt finns det komponenter som talar starkt för en symbolisk läsning av texten framför en naturvetenskaplig.

Jesus går upp på ett berg för att be. Bergen har i bibeln en särskild ställning då Gud uppenbarar sig. Mose får budorden på Sinai berg (2 Mos 34). Senare ser tre lärjungar Jesus i ett förklarat ljus på härlighetens berg (Matt 17). Profeten Elia möter också Gud på berget Horeb (1 Kung 19). Bergen är viktiga för Gudsmötet, men här är det inte lika tydligt i geografin vilket berg det rör sig om. Det kanske lika väl skulle kunna översättas med bergstrakt eller bergslandskap, men ett Gudsmöte sker.

Bergen har ytterligare en funktion. Öknen och bergen är platser där människan inte har full kontroll. Dessa platser ansågs bebos av demoner och gudomligheter, platser där kaos rådde. Men det tycks inte bekomma Jesus alls. Han går in och ur kaoset utan att skadas. Berättelsen säger mer om Jesus än om exakt vilket berg det utspelar sig på.

På liknande sätt kan vi betrakta det stora vatten som finns med. Gallileiska sjön. Vi vet att sjön är ca 7 km bred och det beskrivs att de är långt ut på vattnet. Även om vi vet att en σταδίους är ca 192,27 meter, som är det mått som står angivet på grekiska så är den svenska översättningen att det är långt ut tillräcklig. (Som kuriosa lärde jag mig nu att det är från detta grekiska mått som ordet stadion kommer, där man urpsrungligen tävlade i att springa ett visst antal σταδίους.) Det viktiga är inte hur långt ut de är, men att de är långt från stranden. Att de som sitter i båten liksom är i sjöns våld. För sjön eller havet associerades också med kaos. I både grekisk, romersk och semitiska religion associeras havsgudarna med ond och våldsam makt. Att ge sig ut på sjön var att släppa kontrollen över sitt liv.

Trots att flera av dessa lärjungar är vana fiskare så är de rädda att stormen ska ta deras liv, de har fått kämpa nästan hela natten. Inte förrän innan gryningen, någon gång mellan den fjärde och femte vakten, alltså mellan kl 3 och 6 på morgonen så ser de Jesus komma gående.

Johannes Chrysostomos från 300-talet uppmärksammade mig att det står att Jesus gick på sjön eller havet. I rubrikerna som finns i vår kyrkobibel står det ”Jesus går på vattnet”. Det är stor skillnad. Att Jesus har kraften att gå på sjön eller havet innebär att kaosmakterna inte har kraft över honom. Dessutom bedarrar stormen i slutet av berättelsen i likhet med då när Jesus stillar stormen (Matt 8:23-27) och Psaltaren ord ”Han stillade stormen och vågorna tystnade” (Ps 107:29). När Jesus trampar på sjön visar han sin stora kraft gentemot den onda våldsamma kraft som sjön sägs ha.

De tidiga kristna har på inget sätt försökt göra som Petrus bokstavligen och gett sig ut på vattnet för att gå. De har istället sett denna berättelse som en spegel för det kristna livets vandring. Mycket i det kristna livet som Jesus pushar oss till att göra verkar totalt omöjligt. Vi människor har fått mer och mer kunskap om hur den värld vi lever i fungerar, men mycket är ännu helt dolt i mysterium. 

Vi har lyckats uppfinna maskiner som är fantastiskt bra på att sätt igång krig och dödande. Men det finns inte en maskin som kan skapar fred. Även om världen blivit fredligare och mindre farlig så är det så komplext att skapa fred, men så enkelt att börja ett krig. Vi människor har lyckats flyga till månen, men fortfarande är det så många människor som svälter. Den andel som lever i extrem fattigdom har visserligen minskat, men många är det forfarande som dör i svält. Det verkar krävas många brödundret till innan fördelningen gör att maten räcker till alla. Havet och sjöarna är inte lika farliga längre vi kan till och med spela in valarnas sång över världshaven och njuta. Men det är svårare för att svara på varandras andliga och själsliga rop på hjälp i ett land som toppar statistiken över ensamhushåll.

Jesus kommer inte till Petrus nöd förrän han ropar ut sin nöd. I Psaltaren står det ”Rädda mig Gud! Vattnet når mig till halsen.” (Ps 69:2) Då lämnar han inte Petrus, även om det står att han var på väg förbi dem, han sträcker genast ut sin hand.

Alternativa fakta kan få oss att ännu mer tvivla på att det kristna livet är omöjligt. Livet i tro, genom tvivel, livet i kärlek, genom hat, livet i delande, genom orättvisor. Det är bara för att vi tittar för mycket på oss själva och den situation vi står i. Om vi öppnar öronen för det Jesus försöker säga oss så finns uppmuntran ständigt där. Jesus sträcker genast ut handen och frågar oss igen ”Varför tvivlade du?” Jag var ju här alldeles bredvid dig.

Efter denna predikan fick jag ovanligt många kommentarer som var både mycket positiva och mycket negativa. Därför frågar jag dig: hur tänker du om detta evangelium när Jesus gick på sjön?

Dynamik och tillit: en predikan på Nyårsdagen

Hållen i S:ta Birgittakyrkan och Östuna kyrka 170101

Tema

I Jesu namn

Joh 2:23-25

Klag 3:22-26

Apg 10:42-43

Ps 121

Psalmer

Ing 515:1-3 Hur snabbt, o Gud vår tid förgår

Mellan läsn. 704:- Din trofasta kärlek

Grad 348:- Kristus konung som hör hemma

Ef pred 716 namnet Jesus

Off 430:- Var kristtrogen fröjde sig

Utg 515:4-6 Förnya Gud i detta år
Predikan

Bilden av en kristen person verkar framförallt komma från USA. Det är en reaktionär republikan som vill ha det som det är, eller allra helst som det var förr. En kristen verkar vara grundreaktionär till sin person. Utveckling och förändring är inget att ha.

Märkligt, när mycket av utveckling inom ekonomi vetenskap under den senare delen av historien kommit från den kristna västvärlden. Märkligt, om man ser reformationens händelser som en del i förutsättningarna för att upplysningen skulle kunna ske. Men också märkligt om vi läser Johannes evangelium idag och på andra ställen.

I Johannes evangelium används aldrig substantivet tro. En tro eller tron finns inte som begrepp där. Tro är alltid ett verb, att tro. Det är något pågående, tro är i sig något dynamiskt och aktivt. Det är inte så konstigt för oss att förstå eftersom tron alltid är i relation till någon. Vi tror på en treenig Gud och har en relation med Fadern, Sonen och Anden. Relationer påverkas hela tiden av sammanhanget och tiden. Dessutom står vi inte ensamma i relation till vår Gud. Vi som enskilda är alltid del av kyrkan som kollektiv. Tillsammans har vi alla döpta en relation till vår Gud. Mycket kan förändras och i och med att tro handlar om tillit så finns hela tiden områden där tilliten kan stärkas.

När det i evangeliet idag står att många kom till tro på Jesus och att Jesus inte anförtrodde sig åt dem är det samma verb bakom, att tro och att anförtro. På det sätt som tro används i Johannes evangelium skulle det vara märkligt om Jesus själv tror på människor. Det handlar inte om att Jesus ska tro att människor talar sanning ”jag tror på dig”. Det handlar om att Jesus inte kan ha den tillit till människor som människor kan ha till honom. 

I hela Johannes evangelium är det tydligt att Jesus gör gudomliga anspråk. Vi kan sätta vår tro och tillit till Jesus därför att han är Gud. Däremot kan vi inte sätta tro och tillit till andra människor på detta sätt. Människor har inte den kapacitet som Gud har och är inte värda vår tillit och tro på djupet. Jesus visste vad som fanns i människan, han kände dem alla, på samma sätt som Gud vet vad som finns i varje människas hjärta.

Kyrkofadern Johannes Chrysostomos förklarar att de tröga attraheras av tecken men de förnuftiga av profetior och trosläran. Jesus anförtror sig inte åt den stora skaran, dem som blivit attraherade av tecknen. Tecknen står aldrig för sig själv i Johannes evangelium. De måste alltid stå i ett sammanhang av undervisning och förklaring. Även om Chryostomos är ganska drastisk i sin bedömning av dem som attraheras av tecknen så är deras tro heller aldrig statisk. Den tro som börjar vid ett tecken har möjlighet att utvecklas och fördjupas, men det kräver ett sammanhang av undervisning och förklaring.

I texten verkar Jesus möta en stor och anonym skara människor. Men det står ändå att han kände dem alla. Dessutom avslutas dagens evangelium med att han visste av sig själv vad som fanns i människan. Detta kan också översättas med att han visste vad som fanns i en person eller man. Precis som vi på svenska kan uttrycka oss med begreppet man och mena folk i gemen eller en specifik person av manskön. I texten som följer söker Nikodemos upp Jesus i natten. Nikodemos säger ”Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom” (Jh 3:2). Även denne lärde och skriftkunnige man blev attraherad av tecknen och sökte därför upp Jesus.

Även om bilden som ges av en kristen i media är en något trög och mycket reaktionär person så ska inte vi fastna i den bilden. Dels kan vi försöka förändra bilden, men vi ska framförallt leva i tro på ett dynamiskt sätt. Även om Gud i sig är stabil, oföränderlig och evig så är inte vi och världen det. Därför förändras vår tro och det finns ständigt nya områden där vår tillit till Gud prövas, ifrågasätts eller bekräftas. Eftersom vi själva inte heller är färdiga som människor eller kristna har vi, oavsett om vi vill erkänna det själva eller inte, ett behov av att fördjupa vår sätt att tro och förstå eller upptäcka tecknen i skriften och i vårt eget liv. Vi behöver fördjupning och undervisning av dem som gått före oss på vägen en bit.

Nu ska vi låta bli nyårslöften som rör trons område, nyårslöften brukar för det mesta vara brutna redan till trettonhelgen. Däremot kan vi redan nu be Gud om den helige Andes hjälp till tillit och fördjupning. När vi ber i Jesu namn så har han lovat att göra det. (Jh 14:13). Så jag säger: I Jesu namn. Amen

SKAM: en predikan på juldagen

Hållen i julottorna i S:t Stefans och Alsike kyrkor 161225

S:t Stefans kyrka

Tema
Jesu födelse
Matt 1:18-25
Jes 9:2-7
Heb 1:1-3
Ps 72:1-7

Psalmer
Ing 119:- Var hälsad sköna morgonstund
Mellan läsn 121:- När juldagsmorgon glimmar
Grad 123:- Lyss till änglasångens ord
Ps Ef pred 126:- Ett barn är fött
122:1-3 Dagen är kommen

Predikan
NRK har gått om Netflix i streaming i Norge bland ungdomar. En bidragande orsak är att serien Skam slagit så, både i Norge, Danmark, Sverige och den svensktalande delen av Finland. Jag har inte sett så mycket av serien, men något har de lyckats fånga av hur det är att vara gymnasieungdom i Norden idag. Förutom själva programmen som sänds på tv finns även karaktärerna på sociala medier.

Dramat fortsätter även vid sidan av sändningstid. Precis som det är för oss alla. Vi kan hålla kontakt och vi håller oss uppdaterade vad som händer med varandra mellan de tillfällen då vi ses ansikte mot ansikte. Mobilerna, samtalen, smsen, bilderna på instagram och Facebook, skype och FaceTime, tweetsen och snapchat göra att möjligheterna till möten och kommunikation kan pågå jämt. Det som händer med oss i verkligheten har både med kroppslig, visuell och digital kommunikation att göra. Samtidigt finns det vissa skillnader. Till viss del kan jag välja vad jag lägger upp så att alla kan ta del av det. Men bara till viss del, det som andra lägger upp har jag svårare att påverka. Om det är något jag ångrar så ligger det ändå där någonstans i molnet.
Seriens titel Skam, bara den säger något om att allt inte är för alla, att vissa saker ska eller i alla fall bör hållas borta från andras insyn. Men det dyker ändå så lätt upp, även i den mest retuscherade bilden.
I inledningen till Skam lyfts den liberal marknadsekonomins baksidor upp där fattiga peruanska kaffebönder får slita för vårt allt för billiga kaffe. Fördelningen blir en sak att skämmas över. Men serien handlar också om hur jag presterar eller misslyckas att prestera. Vilket socialt nätverk jag är en del av eller utestängd från. Status och hierarki påverkas av en mängd faktorer, även vilka relationer jag haft både på vänskapsplanet och sexuellt.
När vi får höra berättelsen om Jesu födelse i Matteus version ligger kamerans fokus på Josef. Centralt i berättelsen finns den ära och heder som bör prägla en god relation i den tid och plats som den utspelar sig. Först verkar det som att allt håller på att gå åt skogen. Josefs trolovade Maria har haft en annan. Detta var inte acceptabelt i sammanhanget. För det första borde kvinnan som ingår äktenskap vara jungfru. Maria och Josef är bara trolovade, i och för sig räknades de juridiskt som gifta. Men de hade inte flyttat ihop ännu, de hade inte ingått de sista delarna i proceduren av att vara gifta och de hade inte fullbordat äktenskapet genom att ha sex.
Josef beskrivs som en rättfärdig man, en person som är schyst, hederlig och ärlig, en person som har koll på den judiska lagen och vill leva efter den. Josef vet att han inte har någon som helst rätt till det barn Maria bär. För att ta emot barnet som sitt är inte bara en börda av försörjning, det är också en ära. Den sociala statusen höjs, inte minst om det visar sig vara den son som utlovats. Men barnet är någon annans. Josef tänker avstå sin position som far, trots att de redan är trolovade och alltså juridiskt räknas som makar. Även om Josef förmodligen är kränkt handlar han rättfärdigt. Han tänker inte dra Maria inför offentlighetens ljus som lagen i femte Mosebok föreskriver (5 Mos 22:13-21). Josef verkar ömma för Maria och avstår denna hämndauktion. Josef vill skilja sig i tysthet och bara låta den rätte fadern ta över Maria och så få bli hennes make och pappa till barnet. Inga smaskiga bilder på instagram eller dräpande kommentarer på twitter, inget dragande till stadens äldste i stadsporten eller stening utanför dörren till föräldrahemmet. Josef ska bara helt tyst dra sig undan utan att skämma ut Maria och hennes familj.
I en dröm kommer ängeln till Josef. Då får vi en hint om att Josef inte räknas som ungdom direkt. Hos profeten Joel finns något som förmodligen var eller blev ett ordspråk om att unga män ser syner, men däremot gamla män har drömmar (Joel 2:28). Både Josef och stjärntydarna eller de vise männen har just drömmar, det säger något om deras ålder. Enligt de rabbinska föreskrifterna kunde en 12 årig flicka och en 13 årig pojke trolovas, men när vi får höra att Josef har en dröm förstår vi att han är en äldre man. Men det innebär också att han har förmågan att tänka på konsekvenserna av sitt handlande i större grad, dessutom är förväntningarna på honom högre än om han vore ungdom.
Ängeln påverkar Josef i en ny riktning. Han ska inte överge Maria han ska ta Maria och barnet hem till sig, en omskrivning för att han ska gifta sig och erkänna barnet som sitt. I och med att Josef lyssnar på ängeln och gör som den säger att han ska göra blir inget skamligt. Maria och Josef är ju redan trolovade så om de bara ingick äktenskap så föds barnet i en stabil familj.
För Josef och Maria var livet i hög grad reglerat enligt Mose lag och de skriftlärdas tolkningar och utläggningar. Genom dessa föreskrifter kunde de leva ett rättfärdigt liv, ett liv inom den social gemenskap de var en del av. För oss är det mesta tillåtet enligt lag och att lyssna till några få religiösa uttolkares ord som sedan alla lyssnar till är historia i en global tid. Ändå finns det strikta, men ej nedskrivna regler för hur vi ska bete oss för att få vara en del i gänget. Det är extra snäva gränser för ungdomar om de vill passa in, men också för oss andra. Vi blir kanske inte stenade till döds rent fysiskt, men ord textade på nätet kan ta ack så hårt in i själen och följa med oss resten av livet.
Gud verkar välja att födas rätt in i ett drev på nätet detta år. Hans mamma riskerar att pekas ut som hora och kommer att dra skam över hela kompisgänget. I ett myller av näthatare vill Gud komma som Immanuel, Gud med oss. Gud vill dela våra sanna livsvillkor. Inte till de tillrättalagda eller retuscherade bilderna vi kan välja att lägga upp, men till de sanna och äkta, de som vi har på våra näthinnor eller de vi bär inom oss. Detta är ett tillsvidare-löfte. Det är svårt för oss att förstå som lever i projekt, terminer eller så länge vi presterar tillräckligt bra eller tills något roligare och intressantare dyker upp. Löftet gäller även om något väldigt pinsamt, skämmigt eller skamligt skulle hända oss, eller om vi själva gjorde något sådant. Dessutom oavsett om det kommer ut eller vi lyckas bära det inom oss. Detta löfte om närvaro, Immanuel, Gud med oss, inte bara börjar Matteus evangelium, det avslutar det också: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).

Alsike kyrka

Oxen och åsnan: en predikan på julaftonskvällen

Hållen i julbönen i S:ta Birgittakyrkan 17.00 161224

Tema

Jesu födelse

Jes 11:1-5

Mik 5:2-4

Jer 23:5-6

Luk 2:1-20

Psalmer

113:- Det är en ros

115:- O Betlehem, du lilla stad

112:- Världenes frälsare

737:- Ej upplysta gårdar

428:- Mitt i vintern var det

Julkrubban i S:t Stefans kyrka

Predikan

Den helige Franciskus var la liksom till oxen och åsnan krubban. Franciskus önskade vakna på juldagen och känna hur hårt det måste varit för Jesusbarnet att vakna sin första morgon. Franciskus ville se med sina ögon vad det var att ligga i en krubba och sova på halm mellan en oxe och en åsna. Så Franciskus uttalade sin önskan till en adelsman som ställde iordning en grotta som en krubba.

Sedan Franciskus på 1100-talet har oxen och åsnan haft sin plats i julkrubban. Men var kommer de ifrån egentligen? Som vi hörde i julevangeliet så nämns de inte där eller i resten av Nya testamentet. Alla traditioner runt både jul och påsk rymmer både kyrkans liturgiska och folkliga delar.

Oxen och åsnan är inte bara simpla fantasibilder. Deras roll härstammar från samstämmigheten mellan gamla och nya testamentet. I Jesaja står det ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.” (Jes 1:3)

Kyrkofäderna såg dessa ord som en profetia som pekade mot Guds nya folk, bestående av judar och greker. Inför Gud är alla, judar och hedningar, som oxen och åsnan, utan förnuft och kunskap. Men barnet i krubban har öppnat våra ögon så att vi kan känna igen vår mästares röst, vår Herre röst.

Det är slående hur de med medeltid bilderna av julen nästan ger de två djuren mänskliga ansikten och hur de står inför mysteriet nedböjda i medvetenhet och vördnad. Hur som helst är detta logiskt eftersom djuren betraktades som profetiska symboler för mysteriet med kyrkan – vårt eget mysterium. Vi är bara oxar och åsnor i förhållande till den evige Guden. Oxar och åsnor vars ögon öppnas under julnatten, så att vi kan känna igen vår Herre i krubban.

Men känner vi egentligen igen honom? När vi placerar oxen och åsnan bredvid krubban, så måste vi komma ihåg hela avsnittet i profeten Jesaja, som inte bara är goda nyheter. Det är både ett löfte om kunskap men också en påminnelse om blinda fläckar. Oxen och åsnan har kunskap, men ”men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.”

Vem är oxen och åsnan idag, och vem är ”mitt folk”. Och varför känner bristen av förstånd igen, medan förståndet är blint?

För att hitta svaret återvänder vi med kyrkofäderna till den första julnatten. Vem kände igen honom? Vem misslyckades? Och Varför var det så?

Herodes misslyckades att känna igenom honom. Han förstod inte ens när de berättade om barnet, istället förblindades han ännu mer av sin lust till makt och sin paranoia. I Matteusevangeliet står det ””När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.” (Matt 2:3) De som misslyckades med att känna igen honom vara ”hela Jerusalem” De som misslyckades att känna igenom honom var de som hade ”fina kläder” (Matt 11:8) ”Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen.” De som misslyckades med att känna igen honom var de upplärda mästarna som var experter på bibeln och tolkningen, som kände till de korrekta bibelställena, men som ändå misslyckades med att förstå. (Matt 2:6)

De som kände igen honom var ”oxen och åsnan”, i jämförelse med prestigefulla män, herdar, stjärntydarna, Maria och Josef. Men kunde det varit annorlunda? De med en hög social status är inte i stallet där Jesusbarnet ligger, där är oxen och åsnans hem.

Vi då, är vi så långt från stallet på grund av våra fina kläder och eftersom vi är för smarta. Är vi för intrasslade i bibeltolkning, i att försöka hitta motsägelser i bibeltexten och historiska felaktigheter i enstaka bibelverser, så att vi blir blinda inför barnet och möjligheten att få något av honom. Är vi så mycket ”i Jerusalem”, i palatset, hemma i oss själva, i vårt högmod och vår oro, att vi inte hör änglarnas röst i natten och ger oss ut för att tillbe barnet?

Denna natt ser oxen och åsnan på oss med en fråga: Mitt folk förstår inte, men uppfattar du din Herres röst? När vi placerar de kända figurera i julkrubban, så borde vi be Gud ge våra hjärtan den enkelhet som upptäcker Gud i barnet, precis som Franciskus gjorde en gång på 1100-talet. Franciskus ord om herdarna ekar nära Lukas julevangelium: var och en av dem gick hem full av glädje.

(Tack till Benediktus XVI för originalet)

Herdarnas äng idag (Foto Iris Denstedt Stigzelius)

Den extrema glädjen: en predikan på fjärde söndagen i advent

hållen i S:ta Birgittakyrkan 161218

Tema

Herrens moder

Luk 1:39-45

Jes 52:7-10

2 Kor 1:17-22

Ps 145:8-13

Psalmer

Ing 480:- Var hälsad herrens moder

Grad UP 42:- Låt oss få känna

Ps ef pred 718:- Hennes starka vingar bär

Off:- 481:- Alla källor

Utg 856:- Tänd ljus ett ljus skall brinna

Predikan

Vad skulle du glädjas åt så mycket och fira så mycket att du skulle släppa alla hämningar. När har du fyllts av sån där otrolig glädje att du liksom inte kunnat stå still, eller hålla tyst.

”Barnet sparkade till av fröjd” (v44), ἀγαλλίασις,  ordet för denna denna extremt stora glädje används fem gånger i nt.

Ängeln talar till Sackarias och berättar att hans son Johannes ska ”bli hans glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse.” (1:14)

I apostlagärningarna beskrivs den första kristna kyrkan där de möttes till bön, gudstjänst och mässa ”i jublande, uppriktig glädje”. (Apg 2:46)

I Hebreerbrevets inledning står det att Jesus blivit smord med glädjens olja. (Hebr 1:9)

Judasbrevets avslutning handlar om himlen och hur vi ska stå inför Gud på den yttersta dagen: ”Han som kan skydda er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande,” (Jud 24)

Den första glädjen är den att två gravida kvinnor, och förstföderskor, delar sin situation. Den glädje de känner är förmodligen tillräcklig för att ta till sig storheten i det som skett. Elisabet som är gammal och kanske tappat hoppet om att få något barn alls. Och Maria som egentligen är lite väl ung, oerfaren och oförberedd, men kanske därför också har kvar något av barnets naiva glädje, den där glädjen som inte tänker på alla konsekvenser.

Vi får vara med om ett möte mellan två kvinnor, som är släkt. Samtalet dem emellan borde egentligen inte vara för våra utomstående öron. I den tid det utspelar sig pratar man inte om graviditeter utanför familjen, eller utanför den kvinnliga sfären. Detta är kanske ett tecken på att Lukas just hade Maria som främsta källa för information vad som egentligen hade hänt. Men att vi får del av detta kan också ses som ett tecken på att Lukas räknar läsaren av hans evangelium som en del i familjen. Vi som läser idag räknas också till familjen runt Maria.

Vi ser också en glädje som kopplar tillbaka till folkets historia och profeternas ord. Glädjen tar sig uttryck fysiskt, barnet sparkar i Elisabets mage. Uttrycket känns igen från Ps 114. Då skriver psalmisten om när Israels folk blev fria från Egypten och slaveriet där. ”bergen hoppade som baggar och höjderna som lamm.” (Ps 114:4). Profeten Malaki skriver om vad som ska hända vid tidens slut och använder samma ord som när Johannas sparkar: ”Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.” (Mal 4:2) Vi ser kosläppet på våren framför oss, vilken glädje att äntligen få komma ut efter våren, det går inte att hålla styra på alla ben. Sprakande finns också med när Rebecka bär tvillingarna Jakob och Esau: ”Men barnen sparkade varandra i hennes liv.” (1 Mos 25:22) Deras sparkande är mer av konkurrens än glädje om vi tar med perspektivet av vad som händer senare i deras liv. Samtidigt är de så viktiga gestalter i Israels historia.

Med både Johannes och Jesus är det som med profeterna i gamla testamentet. Redan innan de föds har Gud valt ut dem och avskiljt dem för uppgiften. Men även Elisabet har den profetiska förmåga att se att det är något alldeles speciellt med Maria och det barn hon bär inom sig. Elisabet kallar Maria för salig.

Salig eller μακαρία knyter tillbaka till glädjen eller lyckan, vår bibelöversättning använder ett religiöst fackord: salig, eller välsignad. μακαρία rymmer lyckan, men det har också något med rättfärdighet inför Gud att göra. Jesus använder samma ord när han gör i sina saligprisningar. (Luk kap 6:20-23) ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.”

Maria är sådan som Jesus beskriver att vi ska eftersträva att vara. Det står: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45) men vi kan också översätta detta stycke med: ”Salig är hon, eftersom hon trodde på att Gud skulle uppfylla det löfte han gett henne.” Vi kan förstå texten som att Maria är salig eftersom löftena blir uppfyllda. Men vi kan också förstå texten som att Maria är salig eftersom hon tror på det som är sagt. Skillnaden blir kanske hårfin för oss som vet att löftena också faktiskt blev uppfyllda. Jesus föddes och visade sig vara den Gud som ängeln pratat om. För Maria och Elisabet ligger det mesta i framtiden. De kan bara lita på att det ska bli som det är sagt. De kan bara leva i tilliten.

Ömhetens Gudsmoder i S:ta Maria kapell

Samtidigt har både Maria och Elisabet något mycket konkret att ta fasta på. Ängelns ord och löfte har börjat bli kroppar inne i deras kroppar. De kan fysiskt känna sina fosters sparkar i magarna. De kan känna hur fostren växer och deras magar blir större. Tron och tilliten tar kropp och blir konkret. Sådan är vår tro, den är inte bara en idé, teori eller känsla. Tron blir kropp, det är något av inkarnationens mysterium, Gud blir människa.

På samma sätt tror vi att Gud tar kropp varje mässa på altarbordet då bröd och vin blir Kristi kropp och blod. Detta tror vi inte bara sker som symbol eller till minne av det som hände en gång. Utan här och nu framför våra ögon och sedan i våra händer och munnar blir Gud konkret.

Kajsa Mattas har gjort vår Birgitta här i kyrkan, men också vår Maria i kapellet i S:ta Maria.

Inte nog med att hon gjort Maria så har hon också gjort ett sakramentsskåp till det kapellet.

Sakramentsskåpet i S:ta Maria kapell, – Marias mage

Ser ni vad det är? Dörren är ett utsnitt ur Marias mage. Där det kroppsliga började får också vi förvara det bröd där Gud tar kropp på altaret idag.

I kyrkan i dag har vi fått ett sakramentsskåp som Totte gjort. Det är inte samma symbolik detta skåp som i S:ta Marias. Här knyter Totte an till dopträdet bredvid, kanske livets träd, kunskapens träd, kanske trädet där Jesus är stammen och vi är grenarna. Kanske det trä korset var gjort av som började slå rot och slå ut skott och löv när döden vändes till liv i uppståndelsen. Eller är det kanske palmsöndagens och första adventssöndagens löv som lades ut med mantlarna och som viftas med, jublande över att kungen rider in på åsnan. Det finns många dimensioner och mysterier i den tro vi bekänner oss till. I Tottes version av sakramentsskåp är det inte dolt. Dörren är av glas och det är möjligt för var och en att se vad det innehåller. När Gud tog kropp i Marias mage kunde alla se, i alla fall efter ett tag, att hennes mage växte. När Gud hade fötts kunde var och en träffa honom och se honom. När brödet räcks ut och vinet delas kan vara och en komma fram till altarbordet och känna, smaka och helt konkret svälja ner Gud i sin egen kropp. Inkarationens mysterium är inget avslutat kapitel i historien, det pågår fortfarande.

Sakramentsskåpet i S:ta Birgittakyrkan

I apostlagärningarna möttes den första församlingen som vi, i bön och mässa. Vi får också ta del av den  ”jublande, uppriktiga glädje” som de bar. Den glädje som vi delar med Johannes när han låg i sin mammas mage och den glädje Gud vill lägga i oss när vi ska stå jublande inför hans ansikte en gång i den yttersta framtiden.

Vad förväntar vi oss egentligen? En predikan på första söndagen i Advent

Hållen i S:ta Birgittakyrkan, Östuna och Vassunda kyrkor 161127

Tema

Ett nådens år

Luk 4:16-23

Sak 9:9-10

Upp 5:1-5

Ps 24

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 103:- Bereden väg för Herran

Grad 423:- Kom Jesus, kom Immanuel

I ev 105:- Hosianna 

Off:- UP 17:- Star child

Utg 108:- Gå, Sion din konung att möta

Östuna

Ing 103:1-4 Bereden väg för Herran

Grad 104:- Gläd dig du Kristi brud

I ev 105:- Hosianna

Ef pred 109:- Det susar genom livets strid

Off 111:- Kristus kommer – Davids son

Utg 108:- Gå, Sion, dinkonung att möta

Vassunda
Ing 103:1- Bereden väg för Herran

Grad 109:- Det susar genom livets strid

Kör: I ev 105:- Hosianna 

Ef pred 104:1-4 Gläd dig du Kristi brud

Utg 108:- Gå, Sion din konung

Predikan

Kan ni se Donald Trump framför er på åsnan? Eller för den delen Stefan Löfven? Det blir snabbt lite komiskt när fantasin får göra sig en bild i hjärnan. Även om det känns fånigt så är det förmodligen relevant. Människorna, i all fall en del av dem, sökte en ledare, en ur de egna leden, en som inte var en del av ockupationsmakten, en som inte tillhörde etablissemanget, varken det politiska eller det religiösa.

Jag är ingen expert på amerikansk politik men bilden svensk media givit denna höst är ett sökande av identifikation, förändring, bort från etablissemang, korruption. En ny ekonomi och en ny politik. Donald Trump blev det närmaste svaret på sökandet.

Lukas använder inte politiska och ekonomiska vägar för att beskriva Jesu verk. Lukas använder termer som helande, exorcism och undervisning.

Jag har lärt mig ett nytt begrepp i veckan, effektmål. Ni kan kanske detta begrepp sedan tidigare, men för mig var det nytt. Bilden är den att vi kan sätta upp ett mål att köpa en ny cykel och börja cykla till och från jobbet. Effekten av detta blir att vi får bättre kondition och att vi inte påverkar miljö och klimat i samma utsträckning som om vi kör bil. Målen att köpa cykel och börja cykla till och från jobbet är mätbara mycket snabbt. Effektmålet med bättre kondition tar nog några veckor i alla fall att få utslag på. Effektmålet med mindre miljö- och klimatpåverkan som i sin tur ger ett bättre klimat och miljö kan mätas först långt efteråt och förmodligen när många människor ställt av bilen och börjat cykla.

Jesus verkar mycket mer intresserad av effektmålen än något annat. Att strukturerar om ekonomi och politik förändrar det som Paulus kategoriserar som det världsliga eller kroppsliga. Jesus verkar mer intresserad av att människors inställning, tanke och grund förändras.

När fyra vänner bär sin lame kompis till Jesus för att Jesus skulle hela honom så förlåter han först honom hans synder och sedan får han fart på benen. Jesus är främst intresserad av mannens inre liv, men samtidigt medveten om hur inre och yttre liv samverkar.

När Jesus citerar profeten Jesajas 61:a kapitel om att ge de förtryckta frihet så används ordet ἀφέσις. Finns både det konkreta och det abstrakta med, både det kroppsliga och det andliga. Ordet kan användas just om att släppa ut en fånge ur fängelse, släppa en slav fri, låta någon gå, men också om att avskriva skulder, befria, frigöra och förlåta.

När Lukas låter Jesus citera profeten Jesaja får vi associationer både till det sjunde friåret som beskrivs i femte Mosebok (15:2) då när skulderna ska avskrivas men också om det femtionde året som finns omnämnt i tredje Mosebok (25:8-12). Jubelåret eller friåret, då när egendomar ska återbördas, återförening med släkten ska ske, marken ska få ligga i träda och vinstockarna lämnas obeskurna. Ni kanske undrar vad som ska ätas då, men Gud lovar välsignelse året innan så att skörden räcker över sabbatsåren.

Svenska politiker har de senaste åren använt begreppet utanförskap för att beskriva att samhället inte riktigt fungerar så som de önskar. Jesus använder Jesajas begrepp som fattiga, fångna, blinda och förtryckta. Det budskap han kommer med riktas till dem och tas också emot av just dem. Det handlar inte bara om fattiga, fångna, blinda och förtryckta i bokstavlig betydelse. Det handlar också om människor som i andlig, inre eller relationen bemärkelse kvalar in i gruppen. Kanske är det så att varje människa har något av detta i sitt eget liv om orden får ha den allra vidaste bemärkelse.

När vi går till val för att välja en representant för oss, en ledare som kan göra vårt samhälle bättre, så söker vi ibland en kristusgestalt av bibliska mått. I Lukas evangelium är Kristus titeln mycket bokstavligt kopplat till detta bibelställe där Jesus själv säger att Gud smort honom till att frambära glädjebudet. Att smörja kommer av ordet χρίω som ligger till grund för ordet Kristus, den smorde. Detta smörjande sker mycket konkret i Lukas evangelium när Jesus döps och den helige Ande tar kroppsligt form som en duva och Gud tar konkret gestalt som den röst som hörs ”du är min älskade son, du är min utvalde (Luk 3:21f). Denna konkreta scen då smörjelsen blir konkret kan inte våra politiker hävda. Även om vi söker mirakel och förändring så kan den inte bli på det genomgripande plan som Jesus söker.

Texten idag är beskuren men det som händer efter är att Lukas konstaterar att ”ingen profet blir erkänd i sin hemstad” (Luk 4:24), ett känt och spritt citat. Men redan innan får vi en föraning av hur dubbelt Jesus och hans budskap tas emot. Människorna som prisar honom för den vishet han förmedlar frågar också ”är det inte Josefs son?”. Josef, en enkel hantverkare härifrån byn, hur kan han ha fått en son som säger så visa ord. Redan kyrkofäderna konstaterar att denna fråga är en stor förnedring, ett nedvärderande av allt det Jesu sagt, de förolämpar honom verkligen. Den status människor hade i Jesu samtid bygds framförallt på föräldrarnas status och här ser vi hur Jesus bedöms med samma måttstock som sin far.

Vi känner igen oss i hur vi på osäkra grunder ibland bedömer människor utifrån ursprung senare än kompetens och erfarenhet. Men vi skapar också ibland ett samband med att ursprung är någon sorts garant för identifikation och samhörighet. Om den valda politikerna har ett liknande ursprung som jag själv så är den att lita på.

Människorna på vägen ropade Hosianna, ett hebreiskas uttryck om att Jesus hjälp oss, rädda oss, fräls oss! Vi ropar på samma sätt till politikerna att de ska förändra systemet, skapa bättre välfärd, förhindra utanförskapet åt oss. Jesus svar är en relationen med oss där våra onda andarna drivs ut, vi får undervisning, blir helare och våra synder blir förlåtna. En befrielse från fattigdom på plan som inte rör sig om ekonomi och politik.

Jesu effektmål med detta blir förändrade människor och förändrade samhällen, där himlen liksom dras ner till jorden redan här och nu.

När förväntan övervinner rädslan: en predikan på söndagen före Domsöndagen

Hållen i högmässan i Husby-Långhundra kyrka 161113

Tema

Vaksamhet och väntan

Jes 51:4-6

2 Kor 13:5-9

Luk 12:35-40

Ps 139:1-18

Psalmer

Ing 728:- Nu, o Gud har stunden kommit

Grad 489A:- Han kommer, han är nära

Ps ef pred 704:- Din trofasta kärlek

Off 318:- Nattens skuggor

Utg 313:- Min frälsare lever

Predikan

Det är inte riktigt tydligt med alban här i Husby-Långhundra, den är inte för lång för mig, men ändå rör jag mig lite smidigare med singulum runt midjan. Men om vi ska tänka oss att jag bär något tungt, går ute i terrängen och kanske kan tvingas springa, då rör jag mig inte så smidigt just klädd så här.

Evangelietexten börjar med att de fäste upp kläderna. Citatet är från Andra mosebok (12:11) och Guds folk är beredda att ge sig av från Egypten. De får instruktioner att tillreda påskmåltiden och äta sig mätta, men vara beredda att kunna fly. Vaksamheten handlar om att kunna ge sig av snabbt om farao ger med sig och de får lämna lämna landet. De är förväntansfulla, eller har det nästan gett upp efter de tio plågorna? De känner säkert olika inombords, så mycket människor. Men förväntan är att de ska fly undan slaveriet och bli fria. 

Alla de bilder Lukas använder i sina liknelser i detta stycke är hämtat från slavens vardag. Inte slaven i Egypten, men slaven i romarriket under Jesu tid. Andra gången det står om att fästa upp sina kläder är det tydligt i grekiskans att det handlar om de där skyddskläderna som tas på ovanpå de finare. Vi kanske skulle säga ett förkläde i köket eller ev skyddsoverall. Men de använda någon sorts mer fotsid dräkt som behövde fästas upp om man skulle kunna jobba mer fritt i den.

Friheten det som hägrar. Friheten är det de väntar på. Kan vi som inte varit slavar i den bemärkelsen, vi som inte varit fångna i ett fängelse känna igen oss i detta? Kanske eller inte. Kan vi hitta någon annan bild som hjälper oss?

Skolavslutningen skulle kunna vara en. Friheten att få sommarlov, eller friheten när grundskolan var avklarad då man inte behövde gå i skolan längre. Eller friheten efter studenten kanske ännu mer. Men i backspegeln var kanske skoltiden ännu mer fri än arbetslivet? Men det är känslan innan. Slavarna i Egypten hade varit det i hela sitt liv, ja i flera generationer, de visste inte riktigt vad som väntade. Så var det för oss också när vi gick i skolan och såg framemot att bli klara och komma itu i friheten, vi visste inte riktigt vad som väntade.

I denna längtan finns också ett stråk av ovisshet, vad kommer friheten att innehålla? Ett sådant mått av ovissheten står vi inför när vi tänker på himlen och att Jesus kommer tillbaka. Vi vet inget om det. Inför denna ovisshet kan vi känna rädsla och förväntan. Får vi med oss känslan från Egyptens slavar som längtar efter att bli fria så övervinner förväntan rädslan.

Gregorius av Nyssa poängterar i sin kommentar över denna text att både lamporna och uppfästande av kläderna har något gemensamt. Båda gör det svårt att sova. Hela texten genomsyras av att det gäller at vara beredd, det gäller att hålla sig vaken. Men vad är det som händer när väl slavarnas Herre kommer hem? Då är det slavägaren som fäster upp sina kläder och börjar tjäna. Jesus ger ett tydligt exempel själv vad detta kan innebära när han kvällen före sitt lidande tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:1-17). Petrus protesterar och menar att det är han som borde tvätta Jesu fötter och inte tvärtom. Jesus visar med sitt sätt att handla vad det är att vara stor i Guds rike, att tjänandet har en särskild plats.

Om vi tänker oss att Jesus ska komma tillbaka, eller att vi tänker oss mötet med domens dag och försöker tänka oss in i Guds situation. Detta är fullständigt omöjligt, men vi leker med tanken. Enligt den här texten kommer alltså Gud från ett bröllop, en stor fest. Om vi tänker själva på hur det är att komma hem efter en lyckad fest, för det måste det vara, det är ju Gud som är värd på bröllopsfesten enligt Johannes Uppenbarelse (Upp 19:7). Efter en lyckad fest är man både upprymd och slutkörd. Men när man kommer hem sent efter en fest kan det också vara svårt att gå och lägga sig direkt, det kan vara mycket som snurrar i hjärnan. Sådant man vill dela med sig av och sådant man vill fundera med någon annan runt. Glädjande nog är alla vakna. Egentligen är man trött, men det går också att komma in i andra andningen.

Samtidigt för den som är hemma när resten är på fest kan det vara rätt långtråkigt. De sa ju att de skulle komma klockan… men de är aldrig här. Det blir mörkare och mörkare och tystare och tystare. Nog är det nära till hands att gå och lägga sig och vila till nästa dag. Dessutom är det svårt att smittas av entusiasmen från den som varit med om något, när man inte själv varit där. Men Herren i texten kräver inte att slavarna som varit hemma ska ställa upp på hans behov, nej han vänder på det. Det är han som ser deras behov, de som varit hemma, det är han som passar upp dem. De trodde att de skulle hålla sig vakna för sin Herres skull, men när det lyckats med att hålla sig vakna fick de själva något tillbaka.

Den vaksamhet och väntan som präglar den här texten har både med befrielsen från slaveri till till ett liv i frihet. Den har med feststämningen, eller i alla fall efterfestens känslor. Den har med tjänandet. Samtidigt med alla dessa mycket positiva bilder finns bilden av tjuven som bryter sig in när man minst anar det. Så är det kanske alltid med det okända, med framtiden, med himmelen och med domen. Det finns både en viss oro, men också en spänd förväntan.

Helgonen som katalysatorer: en predikan på Alla helgons dag

Hållen i S:ta Birgittakyrkan 161105

TemaHelgonen

Jes 60:18-22

Heb 12:1-3

Matt 5:13-16

Ps 126

Psalmer 

Ing 171a:- För alla helgon

Grad UP 272:- Högst av allt

Förbön: Med alla änglar Taizé 3, S. 8 ” sånger från Taizé” 8323

Off 321:- Det dukas i himlarnas rike

Slut 16:- Kom låt oss nu

Predikan 

I måndags började firandet av reformationsminnet. Firandet startade med en gemensam gudstjänst i Lunds domkyrka. Det lutherska världsrådet och det påvliga enhetsrådet bjöd gemensamt in för första gången. Det är mycket ovanligt att påven och Vatikanen samarrangerar något överhuvudtaget, men nu 500 år efter reformationen skedde det. De frågor som framkallade reformationen är inte längre stridsfrågor mellan våra kyrkor. Idag är det annat som skiljer oss från varandra, organisation, kultur, etiska och moralisk frågor m.m.

En av de frågor reformatorerna tog upp var helgonen. I den Augsburgska bekännelsen och i den Augsburgska bekännelsens apologi avhandlas denna fråga. Reformatorerna kritiserar oftast missbruk och inte bruk. Så är det också med helgonen. Under reformationstiden spreds en uppfattning att kyrkan med påven vid rodret förfogade över en skatt av helgonens förtjänster eller meriter. Missbruket av helgonen hängde ihop med avlaten. 

När vi går till bikt krävs flera steg, helt naturligt för att bikten ska brukas rätt och riktigt. Den som biktar ska först och främst ångra något, denna ånger längtar efter försoning och förlåtelse. Den biktande uttalar högt inför prästen det som den ångrar och prästen uttalar förlåtelseorden som Kristus påbjudit. Den biktande är nu förlåten, men med sann förlåtelse börjar också ett nytt liv och en längtan efter att göra rätt. Om ångern och förlåtelsen rör en annan människa så strävar man nu efter att återupprätta en tillitsfulla relation. Om man till exempel står i skuld till vill man betala tillbaka. Det är detta som kallas botgöring, eller att göra bot. Under 1500-talet utnyttjade en del i kyrkan vår lättja och vår önskan att gå den den lättaste vägen. Kyrkan började sälja avlatsbrev. Då gick det att betala pengar till kyrkan istället för att göra bot. I utbyte mot pengar fick man del av helgonens förtjänster, deras dygder och meriter. Detta missbruk kritiserade reformatorerna.

Däremot konstateras det i augsburgska bekännelsens apologi (XXI) att helgonen bör äras, såsom vi gör idag på Alla helgons dag. Vi bör ära helgonen av tre skäl.

1. Vi bör ära helgonen av tacksägelse. Vi ska tacka Gud för att han gett oss exempel på sin barmhärtighet. Gud har visat att han vill frälsa människor och har gett sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Helgonen har brukat dessa gåvor och vi bör ära dem på samma sätt som Kristus ärar sia trogna tjänare.

2. Vi bör ära helgonen eftersom att det stärker vår egen tro. Under denna punkt lyfter apologin fram Petrus som får förlåtelse och upprättas efter att han förnekat sitt vän Jesus tre gånger. När vi ser på hur det gick för Petrus upprättas också vi till en fastare tro. Vi ser att där synden överflödar, så överflödar nåden desto mer. 

3. Vi bör ära helgonen eftersom det uppmuntrar oss i efterföljelse. Först och främst efterföljelsen av helgonens tro, sedan av deras dygder. Dygderna handlar om det etiska ideal vi ska sträva efter och försöka nå ett fullkomligt sätt att leva. Vi bör efterlikna helgonen var och en i hur vi lever vår kallelse.

I den reformatoriska traditionen är det bara Gud som vet vilka människor som är helgon. Kyrkan på jorden är så att säga lite frö jordisk, lite för mänsklig, för att med säkerhet kunna peka ut helgonen. Samtidigt finns det vissa människor som utmärker sig på det sätt som Jesus säger i dagens evangelium.

Helgonen är som staden på berget och ljuset på hållaren. Det är tydligt för alla att det är något särskilt med denna människa. Hennes tro sätter avtryck och hennes gärningar lyser liksom lite starkare. Det är väll ett av de tecken på helighet som vi ska eftersträva. Men det kan också vara så att det ena ger det andra. Tron ger goda gärningar och de goda gärningarna gör att hjärtats hemlighetsfulla tro syns.
En mycket viktig aspekt i helgonens liv är att deras Gudsrelation kommer andra till del. Det finns en tydlig öppenhet i evangelietexten idag. Jesus säger att vi ska vara jordens salt, vi ska vara världens ljus och ljuset ska lysa för alla i huset. 

Jesus hämtar sitt tankegods från profeten Jesaja som talar om den kallelse Guds folk har att vara ljus för alla folk (Jes 42:6 och 49:6). På samma sätt ska vi som är Guds nya folk leva våra liv för hela världens skull. Våra goda gärningar ska inte bara komma de närmaste, redan frälsat till del, utan alla, ja hela värden. Helgonen känns igen av alla, inte bara av kyrkan, på samma sätt märker alla våra gärningar och vår tro när vi lever ut den.

Helgonen är tydliga i sin funktion som katalysatorer på samma sätt som saltet i texten. Det upplevs kanske först absurt att säga att saltet skulle kunna förlora sin sälta. Men bilden är hämtad från de spisar som användes för att elda gödsel, för att gödseln skulle brinna bra saltades den och så användes saltstenar som katalysatorer i den kemiska processen av förbränning. Precis som att en katalysator i en bensinbil har en begränsad livslängd, så fungerar dessa saltstenar en viss tid, sedan förlorar de sin sälta och sin funktion i förbränningen, det går inte att få dem salta igen. 

Helgonen blir inte salta av sig själva, de får sin kraft i relationen till Gud. Sältan som också kan ses som profetians gåva är tillgänglig för varje kristen som vill sträva efter ett liv i helighet. Men att vara profet och säga sanningen är energikrävande, det går att bli utbränd på kuppen. Profeten måste hela tiden söka kraft hos Gud, både att orka, men också att säga rätt saker. Vi ska vara jordens salt, saltandet och profeterandes ska komma jorden till del. Vi ska inte vara sanningssägare för vår egen skull, men för andras.

Varken ljuset eller saltet är något vi alltid tackar för direkt. Ljuset avslöjar och saltet svider. Men på sikt och lite på avstånd är vi ofta tacksamma för de människor som vågar. När vi ser sådana människor som vågar, så kanske vi ibland själva får lite mer råg i ryggen och vågar lite mer, både i det vi gör men också att vi faktiskt litar på att Gud bär oss, att Gud förlåter oss våra misstag och att försoningen också gäller oss. Att börja leva som dessa människor är inte alltid den enklaste och lättaste vägen. Vår kallelse att bli heliga, bli helgon, är inte det enklaste. Jesus säger senare i det femte kapitlet i Matteus evangelium ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48)

Att få hjälp utifrån: en predikan på Tacksägelsedagen

hållen i S:ta Birgittakyrkan och Östuna kyrka 161009

Tema
Lovsång
Jer 31:3-6
Upp 4:8-11
Matt 15:29-31
Ps 65:9-14

Psalmer
S:ta Birgittakyrkan
Ing 168:- Kom inför Herren
Grad UP 122:- Jesus jag vill ge dig mtt liv och min lovsång
Ps ef pred 777:- Tacka Herren ty Han är god
Off 15:- Halleluja! Sjung om Jesus
Slut 23:- Tack, gode Gud, för allt som finns
Östuna
168:- Kom inför Herren
663 Kom och se vad Gud har gjort
5:- Nu tacka Gud, allt folk
360:- Lovad vare du, Herre
675a Magnificat
23:- Tack, gode Gud, för allt som finns

Predikan

Matteus, som skrivit detta evangelium verkar har snott berättelsen från Markus, den där andra evangelisten. Ofta är det så mellan de fyra evangelierna, de lånar av varandra. Markus han skrev sitt evangelium först, och då är det klart, att de andra säkert hade tillgång till det han skrivit. Men det är ju förmodligen också så att eftersom olika personer varit med vid varje tillfälle så har olika detaljer lyfts fram i olika evangelier.
Ibland har evangelisterna också tagit sig retoriska och redaktionella friheter för at få fram sin tes eller för att driva en linje genom evangeliet, men också för att det ska bli förståeligt för dem som förväntas lyssna.
Matteus skriver till en judekristen församling. De som är med där har varit judar och är nu kristna. De har hela vårt gamla testamente, lagen och profeterna med sig i sina hjärnor och i sina hjärtan. Det är där Matteus måste börja, sluta och referera till under berättelsens gång.
I Matteus 15:24 säger Jesus: ”»Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.«” Det är i den linjen han fortsätter att presentera berättelserna om Jesus.
Markus beskriver ett helande i kapitel 7 där Jesus befinner sig runt Tyros, Sidon och Dekapolis. Detta området är bosatt av hedningar. Hedningar i bibelns värld handlar om de som inte är judar, de som inte tillhör Guds utvalda folk Israel. Här är det en man som är döv och som knappt kan tala som genom mötet med Jesus kan börja höra och tala. Det finns i Markus text en tydlig koppling till profeten Jesaja: ”Då skall …. den stumme brista ut i jubel”. Markus använder nämligen ett lite ovanligt ord för att vara stum, eller inte kunna tala, och det har han förmodligen plockat upp från den grekiska översättningen av gamla testamentet.
Matteus skriver om händelsen på olika sätt. Matteus har uppmärksammat kopplingen till profeten Jesaja, men det där speciella ordet för att inte kunna tala, det använder han inte. Istället använder han sammanhanget i vers 5 och 6 hos profeten Jesaja står det: ”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.” (Jes 35:5-6) Alla dessa olika handikapp får vara med när Matteus beskriver att Jesus har kraft bakom sina ord.
Matteus förflyttar också berättelsen från de hedniska trakterna till Gallileiska sjön, inne i det heliga landet. Det är ju judar Matteus skriver till och de kanske inte riktigt kan relatera till Jesus om allt det häftiga sker någon annanstans och inte bland dem.
Dessutom plockar Matteus bort en sak till från Markus version av texten. Hos Markus spottar Jesus och rör vid den döve mannens öron och hans tunga. Det finns en liten touch av magiskt handlande i Markus berättelse som Matteus inte tar med. Kanske skulle det skymma poängen för de judekristna som skulle höra dem? Kanske har Markus lagt till något som behövdes för att de hednakristna i Rom skulle kunna ta den till sig?
Men även om Matteus och Markus berättar lite olika håller de också med varandra på väsentliga punkter. Jesus har makt att få saker att hända som inte borde ske. Och även om Matteus lyfter fram människorna som tillhör Guds utvalda folk så finns det ändå ett tecken på att det var hedningar som kom till Jesus. Matteus avslutar berättelsen med ”Och de prisade Israels Gud”. Om det hade varit vanliga observanta Judar så hade Matteus inte behövt skriva ”Israels Gud”. För juden finns det bara en Gud, att lägga någon ytterligare förklaring vilken Gud det handlar om är onödigt. Men de som var där prisade Israels Gud.
Här ser vi ett förhållningssätt som är helt riktigt och rätt. Ett förhållningssätt som hedningarna förstod, men som verkligen inte alla de förlorade fåren av Israels folk var med på. Att när Jesus gör något eller säger något så pekar det mot Gud och det förklarar allt det som lagen och profeterna lyft fram. Kanske Matteus är besviken på sitt eget folk att de fattar så dåligt. Kanske vill han retas med dem lite. Se till och med hedningarna som inte kan varken lagen eller profeterna förstår hur man ska se på det som Jesus gjorde.
Idag gäller inte tolkningsföreträdet en kamp mellan judekristna och hednakristna. I en global värld med goda kommunikationer sker en förskjutning inom kristenheten. I den första kristna tiden var Mellanöstern och Nordafrika starkast, sen tog Europa över, Amerika sen och idag Afrika och Asien. Svenska kyrkan har länge varit den största lutherska kyrkans i världen till antalet medlemmar. Idag är vi på plats tre, de lutherska kyrkorna i Tanzania och Etiopien har gått om. Och deras medlemmar är så mycket mer aktiva i kyrkans gemensamma liv än här i Sverige.
I Sverige har Svenska kyrkan haft monopol i religiösa frågor så länge. Även om frikyrkor, katolska och ortodoxa kyrkor och islam tagit över en del, så söker det stora flertalet sig fram genom livet och lyssnar på intryck från alla möjliga andra håll.
På det personliga planet så kanske jag oftare prisar min egen framgång och förmåga än prisar Gud. Men det är nog inte det största problemet. Det största bristen är nog när jag inte ens ser anledningen att prisa någon för att jag tar allt runtomkring för självklart.
I flera undersökningar som gjort i Sverige så dalar hoppet. När människor ser en fem, tio år framåt så tror de att det kommer att bli sämre. Politikerna har också varit bra på att beskriva den kris och katastrof Sverige står i. Flyktingar vällde in, arbetslösheten bland unga är för hög, välfärdssektorn håller på att ramla ihop. Trots att Sveriges ekonomi går fantastiskt, arbetslösheten jämfört med andra länder är låg osv. Våra tankar inför framtiden är inte alltid överens med fakta. Vi påverkas av så mycket mer. Kan det också vara så att vi som folk börjat ta så mycket för givet?
I berättelsen om de lama, blinda, lytta och stumma som Jesus botar är det de som kommer utifrån som har förmågan att se vad som händer och prisa Gud för det. Ofta när jag ser på det som händer i mitt eget liv så kan jag inte se på det med klara ögon, jag behöver någon utifrån. Den som kommer utifrån behöver kanske inte alltid förklara hur det är, men när jag berättar min historia för någon utifrån, då förstår jag själv bättre. På samma sätt är det kanske med vårt land, de som kommer hit ser hur vi har det och kan hjälpa oss att förstå hur vi går vidare. På samma sätt med vår Svenska kyrka i stort och vår lilla församling i smått. När nya människor kommer så förstår vi bättre hur vi ska vara kyrka här.
Så tänker jag att vi gör en liten övning: som ni sitter två och två eller tre och tre: tänk igenom den närmsta tiden, en vecka eller två. Vad har hänt som är egentligen är mycket värt, men som du glömt bort?
Att vara kyrka och kristen handlar mycket om att veta vem vi ska prisa för allt det som sker: nämligen samma Gud som hedningarna prisade, Israels Gud. Amen

Pengar och grejer: en predikan på 17:e söndagen efter Trefaldighet

hållen i S:ta Birgittakyrkan och Husby-Långhundra kyrka 160918

Tema

Rik inför Gud

Pred 5:9-15

1 Tim 6:7-11

Luk 12:13-21

Ps 49:6-12

Psalmer 

Ing 2:- Herren vår Gud

Grad 287:- Guds värld är

Off 583:- Pärlor sköna

Utg 586:- Du o Gud

Predikan 

Det är en utmaning att predika idag, texterna handlar om förhållandet mellan pengar, egendomar, oss själva och Gud. Sedan i onsdags har jag haft förmånen att umgås med Reverend Patricia varje dag och fått några fler glimtar från livet i Zimbabwe. Där står 89% utan anställning, här i Knivsta är det 2,5%. Jag frågade Patricia hur detta går ihop, människor måste ju ha något att äta. Vi är ett företagsamt folk svarar hon. Man kan säga att alla driver som ett eget litet företag och hittar på sätt att tjäna lite pengar. Någon behöver en säng, då åker en annan till Sydafrika och köper en säng och säljer den sedan med lite förtjänst. Kvinnorna i församlingen har haft en kurs där de lärt sig att göra tvål, hårda och flytande, så flera kvinnor har tvåltillverkning hemma för att sälja. De har ingen fast anställning med trygga villkor, men de flesta arbetar med något.

Skillnaderna är stora mellan oss och dem, men de mänskliga behoven är dem samma. Vi vill att vår familj ska ha mat på bordet, vi vill att våra barn ska få en god utbildning, vi vill kunna samlas till fest och roa oss tillsammans.

Det är ändå knepigt att veta hur vi ska förhålla oss till dagens texter. Paulus gör en tydlig markering, men som ändå lätt missar. Senast i somras hörde jag någon i radio slarvigt citera dagens epistel text, förmodligen utan att veta om det. Han sa: ”pengar är roten till allt ont”. Så skriver inte Paulus. Det står ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.” Även den människa som inga pengar äger kan ha en osund relation till dem och den som äger massor kan stå som en fri människa. Det är kärleken till pengarna som gör skillnaden, det är inställningen inte innehavet.

Evangelietexten idag kring människans ψυχή. I vers 19 säger mannen att han kan säga till sig själv, han kan intala sig själv i sig psyke, eller sin själ, att han kommer att ha en bra framtid efter att han byggt rejäla lador att förvara säden i. Men i vers 15 och vers 20 står ψυχή mot egendomarna. Här handlar det inte om det inre samtalet i mig själv och min känsla av kontroll. Här handlar det om mitt liv. I Lukas evangelium är livet är en gåva från Gud. Inga egendomar eller tillgångar kan göra livet större än det redan är. Inga egendomar eller tillgångar kan heller göra livet säkrare än det redan är. Att tänka annorlunda är en chimär, att lura sig själv. 

Tyvärr drabbas vi ofta av det som i vår text översätts med habegär. Vi kan också säga girighet, men i Kolosserbrevet översätts det med själviskhet (Kol 3:5). πλεονεξίας ligger bakom. πλεον betyder mer. Vi drabbas av att ständigt vilja ha mer. Själviskt blir det både när vi samlar på oss mer på andras bekostnad. Men också när vi tror att mer saker eller pengar gör oss bättre eller mer värda. Längtan efter mer kan också leda till avgudadyrkan. Vi luras att tro att vi kan lita på allt det vi äger och har, att det är det som ger oss säkerhet och trygghet och inte Gud.

Martin Luther skriver i sin förklaring till första budet i Lilla katekesen ”Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och förtröstan till honom.” Martin Luther skriver också om första artikeln i trosbekännelsen, den om Gud Fader och skapare att ”Dessutom försörjer han mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det som jag behöver till livets uppehälle, samt skyddar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förtjänst eller värdighet.”

I Sverige ligger BNP per person på 500000 kr, i Zimbabwe på 8000 kr. Förhållandet till pengar och egendomar är förmodligen så olika. Men önskan att få mer präglar nog oss alla. Den som väldigt lite har kan behöva fokusera hela dagen på att åtminstone få så mycket mer att det räcker till hela familjen. Vi som har så mycket tar det kanske ibland för givet och glömmer bort att ”tacka och lova” Gud för det vi har. För oss alla finns det hela tiden en risk att sätta all vår tillit till oss själva och vår egen förmåga, förmågan som tar sig konkreta uttryck på vårt lönebesked eller i plånboken.

I Lukas evangelium är det två förhållningssätt till våra pengar och egendomarna som vi måste vara vaksamma på. Och detta gäller oavsett om vi har lite eller mycket. 

Det första: Hur förhåller sig vårt förhållande till pengarna till vår tro på Gud? Litar vi först och främst på Gud eller först och främst på våra egna tillgångar? 

Det andra: Hur använder vi våra tillgångar i förhållande till andra människor? Kommer tillgångarna andra människor till del, eller samlar vi dem bara på hög för vår egen skull?

Nästa söndag får vi höra Jesus säga: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.«” (Luk 18:25). Det första som jag vill säga om detta citat är att Ingen kan ta sig in i Guds rike på egen hand. Men får oss som är rika är det extra svårt att komma ihåg detta. Vi litar så lätt på vår egen förmåga och att vi är väl försörjda att vi glömmer att fråga efter Guds hjälp. Dessutom vill jag säga att för människor ter sig kamelen genom nålsögat som en omöjlighet. Men för Gud är det inte det. Vi frågar »Vem kan då bli räddad?« 

Jesus svarar: »Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.«” (Luk 18:27)

Fullkomligt omöjligt: en predikan på trettonde söndagen efter Trefaldighet

Hållen i mässan och gudstjänsterna i S:ta Birgittakyrkan, Husby-Långhundra och Vassunda kyrkor 160821

Tema

Medmänniskan

5 Mos 15:7-11

Rom 13:8-10

Matt 5:38-48

Ps 103:1-6

Psalmer 

S:ta Birgittakyrkan

Ing 176:- Din klara sol

Grad PoS 379:- Kristus du är annorlunda

Ef pred 599:- O låt ditt rike komma

Off ps 2000-t 825:- Var inte rädd för vreden

Utg 640:- O Jerusalem, bland städer
Husby-Långhundra

Ing 98:- Ett vänligt ord kan göra under

Ef pred 94:- Du som av kärlek varm

Utg 86:- O Guds kärlek dina höjder

Grad 785:- Ge oss mod att våga leva
Vassunda 

Ing 291:- Sänd av himlens sol en strimma

Grad 97:- Jag behövde en nästa

Ef pred 94:- Du som av kärlek varm

Utg 86:- o Guds kärlek dina höjder

Predikan 

”Jag är fullkomligt slutkörd.” Nej, det är jag inte efter en veckas arbete efter semestern och efter barnens första skolveckan, och efter en Hadirajafestival och en romanskonsert, men lite trött blir man av omställningar.

Detta var nästan den enda meningen jag kom på där jag använder ordet fullkomlig utanför det religiösa bibliska språket.

Idag säger Jesus: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Vad betyder det för oss egentligen?

På svenska har ordet fullkomlig med att fylla ett mått. Om en person har det med att vara fullt utvecklad att göra, om en byggnad att det är tillräckligt rymlig. Det kan också vara en handling som är komplett och utan avbrott, eller något äkta och genuint.

Hur ska vi kunna vara sådana personer? Vi får gräva lite djupare. Jesus talade arameiska, när släkt med hebreiskan men evangeliet är skrivet på grekiska, flera språk att relatera till.

I gamla testamentet används roten till ordet תם ™ för att beskriva det som är fullkomligt eller komplett. I första Mosebok talas det att ”året hade gått till ända”, att ett år hade förlöpt för Josef när han blivit Faros närmaste man. (1 Mos 47:18) Vi skulle inte på nutida svenska säga att året hade blivit fullkomligt, komplett eller perfekt, men på hebreiska används samma ord för detta.

I Första kungaboken beskrivs Salomos fantastiska tempelbyggande. Då står det att ”Koret blev till sin helhet belagt med guld” (1 Kung 6:22). Koret blev fullkomligt belagt med Guld, allt, verkligen allt, blev täckt Guld.

Samma stam תם ™, används om människor också och översätts med olika ord på svenska.”Noah var en oförvitlig och rättfärdig man” (1 Mos 6:9) ”När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig.” (1 Mos 17:1) ”Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud.” (5 Mos 18:13) Oförvitlig, rättfärdig och fläckfri har en helt annan klang än fullkomlig, komplett och helt. Men samma hebreiska ord finns där bakom.

På grekiska som evangeliet är skrivet på använder Jesus ordet τέλειος. Roten till detta ord har med slut och mål att göra. Något som blivit så som det var tänkt att bli. Någon som nått det mål som hägrat. Men också någon som mognat till någon fullt utvecklad. Resultat blev perfekt. På engelska översätts ofta ordet med just perfect.

I gamla testamentet talas det inte om Gud som תם ™, inte heller som כלל (kll), komplett eller uppfyllt. Däremot är Guds gärningar och verk תם ™ och Jerusalem, berget Sion och lagen är כלל (kll). I gamla testamentet beskrivs alltså inte Gud med vårt fullkomlig, men däremot handlingarna.

I nya testamentet däremot beskrivs Gud definitivt som τέλειος fullkomlig. Jesus avvänder det i vår text idag. Samma ord används när Matteus återger liknelsen om den rike mannen som måste gå och sälja allt han äger och ge åt de fattiga och sen följa Jesus. Då, säger Jesus, ska han bli fullkomlig (Matt 19:21). Mannens fråga från första början var hur han skulle få evigt liv. Tankarna hämtar Jesus från Psaltaren där psalmisten talar om att det är möjligt för Guds folk att bli fullkomligt om de följer Guds lag, som är fullkomlig. Men nya testamentet förändrar synen på detta. Det verkar trots allt omöjligt för oss att klara av att följa lagen till fullkomlighet. Istället blir det tydligt att fullkomligheten först kan nås efter detta livet. Då är målet nått, då är livet komplett.

Men även om det inte är möjligt att nå fullkomligheten här, så ska vi ändå sträva efter den. Men om fullkomligheten handlar mycket om fulländning, att hålla måttet, att nå sitt mål och vara perfekt så tecknar Paulus en annan bild. I andra Korintierbrevet skriver Paulus att Herren säger: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9) i 1917 års översättning står det ”kraften fullkomnas i svaghet”. Det är för att det grekiska ordet τέλειος finns där bakom. Eller på engelska ”my power is made perfect in weakness” (RSVCE). Fullkomligheten får en annan klang i ljuset av svagheten.

Paulus skriver också i Filipperbrevet ”Fullkomligheten kommer inte av egen kraft utan genom Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.” (Fil 3:9f) Den fullkomlighet vi alltså ändå trots allt kan ta del av hänger inte på oss utan något vi får ta del av. 

”Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.” (Hebr 10:14) Fullkomligheten kommer från Kristus Jesus och de gärningar han gjort. Och den gärning det handlar om är också den kopplad till svaghet. På korset blir Jesus till och med så svag och förödmjukad att han till och med får lida döden. Jesus blir verkligen fullkomligt slutkörd.

Att sträva efter att bli fullkomlig så som vår Fader i himlen är fullkomlig är inte en helt enkel sak för oss prestationsinriktade nutidsmänniskor. Vi måste liksom sträva efter att inte prestera och se igenom det lidande vi får utstå i våra liv. Samtidigt verkar det väldigt lätt eftersom det inte hänger på oss, utan på Jesus. Ännu jobbigare verkar det vara eftersom kyrkans erfarenhet förmedlar att de som känts igen som helgon och så när fullkomlighet man som människa kan komma själva inte brukar se sin egen fullkomlighet. De ser framförallt sin egen svaghet och brist. Men fullkomligheten den kommer medmänniskorna till del.