I mitt hjärta ryms både levande och döda

Nej, tiden läker inga sår. Eller – läker och läker… blodflödet som bara pumpat ut hjärtat när allt brustit… visst stillas det. Men ändå.

Idag är en svår dag. Ännu en gång. Det är 18 år sedan idag. 18 år sedan jag förlorade mitt andra barn. Jag hann få en rejäl mage. Hann se ett litet bultande hjärta på ultraljud. Hann börja älska. Hann köpa kläder. Hann drömma om ett fjuniga huvud mot mitt bröst, om första skoldagen, om studentutspring, en ljusnande framtid och om barnbarn. Det går fort. Att hitta så mycket kärlek så det räcker ett långt liv. Fast livet den gången blev oändligt kort och tog slut flera månader innan det var dags att födas. Så kan det bli, sa läkaren.

Jag är en fembarnsmamma som har två barn att leva med och ta hand om. De två är högt älskade och källa till oändlig tacksamhet. Och ändå finns där mitt i glädjen ett stråk av sorg som man sällan talar om.
Det är svårt med sorgen som finns kvar. Det är också svårt att vara ensam om den. Och ensam om att anse sig ha något att sörja.

För i hjärtat finns ett svart hål. Ett slukhål av sorg. Den som förlorat någon som betydde mycket- eller allt- vet vad jag talar om. Och nej, det svarta sorgehålet läker inte av tiden.

Tomrummet finns kvar. Men runt om är det som att hjärtat började växa till. Bli större. Och återigen rymma glädjen. Kanske är det därför människor med många sorger också har stora hjärtan. Och nog är det så att ärren och de halvläkta såren märks. Andra känner dem. De öppnar upp för att man ska våga dela sitt eget mörker.

Nog önskar man bara att det fanns enkla genvägar, en kurs att gå eller en bok att läsa…. som kunde ge stora hjärtan, nycklar till att dela mörkret, och ett mod att våga kännas vid.

För har man varit där vet man att det inget finns att säga. Inga kloka meningar som gör allt bra. Men att det betyder mycket om man bara vågar finnas med. Kännas vid det svåra. Och för att möta en människa som bär ett svart mörker av sorg eller strimmor- så krävs mod.
Men jag önskar att vi alla kunde våga vara en smula modigare. Våga kännas vid både vår egen och den andres sorg. Den finns ju i våra liv för att kärleken -och livet- finns där.

Innan livet ens har börjat
Har du burit det till slut
Innan döden slutit in mig
Har du öppnar vägen ut

Innan innan innanför
Bor du i mitt hjärta
(Psalm 899)

Här fick nu den sorgsna delen av hjärtat lite plats. Tack om du tog dig kraften att läsa ända hit. Nu ropar det från nedervåningen: en fråga om ”nån” kan komma med mat. Har ”nån” köpt glass? Och kan ”nån” skjutsa till kompisar sen.
Just idag är jag lite sorgsen.
Men också oändligt tacksam över att få vara ”nån”. Åt nån.

Kram

Gå med Gud. Och med varandra.

Igår morse vräkte regnet ner. Jag vaknade av att det verkligen hamrade mot takpannorna. Lite typiskt kändes det, eftersom jag och hela personalen skulle gå tillsammans på pilgrimsvandring. Vandra som i utomhus. Vi hade kanske glömt att nämna det för högste, högste chefen. Nu gällde det att ladda upp sig med den gamla hurtiga ordspråket som fanns knypplat broderat och pärlat på varje dagisvägg – ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.”  Jag packade kaffe, ett glatt humör och gladde mig åt de föredömligt låga pollennivåerna!

Det blev en fantastisk dag! Att bara gå och gå, det är något befriande i det. Man kan gå själv. Gå med någon. Gå med Gud. Småprata eller vara tyst. Jag hann igenom stadierna gå tyst och förundras över naturen, gå tyst och betänka hur svettig jag skulle vara när jag tog av regnstället, dela ärlig och fin berättelse om hur man ser den röda tråden bakåt i sitt liv men inte framåt. Skrattat mig till kramp över så låga skämt att dom faller under bloggens lägsta kant, höra historien om Isak Been och champangeinsamlingen och beskåda Gustav V:s broderade bonad. En lyckad dag – det förstår var och en!

Jag tog också en del bilder. För mitt emellan frågan om ”bästa fettet för en vandringskänga” eller ”glädjeämnen och svårigheter med brevvänner” såg jag små underverk. En bild här och där som jag ville spara för att dela med er. För att den liksom pratade med mig. Här kommer dom.

När man rätt som det är mitt ut i ingenstans får syn på en sån här liten blomma blir jag rätt ödmjuk. Så skör och så stark. skapad med den allra största precision av en fantastisk konstnär. Dessutom slösande vackert. Hur länge stod den där och blommade? Hur många han se den? Vilken omsorg att sätta så mycket vackert till världen – bara ifall någon skulle gå förbi och upptäcka den.

Mossbelupen. Ett av mina favoritord. Gamla träd ibland gamla stockar. Översköljda av grön mjuk matta av mossa. Till och med ett gammalt träd kan länge efter det att det slutat växa och leva ändå bära livet i mossan. det är nåt fint med det. Jag tänkte på min farmor. Hon har varit borta länge. Men jag tänker på henne ofta och hennes klokskap och värme kan bära ännu. Långt efter det att hon gått över den gräns vi kallar döden.

Här satt vi och fikade. I lä. För en öbo som jag är lä nåt av det finaste som finns. Det behöver man på många sätt i livet. Ingen orkar stå i blåsten och stormen jämt. Vi behöver alla en sjöbod att kura bakom. mentalt. Nån att sitta bredvid. En trygg och lugn plats att vila på. Stormar det i ditt liv? Ta öbo-prästens råd på allvar. Sök lä!

Här slutade vi vandringen. I Särö kyrka. Så många rumpor som suttit på de bänkarna genom åren. Så många blickar som sökt sig mot korset och sett ljuset stråla genom fönstren. Så många böner som suckats här inne. Av tacksamhet. Av sorg. Böner om hjälp, om hopp, i tro, av kärlek. Det är coolt med kyrkan att vi är så många tillsammans och att den står förberedd och bara väntar  – nästan som blomman vid vägkanten. Ifall nån kommer. Och att de gamla bänkarna där så många suttit bär på nytt.

Det var mycket lera på vägen.Det blir så när det regnat länge.

Både i naturen och i livet.

Men i varje regnpöl – speglades himlen.

Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid, gå i frid, gå i frid.

(psalm 826 vers 3) 

Om bön och hockeyhjälmar av guld.

Ikväll ska vi vråla och skrika hemma hos oss!
”Kom igen då, Nylander!! Gå på mål! ”
Och ”Gött Henke! Så ska det se ut!”
Kommer vi ropa.
Gärna ”Jaaaa!” också.
För vi ska heja fram Sverige till tjusiga guldhjälmar tänkte vi.
Och vi sitter inte overksamma och bara väntar. Vi hjälper till. Laddar. Engagerar oss. Vi har tex köpt chips. Dill och gräslök. Fast det ingalunda kan räknas som vare sig fredagsmys. Eller lördagsgodis.
Och vi kommer sitta bänkade. Hålla tummar och tår. Och inte minst! Komma med goda råd och hejarop! Om vi ropar riktigt högt så hör dom. Ända till Köln.

Vi sitter också med guldhjälmar på. Beredda på det bästa!

Nu är vi ju inte ensamma om det precis. Hur många av er gör inte detsamma? Och hur många vuxna män har inte ropat på Zlatan i glädje och sorg genom åren?

Många tror att Zlatan och Henke hör när vi ropar. Det tror inte jag.

Många människor tror att Gud lyssnar när vi ber. Det tror jag. Både om vi ropar och vrålar i både glädje och sorg. Eller ber tyst i hjärtat.

Många människor tror inte att Gud lyssnar när man ber. Ibland är det samma som ropar på Zlatan. Och på Henke.

Jag tror att Gud lyssnar för att annars vet jag inte vem det skulle vara. Som har hört mina innersta tankar. Som jag inte berättat för någon om. Utom för Gud i bön. Det är inte alltid så att jag fått som jag ville bums. Eller ens fått som jag ville fast långsamt. Men det svåra som varit omöjligt för mig att tala om, att lösa…. det har jag fått hjälp med. Att ta mig igenom. Att hantera. Att lösa. Vem skulle annars kunnat lyssna? Vem skulle annars kunnat hjälpa? Om inte Gud.

Det är inte svårt att be.
”Tack. Hjälp. Förlåt.” Brukar vi tipsa ungdomarna om. Vad vill du tacka för? Be om hjälp med? Be om förlåtelse för?

Eller så kan det vara ännu enklare än så. Som att Gud promenerar med dig på kvällspromenaden. Eller sitter mitt emot vid förmiddagsfikat. Vad skulle ni prata om då?

Jag vet väl villa avsikter jag har för er säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig ska jag lyssna på er. När ni säker mig skall ni finna mig. Ja, om mi helhjärtat söker mig ska jag låta er finna mig, säger Herren.
Jer. 29:11-14

Tycker du att det känns svårt och ovant? Eller kanske tom pinsamt? Pröva ändå! Och det kan ju knappast vara mer pinsamt än en hel nation som ropar på en tv-skärm och tror att en hockeyspelare i full fart med hjälmen på hör oss borta i Köln.

Och jag ska iaf be om schysst spel, inga skador – och VINST!

Jag tror att Gud lyssnar. Kanske håller Gud lika mycket av Canada. Troligtvis. Så man kan inte veta hur det går.
Men att man FÅR be om vad som helst. DET vet jag.

frid!

Om regn och skugga och ljummet snabbkaffe

Idag har jag haft begravning. Som en av bibeltexterna valde jag psalm 121. Den om att vandra i Guds skugga. Jag älskar den.

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

På många vis är bilderna i Bibeln svåra att förstå. Det är liksom så många lager som ska översättas.
Någon har upplevt något.
Någon tänker att det var Gud.
Någon vill berätta om det för andra.
Någon sätter ord på det oförklarliga.
Många berättar vidare.
Någon skriver ner.
Det går lång tid.
Man läser på ett annat språk.
I en annan tid.
I ett annat land.
Med andra erfarenheter.
Och jämför med sitt eget liv.
Och det man tror om Gud.

Många lager. Mycket översättning.

Regntunga skyar. Vartän jag ser.

Just nu strilar vårregnet utanför fönstret. Mobilens väderapp regnar ihärdigt och säger 12 grader. Rummet i halvskymning eftersom en köksrenovering stängt av elen fläckvis. Här längtar ingen efter skugga. Jag längtar efter sol. Och värme. Fast ändå. Jag älskar den.

Jag tänker att skugga är lite varierande. Lång eller kort. Den kan falla framför eller bakom. Enda sättet att veta säkert att man går i Guds skugga. Det måste vara om man håller sig nära. Jag tycker om den tanken. Som att jag smyger mig tätt intill. Och kanske räcker upp till fotknölen.

En annan bra sak med skuggan- är att ljuset faller inte på mig. Inte på oss. Gött för den som inte vågar stå i rampljuset. Och inte vill eller ska ta åt sig äran. Och föresten är rätt trött på att orka allt själv.

Jag lider rätt svårt av tvåårssyndromet. ”Tan fävl”. Har ni hört nån liten människa i två-treårsåldern säga det? Tan fävl. Kan själv.
Görbra tanke. Fast osann.
Man kan inte allt själv när man är två år. Inte när man är 44 heller.

Just nu sitter jag här i regnet och längtar efter skugga. Just nu sitter jag med microvärmt snabbkaffe och längtar efter en spis. Och en lampa.
Och undrar varför jag tänkte:
”Köksrenovering???…..
Tan fävl!!”

Hela köket. Men vi har kaffe!

Det är bra att kunna själv. Det är bra att vilja kunna själv. Det är bra att vilja.
Men ibland är det också väldigt bra att våga luta sig mot Guds smalben där i skuggan av manteln.

För ska man läsa psalm 121 noga. Och dra den hela vägen från en tidigare herdepojke, numera rådvill kung som lyckas köra ihop det å det grövsta på relationsfronten….
Till en grymt enveten kan-självare till bloggarpräst som i ett ögonblick av hybris delmolerat det fula sjuttiotalsköket….

Ja, då läser man många rader om vad Gud kan och gör. Och en enda rad om vad vi människor kan, får och bör göra. Vandra i Guds skugga. Hålla sig nära. Och luta sig mot.
Sak samma för ensammorsan K nu och otrogenkungen David då.

Med riklig fantasi kan man här ovan se en porslinsho.

Inte vet jag om Gud är bra på att dra el och lägga golv. Men alldeles säkert på att ge ny kraft. Peppa när det behövs. Och påminna om att ibland är det bättre att be om hjälp.
Än ”tan fävl”.

Frid och skugga, vänner!

Älta mera!

Jag har en mycket god vän som är världsbäst att prata med. En självutnämnd storasyster. Där behöver man aldrig låtsas att det är ”jodå, huvet upp pch bena ner” när man ringer. Där kan man gå pang på rödbetan och säga att det är rätt rävigt faktiskt. Och tom gråta en skvätt.

Vi säger mycket klokt till varandra! Det går till så här:

den ena av oss får gnälla och klaga en stund på allt som behöver luftas

den andra ger kloka råd och synpunkter. Och rätt mycket pepp.

den första (som just nu fått älta sina issues) ropar högt: åh, vad bra! Så himla bra sagt! Huuur kom du på det?

den andra (som varit klok och rådig) erkänner då utan omsvep att det kloka rådet kom från den första! Förra problemrundan. Då det var ombytta roller!

Just det. Ni fattar rätt. Vi sitter alltså och ger varandra samma råd om och om igen. Till samma problem.

Det kallas att älta. Och är mycket nyttigt!

Nu finns det kanske en snabb lösningsorienterad läsare som tänker: ”vad omständigt?!” ”Kan man inte säga det goda rådet till sig själv?” ”Och sen har man lärt sig det?”

Nej. Säger jag som har lång erfarenhet av samtal. Och av att älta.

Det går tyvärr inte. Man kan inte ge goda råd till sig själv som det verkar. Därför behöver vi varandra att tala med.

Att prata av sig med någon som lyssnar gör gott. Även om inget ändrats i sak.

Att höra sina egna goda råd av någon annan ger mycket bättre effekt.

Att formulera svårigheter högt. Säga det osagda. Nämna det onämnbara. Det ger perspektiv och frisk luft i själens mörkaste skrymslen.

En gång samtalade Jesus med en ensam kvinna vid en brunn. Ett ärligt och rakt samtal. Som gick rakt på de svåra delarna av livet. Och det samtalet gjorde skillnad!

Man får så många fina samtal när man är präst. Vid kyrkkaffet, inför begravning, med barnen, kollegorna… eller spontana samtal på en trappa. Men man har också möjlighet att få sitta ner och prata klart. Det kallas själavård. Vara nån som lyssnar på allvar. Som kan lyfta det kloka du själv just sa. Samtal som med eller utan krusiduller kan gå rakt på det viktiga i livet. Alla församlingar erbjuder sådan samtal gratis hos präster och diakoner. Vi har tystnadsplikt.

På kvällskvisten kan man också ringa jourhavande präst. Ring 112!  Eller chatta med en präst – via https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Du behöver aldrig vara ensam med dina inre samtal!

Det är bättre att vara två! Och tala med varandra. Ni vet delad glädje är dubbel glädje.

Och delade problem blir bara hälften så stora. Dags att ringa söstra mi och be henne upprepa mina goda råd från förra veckan!

(Som jag lånade från henne veckan före det, såklart!)

frid!

Den gode konditorn, Den kaxige dörrvakten och Den gode herden

Varför berättar Jesus så ofta om får och herdar? Han säger ”jag är den gode herden”. Visst att det var ett vanligt jobb då, men det fanns ju fler jobb att jämföra med?! Det måste väl ha varit för att det var en bra jämförelse? Som kunde förklara bra grejer om Gud och om oss människor. Många jobb är bra på sitt vis men alla leder inte till en bra Gudsbild. Jag tänkte berätta ett par liknelser för er som inte kvalat in i bibeln, men som rätt många tror på ändå.

Liknelsen om Den gode konditorn.

Har ni hört om honom? Inte? Det är jättemånga som tror på den Gudsbilden faktiskt. Gud som den gode konditorn som står och brer räkmackor med mycket majonnäs hela dagarna.
För alla som tror bör därför livet bli en räkmacka!
Är man kristen har man det lättare, eller borde ha det lättare än andra!

När livet känns svårt och orättvist kan man därför – med rätta – bli mycket arg på Gud. Man klagar. För lite majonnäs. Snålt med räkor. Det här får du fixa!
Men märk väl. Den är bilden finns inte med i bibeln. Det är ingen bild som Jesus berättat om. Trots det hör vi många som tror på den. Ibland jag med.

Men – Jesus säger aldrig att han är en god konditor som kommer göra ditt liv till en räkmacka. Han säger att han är den gode herden. Som går med dig över stock och sten. På gröna ängar och genom mörka dalar… utan att vika från din sida. Och hur svårt livet än kan vara… tom när du är i dödsskuggans dal… Var inte rädd.
Han leder dig igenom till en trygg plats på andra sidan.

Liknelsen om Den stränge dörrvakten.

Många har den här gudsbilden också. Gud som en dörrvakt som står bredbent och ler kaxigt i ena mungipan. Med armarna i kors över bröstet och coola solglasögon.
Som tittar mycket strängt på den långa, långa kön. Väljer noga.
Vem som passar in och inte. Vem som är innanför och utanför i ”Kristna klubben”.
Om man tror på den här liknelsen och det är det också många som gör blir man antingen väldigt ängslig – för man tror att man hör till utegruppen – man kanske tror att man inte räknas. Inte är liksom kristen tillräckligt.. som blir lite osäkra på sig själv. Tror man tillräckligt.. ber jag som man ska? Och jag hinner ju inte till kyrkan så ofta som man antagligen borde… nån som skulle säga – jomen jag går gärna till kyrkan ibland.. jag tror väl på nåt… men alltså jag vet inte om jag är sådär precis kristen precis… Och tänker att det finns en inneklubb, några som räknas mer. Ber bättre och tror mer.
Det är väldigt tråkigt om man tror så.

Man kan också höra till dom som tror på den här liknelsen och tänker att man är en inneperson! Som lätt kommer in på kristna klubben. Proffskristna prästen, kanske. Som står i VIP – kön! Då kan man bli självrättfärdig och tro att man vet rätt mycket och därför kan skriva andra på näsan hur dom bör leva, Titta snett på den som inte lyckas och står där med skägget i brevlådan och förnumstigt säga: ”så ska man inte göra!”
I båda fallen gör man misstag – för den här liknelsen står inte heller i bibeln!

Kanske pratar Jesus om får för i fårflocken får nämligen alla får vara med! En go blannate (blandad) gäng av små yra fårskallar!

Men alltså! Jesus säger INGET om de där bilderna ovan. Dom e påhitt!  Av mig, eller av oss  – sånt vi själva ibland tror om Gud.
Men inte Jesus. Han kör stenhårt på fårberättelsen. Why? Varför är den så bra?

Den gode herden har en plan.
Att valla får handlar inte om nåt allmänt strosande hit och dit. Även om fåren inte fattar mycket av det, vet herden vart de är på väg. Ibland när man känner att man inte fattar nåt om livet eller världen kan det vara skönt att få identifiera sig med fårskallarna. Herden samlar inte fåren på morgonen för en genomgång av kartan. Vi utslängda på ett runt klot som far fram genom rymden. Oklart varför? Men herden har en plan. Herden är på väg. Liksom till fåren säger han: kom nu så går vi. Vi behöver inte se hela planen.

Herden har en flock.
Vi människor är flockdjur, helt klart. Hur många har tänkt, nu börjar det bli dags att plocka fram grillen? Mmm. Just det! Precis som fåren behöver vara många tillsammans behöver vi varandra.
En herde går mitt i flocken.
Mitt bland människorna. Så gjorde Jesus. Bra tips för alla som vill vara ledare!

Får har inga koppel.
Har ni tänkt på det? Att gå med herden, det bygger på närhet och tillit. Ett får som vill kan lämna. Sticka iväg. Men dom känner herdens röst. Han ropar på dem. Letar efter den som är vilse. Men håller inte fast.

Nu ska jag visserligen inte byta jobb nån mer gång, men jag känner att herde är grejen! Det är ändå bästa bilden. Ser du inte vägen framåt – var trygg med att herden har planen. Oavsett om livet går över ”gröna ängar” och ”lugna vatten”, eller över stock och sten och genom snår och öken…. eller till och med genom dödsskuggans dal.
Så kan du räkna med att den gode herden går precis bredvid dig! Det är bra grejer, det!

Glad valborg vänner!

Tonåringar o tvivel

När Jesus hade uppstått från det döda visade han sig för sina vänner. Först för några kvinnor som kom till graven för att göra ordning. Sedan för sina närmaste vänner som låst in sig på en vind av rädsla för att också fängslas och dödas. Men en av vännerna  – Tomas – var inte där. Han missade Jesus! Såå typiskt att man är på fel ställe när nåt fantastiskt händer! Kompisarna berättade såklart. Men han trodde dom inte. Han kanske t.o.m tyckte det var ett ganska osmakligt skämt. Att skoja om nån som precis dött. Han ville se med sina egna ögon och känna med sina egna händer om han skulle tro. Han kallas ibland Tomas Tvivlaren. Klok kille. För ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”, som den kloke Tage Danielsson sa.

lånad: klassiker.wikispaces.com

Jag tvivlar ofta. Jag tror på Guds existens och på Guds kärlek. Men jag tvivlar på min egen förmåga. Och när jag inte förstår livet eller världen kan jag tvivla på Guds goda omdöme. Som med en förälder ungefär. Jag tänker att ”det här hade man väl ändå kunnat styra upp lite bättre?!” Hos mig bor det två sköna tonåringar. Vi älskar varandra visst. Men vi tror inte alltid på varandra!

En typisk morgon står jag i trappan och ropar med hög röst mot källaren:
-”Har du gått upp?? Bussen går om en kvart.”
Det är tyst i ett par minuter. Sen kommer ett dovt och släpigt  – som talat inifrån ett täcke…
-”JAAA!!! …..typ.”
Den ömma modern ovan för trappan känner då ett starkt tvivel! Stor skepsis! Inför sanningshalten  i nämnda utsaga. Erfarenheten har visat att ”Har gått upp…typ”, betyder att en fot har lämnat täckets sköna värme. Drabbats av måndagsmorgonens bittra kyla. Känt stressen i hälsenan då man i tanken måste springa till bussen. I tanken redan suttit på biologilektion, känt hur trött man är. Och dragit tillbaka foten in i värmen igen. I teorin har man alltså redan åkt. I praktiken ligger man fortfarande under täcket. Tvivlet är på sin plats.

lånad: onsizzle.com

Nämnda tonåringar och jag har en demokratisk familj. Vi diskuterar och förhandlar. Men ibland frångår jag den goda demokratiska principen och blir omnipotent. Den som regerar över allt. Tex när det handlar om städning.
O, dessa klentrogna blickar som riktas mot mig då jag förordar dammsugning redan en vecka efter förra tillfället! Helt i paritet med Israeliternas, då Mose med hurtiga min stegade rakt ut i öknen och sa: ”Kom igen, gänget! Vi går hitåt!”. Eller de klentrogna blickar som möter den som säger ”Jungfrufödsel”, ”gå på vattnet” eller för den delen ”Uppståndelse”!

Så här kan den se ut! Elakt, va? 😉

 Kärlek och tvivel utesluter inte varandra. Jag framhärdar dessutom med en dåres envishet. Jobbar också med brutalpedagogiska exempel som att hålla fram en äcklig sopskyffel under nosen på dom. ”Kolla här!” säger jag demonstrativt. ”Såhär blir det på en dag! En dag! I ett rum!” Dom tror mig inte. Dom tror det är fejk news. Men vi gillar varandra ändå.

Gud som en pappa (eller mamma) är en bra bild ibland. Ibland jättedålig. Har man en förälder som brister i omsorg är det en dålig jämförelse att tänka att Gud är nåt liknande. Men en bra bild om man tänker på en bra föräldra-barn-relation.

Jesus kom tillbaka och visade sig igen – bara för Tomas skull. Berättelsen finns att läsa i Johannesevangeliet. Nu på söndag kommer vi predika om Tomas den kloke tvivlaren i landets alla kyrkor. Bra exempel tycker jag själv på att tvivelet och tron hänger ihop och ryms i kyrkan. Vi kan kosta på oss att vara en demokratisk organisation som har högt i tak för olika tro, olika tvivel, debatt och förhandling.
För vår debatt om Gud hotar aldrig Guds existens.
Vårt tvivlet på Gud minskar inte Guds kärlek till oss.

Frid!

Min mamma har läst det jag skrev. Hon skrattar och menar att tonåringar var exakt likadana på 70-talet. Kan man tänka sig… 🙂

Plats för fler!

Jag tänkte skriva nåt om ensamhet. För jag tror inte att jag är ensam om att känna mig ensam. Ibland. Kanske är det något vi har gemensamt? Att vi känner oss ensamma då och då!
Det finns så många anledningar. Till att det blivit som det blivit. Kanske var det att maken dog. Efter så många år tillsammans. Eller att barnen flyttade. Fick nya sammanhang.
Separation – och vännerna får svårt att välja sida. Eller blir rädda för att bjuda hem en nybliven singel på parmiddagen där man förut var välkommen som en halva av ett vi? De inbjudna säger ”Hon känner sig säkert bara utanför!” till varandra– vilket är en direktöversättning till normal-artighets-svenska för frasen ”tänk om hon skulle knycka min gubbe? Eller din?”.
Eller om man aldrig träffat den där rätta? Inte etablerat sig i tvåsamhetsracet? Med radhuset och barn. Det kan också vara en smula ensamt.
För att inte tala om alla dem som känner sig ensamma mitt i en relation. Eller mitt i ett kompisgäng. Som sitter där mitt i facebooklyckan och undrar: vem är jag? Och vad gör jag här?
Jag har tänkt extra mycket på detta i påsk. Av två anledningar:
-Så fort det blir helger och lov blir det lite extra svårt. Man vill så hemskt gärna ha roligt. Man vill ha nåt att berätta på jobbet eller i skolan eller nåt att posta på sociala medier. Så här roligt har vi det! Titta själva! Det sätter press. Blir det inte lyckat får man åtminstone ha en rejäl dos med humor när man lägger upp poster om magsjuka i skidstugan eller bråk i baksätet på väg till farmor. Men om man bara är ensam. Vad säger man då?
– Jesus måste väl ändå vart världens ensammaste grabb? Nog för att han hade massa folk runt sig hela tiden, men att gå där i mitten och vara Människosonen? Messias? The one and only? Snacka om ensamt. Att gå mot korset. Genom död till liv. Vara uppstånden. Fantastiskt verkligen. Men också den ultimata versionen av kändisensamheten. Ni vet: jag är för känd för att veta om människor vill vara med mig för att jag är jag – eller för den de sett på tv? Det känns bra tycker jag. Att tänka att Jesus kanske också kände sig ensam. Det är lättare att vara ensam om vi är två.

Det svåraste med ensamhet är att det är så svårt att säga nåt om. Och därmed ta sig ur. Jag har aldrig hört nån säga att den har för få vänner. Pratar man om vänskap eller att hitta på nåt i helgen har alla alltid tillräckligt mycket att göra! Med tillräckligt många!
Skulle man vara själv så är det såklart för att man vill och för att man tycker det är skönt, inget annat. Hur skulle det se ut?
Frågan: är du ensam? Måste tydligen alltid besvaras med ”Nej!”
Och måste skrattas bort: ”Nehejdå! Inte alls! Jag har så himla mycket viktigt jag ska på – om du bara visste!”
Och frågar man: ”har du många vänner?” är svaret alltid ja,
oavsett hur verkligheten ser ut.
Och ändå är vi så många, som har det gemensamt, att vi känner oss ensamma ibland.

Nu har jag kommit på hur man ska formulera sig!
En klockren fråga som ingen kan skratta bort. Och där man inte kan få ett så stängt svar att man inte kan prata vidare… nästa gång jag vill bli vän med någon ska jag fråga: ”har du för många vänner?” Visst är det bra?!
Då kan man ju svara att visst har man många (och slipper verka ensam) men inte för många! Och vill man kan man ju svara – ”jag har plats för fler”.
Känner du dig ensam, ska du veta att du inte är ensam. Vi är många som känner oss ensamma ibland.
Och  alldeles oavsett hur vi har det om vi är ensamma eller om vi har mycket runt oss, kan vi ha plats för ytterligare några vänner!

Det har jag. Plats för fler.
Frid vänner!

Predikan – Palmsöndag 2017

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” Rom 12.

Var ska man börja en predikan en dag som denna. När fasan över att terrorn nu finns också här, hemma hos oss, skälver i oss. När sorgen över döda, oro för skadade och medlidande med som mist någon är förlamande. Man måste säga nåt om det. De känslorna av sorg och förtvivlan och vanmakt måste få rymmas här idag.
Men vi får också lyfta fram allt det goda som skedde. Poliser, sjukvårdspersonal som arbetade så hårt för att hjälpa och skapa trygghet. Alla kyrkor som hölls öppna, privatpersoner som öppnade sina hem, bjöd på mat, lånade ut soffor, hämtade andras barn på dagis all den människokärlek som kom som ett omedelbart svar på den ondska som drabbade oss alla. Idag ska vi också låta tacksamheten för medmänskligheten, viljan att göra gott och det trotsliga hoppet om att det goda ändå segrar till slut – också det ska få ta plats.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Jag är inte en präst som ofta talar om djävulen. Men idag är det på sin plats. Terrorhandlingen i Stockholm, liksom i Bryssel, Paris, London Nice… det är ett verk av den onde. En djävulsk plan för att så hat, våld, död, uppror och splittring i världen. Själva handlingen att döda oskyldiga och skada många.. redan det är ren ondska och ändå är det inte ens en bråkdel av planen; det är bara ett verktyg för att få oss människor att bli rädda för varandra, rädda för andra, hata varandra, hota varandra… bli så fyllda till brädden av hat och rädsla att vi till slut blir det som vi fruktar. Våldsamma, hatiska, och skoningslösa…

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Så mitt i denna verklighet, mitt i nyhetsflöde och förvirrade tankar… tränger sig texten på om den väntade fredsfursten som rider in på en åsna. Mitt i människors liv då. Mitt i våra liv nu. Kungen som rider på en åsna. I torsdags tyckte jag att jag skrivit en riktigt bra predikan. Kanske får ni höra den nån annan palmsöndag. När jag plockade fram den såg jag en mening som fastnade, som jag skrivit i förbifarten.”Kanske är det så att det är nöden som ger plats för nåden?”

Jesus bärs av den sköra. Den unga oinridna åsnan. Den unga ogifta kvinnan Maria. Är det bara en slump? Nej, ett svar på GTs profetior. Men varför? Jag tror att det ligger en betydelse i det sköra, i det anspråkslösa. Som är större än att en profetia ska uppfyllas. Som är större än att inte välja den vanliga världens vanliga maktsymboler. Att bäras av det sköra är en poäng i sig. Att gå in i svagheten, iklädas den. Dela den. Att dela nöden.Och där anträda den väg som inte drar sig undan för världens ondska, som ser den rakt i ögonen, men möter den vapenlös. Den vägen leder till Golgata. Det är vägen till korset.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Vägen till korset – Golgatavandring… Just nu är livet en Golgataavandring för dem som sörjer de döda i terrorattacken. Och för dem som vakar vid en sjukbädd i oro och förtvivlan, ännu osäkra på om livet ska segra… Vi har alla sådana delar i livet, har haft, går på just nu ..eller kanske ligger det ännu framför oss… Hur ska vi orka? Vågar vi vara där? Vågar vi vara med varandra där? Det är en fruktansvärt tung väg, men vi är inte ensamma. För där om någonstans kan Jesus bli relevant i våra liv.
Som den som vandrat den svåra vägen före oss.
Som den som vandrar med svåra vägen med oss!

Och redan nu… trots att vi ännu inte hört påskdagens texter… trots att vi är mitt i den svåraste tiden, mitt på vägen som leder till Golgata… så kan vi glädjas åt att vägen inte slutar där.. den fortsätter igenom! Korset är inte bara den ultimata symbolen för död och lidande… det är också vägen från död till liv. Igenom svårigheter! Igenom lidandet! Igenom döden! Och där på andra sidan – väntar uppståndelsen, livet, och upprättelsen. Det – mina vänner – det ger hopp att vandra på. Att leva av!

Mitt i dåtidens nöd och förtryck kommer den nye kungen. Inridande i parad. Han kommer inte på det sätt som nån räknat med. Och inte i det ärende någon trodde? Så många parader, paradgator, hästar och vagnar, guld och överdåd. Trumfbågar och trumpetfanfarer. Jesus kommer inte så. Många då missar hela paraden. Många nu missar storheten hos konungen som kommer på åsnan. Och vilket följe! De blinda och de spetälskas kung, de fattiga och de ensammas kung, kvinnornas och barnens kung, tullindrivarnas, samariernas, de spetälskas, fiskarnas, snickarnas, fåraherdarnas, och de fallna kvinnornas kung. Den fångna och de förtrycktas kung.

Den tiden, de människorna, det folket behövde en ny kung. Och de möter honom med ropet Hosianna, herre kom och rädda oss! För den världen de levde i förmådde inte ge dem hopp inte ge dem rättvisa, inte ge dem upprättelse. De hade upplevt nöden. De hade mött Jesus. De hade upplevt nåden. Nåden av att bli sedd, få hjälp, bli upprättad, medräknad, inkluderad, bli helad, bli tagen i anspråk… få en del av Guds rike. Alla de, den brokiga skaran av dem som upplevt nöden, följer Jesus. Den anspråkslöse konungen, den vapenlöse. Den orädde. Som vågar möta såväl lidandet som ondskan. Men som bekämpar den med godhet, kärlek, nåd och förlåtelsen.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

I fredags var nöden påtaglig i Stockholm. Nåden också.
Många grät. Många tröstade.
Många var rädda. Många var modiga.
Många behövde hjälp. Många hjälpte.
Trots allt, trots all sorg.. så är det otroligt hoppfyllt!

Det är ingen lätt värld vi lever i. Så mycket ondska, krig, terror, hot, svält… det är lätt att bli rädd… att bli avtrubbad. Att tänk nu är det dags att bry sig om sig själv. Då vinner ondskan mar i världen. Viktigt att ändå bry oss. Viktigt med ett trotsigt hopp om att det går!

Den här tiden, de här människorna, det här folket behöver en ny kung. En ny kung som kliver in i vår nöd, vår sorg och vår vanmakt. Som ger oss ett trotsligt hopp om att det goda segrar till slut. Som delar vårt lidande och som vandrar vår golgata vandring med oss. Vi behöver kungen som ger ss mod att möta odskan, vapenlösa. Som Som visar oss vägen igenom död till liv. som kommer med fred och försoning, där hat och fruktan råden. Vi, Vår tid, vårt samhälle, vi – Vi behöver Jesus!

I fredags fylldes hela facebook av svenska flaggor. För att visa stöd o solidaritet. Eifeltornet lyste i Sveriges färger. Det är fint men jag blir alltid lite nervös för flaggor och ett starkt vi… bara det inte betyder att andra stängs ute? Men när jag såg alla flaggorna påmindes jag.. att däri ligger redan svaret… svaret på hur vi möter den förtvivlan, den vanmakt och det hat som drabbar oss. Hur vi hittar nåd och förlåtelse mitt i nöden. Hur vi hittar ett trotsigt hopp mitt i allt. Där finns korsets tecken. Tecknet för att det onda kan besegras. Tecknet för att livet vinner över döden. Ljuset vinner över mörkret. Där finns korsets tecken som påminner om att vi har vårt hopp i Jesus!

Luthers pyttelilla katekes, del II.

mera Luther!

Sola scriptura! Skriften allena!

En av Luthers mest kända sayings. Bara bibeln alltså. Inget annat. Det kan ju låta som världens ( i särklass) tråkigaste och mest obegripliga uttalande. Ska man inte få läsa nåt annat?? Så mycket underbara böcker det finns! Och bloggar 😉 Nejdå.. Luther sa aldrig att man inte skulle läsa trevliga bloggar, spännande deckare eller låta bli att läsa ”Mamma Mu och kråkan” med roliga röster för sina barn. Vad jag vet i alla fall… Men som jag fattat Luther så menade han ungefär såhär..

Om vi inte riktigt vet vad vi ska göra, vad vi ska tycka eller hur vi ska lösa något – som människor, som kristna eller som kyrka – då är rätt ställe att kolla att kolla med bibeln. Hur gjorde Jesus? Då kan man ta det som en kraftig ledtråd och försöka översätta det till nu. Tänka What would Jesus Do? Som det står på så många fina armband…

På Luthers tid var bibeln inte så viktig av flera anledningar. Den var på latin. De flesta människor pratade inte latin. De flesta kunda faktiskt inte ens läsa. Luther, som var en ovanligt driftig kille får man säga, gjorde två saker: översatte bibeln till tyska och startade söndagsskola. Främst för att lära människor läsa! Dessutom var det så att bland dom som kunde läsa bibeln på latin – dvs prästerna – var det inte självklart att ”Bara bibeln” gällde om man skulle reda ut frågor om tro eller kristet liv. Traditionen var lika viktig! Bibeln å ena sidan, traditionen å den andra!

En gång jobbade jag tillsammans med en person som var traditionalist. Jag var ny på jobbet och försökte både lära mig och visa framtassarna. Alla idéer  – hur goda de än var – möttes av rynkade ögonbryn, sänkt haka och ett återhållet men bestämt: ”Så har vi aldrig gjort förut!”. Det kunde också varieras med: ”Så brukar vi inte göra!” eller ”Här gör vi alltid… och det tycker vi är bra!” Så galet tröttsamt!! Har du träffat på såna sammanhang nån gång?

Jag tror det var det Luther blev tvär på. Om man kommer med nya bra idéer för hur kyrkan ska kunna vara en plats fylld av glädje och gemenskap – då blir det väldigt tjatigt om det står några traditionalister i ett hörn och  säger: ”så brukar vi inte göra…”

Det behöver ju å andra sidan inte betyda att alla idéer är lika bra? Kanske kan det bli för galet? Vad vet jag? Man får liksom inget facit men man behöver nåt att pröva dom emot. Tänk WWJD? Vad skulle Jesus ha gjort?
Så den gamle gubben Luther blir plötligt modern!  Om man tänker att vi vill tänka nytt i kyrkan. Vi behöver inte alls vara traditionalister  eller lyssna på några viktigpettrar som vill göra som vi alltid gjort – vi behöver inte ens göra som Luther gjorde!

Hoppkyrka för kidsen på valldadagen! ”låt barnen komma till mig…(för att hoppa av sig om dom vill)!”

Men att kolla noga på honom som umgicks med alla – oavsett urspung, rykte, socialstatus eller ålder. Det är ett bra tips. Han som käkade middag med de utstötta och när dom vuxna tyckte att det där med Jesus och Guds rike var ganska seriösa grejer mest för vuxna: då tog Jesus upp barnen i knät. La händerna på dem och välsignade dem!

Så på med armbanden och fram med alla goda idéer om hur fler ska få reda på att kyrkan för länge sen slutade vara en tråkig och fördömmande plats. Fundera på vad Luther skulle sagt! Och vad Jesus skulle gjort!

Frid!

Ett verkligt finfint gratiserbjudande!

-”Hej, Hanna! Å, vad bra att du var hemma!”, kvittrar det glatt i luren. En lång kvittrande harang och jag blir kortare och kortare i tonen. Svarar ”mm..” och ”ja…” Men mest och oftast ”nej, tack..” det är Hanna som är kodordet som gör mig tvär och till en inbiten nejsägare. Nej tack , jag ska inte ha nåt, nej tack jag vill inte ha nåt finfint gratiserbjudande!

Jag heter nämligen inte Hanna. Eller jo, det gör jag ju. Men det är i princip bara min morsa och telefonförsäljare som håller koll på det! I passet står det placerat först i namnraden så det är ett osvikligt knep att plocka en försäljare redan på första meningen. 1-0 till mig. Och sen gäller det att inte släppa det övertaget!

Först blir jag fruktansvärt o-prästerligt superirriterad för att hon ringer sådär mitt i maten. Sen får jag dåligt samvete för det och lyssnar lite artigt i alla fall. Tänker att hon säkert är en hårt prövad student som måste jobba extra… och har tentaperiod och kanske en tråkig chef som säger strängt att hon måste ringa mer och mer… då tar moderskänslorna över fullständigt och jag är färdig att köpa nåt bara för det är synd om henne. Vilket jag faktiskt inte har en aning om ifall det verkligen är…

Så med ett under av självbehärskning biter jag ihop och säger ”nej, tack, jag vill inte ha nåt.”

-”VA?” skriker hon, helt chockad. ”Du hörde väl att jag sa att det var GRATIS?? Varför vill du inte ha om det är GRATIS??”

Tydligen är jag den första människan i världshistorien som inte velat ta emot telefonförsäljarens finfina gratis erbjudande. Första någonsin. Tillåt mig att vara en smula skeptisk!

För jag vet ju att det inte alls är gratis egentligen. Det bara ska låta så. Den första månaden är gratis om du lovar att betala för de därpå följande 48… typ så. Trots allt tjusigt hon lovar mig, trots den glada kvittriga rösten, trots alla löften om gratis, finns det finstilta som låter mig betala. Och som aldrig kommer göra mig till mera kompis än ”Hanna” för henne.

När vi lagt på kommer jag på vad jag skulle sagt! Jag skulle sagt att om hon först berättade om sitt finfina erbjudande så skulle jag berätta om ett ännu bättre. Världens bästa gratiserbjudande, faktiskt.

NÅD är kanske världens finaste ord. På latin gratia. Och det betyder också tack, eller tacksam.
Nåd är att vara älskad för den man är. Inte för vad man gör. Eller för vem man kanske skulle kunna bli med lite ansträngning.
Nåd är att Gud letar och längtar efter oss långt före vi letar och längtar efter Gud.
Nåd är att Gud blir en människa som vi för att vi ska kunna ana mer av den kärleken.
Nåd är att erbjudandet om Guds kärlek gäller alla. Överallt. Hela tiden.

Och vet du – i det finns inget finstilt. Det är verkligen gratis! På riktigt.
Kanske är det företagens lömska metoder som gör att det är så svårt att tro på. Att det verkligen kan vara sant med all denna kärlek. Att det verkligen kan gälla mig. Och att jag verkligen inte behöver prestera något tillbaka.

Men nästa gång nån glad person ringer Hanna – då ska Hanna berätta för dom om ett erbjudande som garanterat slår deras!

Världens bästa gratiserbjudande! Guds nåd och kärlek!

Luthers pyttelilla katekes. Del I

I år är det 500 år sedan Martin Luther kanske eller kanske inte spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg – eller möjligen nån annanstans! Och därmed startade reformationen. Detta firas storligen runt om i världen – så och i Svenska kyrkan. Det kan dels bero på att Svenska kyrkan är en del av världen och dels på att vi är en evangelisk – luthersk kyrka. Välj själv!

Luther – tråkmånsen?

Därför tänkte eder trogna vapendragare i etern presentera en liten smula av denne gigant. Om man inte vet så mycket om Luther tror man ibland att han var ganska sträng och tråkig. För inte länge sen hörde jag några radiopratare säga att det var som ”att ha en liten Luther på axeln”. En pytteliten gubbe tydligen som viskade tråkiga grejer. Att man skulle sköta sig bättre och anstränga sig mer. Framför allt inte ha roligt. Nånsin. Det lät snarare lite som om dom beskrev en sån där  PT  – en personlig tränare, tycker jag. Jag tror Luther skulle blivit lite ledsen. För han var en rätt skön snubbe faktiskt!

Han är känd för att ha skrivit katekesen – en utläggning av de tio budorden, trosbekännelsen och Herrens bön. Kärnan i kristen tro kan man säga. Den är kanske inte så väldigt rolig men väldigt viktig – den lärde man sig länga stycken utantill ur längre tillbaka. En förkortning på den – en buljongtärning – kan man säga är Luthers lilla katekes som nu finns bak i varje psalmbok. Här tänkte jag dela ett enda luthercitat med er – därav titeln. Vi börjar med min favvo:

När du frestas av depression eller förtvivlan
eller någon annan samvetsplåga,
då skall du äta, dricka, söka sällskap.
Och om du kan glädja dig med tankar på flickor
– då skall du göra det.

Luther – en go gubbe

”Go, Luther!”, säger jag. Ja, och nu förstår var om en att han inte alls var nån tråkmåns och att han hade bra grejer och säga! Håll utkik efter del II i Luthers pyttelilla katekes…

Och som den goda lutheran jag är ska jag nu ut i våren och njuta av livet, äta gott och söka vänners sällskap!

Må så gott, luthervänner!

Karma eller Krokus?

Har du nån gång känt att livet borde löna sig lite bättre? Du kämpar på. Gör som man ska. Rättar in dig i ledet. Bjuder till. Anstränger dig lite till. Är vänlig mot den otrevlige. Lyssnar på henne som ältar. Börjar om på tvättkorgen ännu en gång..? Och nånstans känner man att det borde löna sig till slut. Som att livet är nån vågskål.
Kämpet, motgångarna och kriserna å ena sidan. Lyckan, framgången och friden på den andra. Och om livet vore rättvist borde det gå jämnt ut i slutet?

Det vissna är att ibland står man där ändå. Känner sig som en gammal glassgubbeskylt som blir omkullknuffad gång efter annan. Som en groda man slår ner på Liseberg.
Jag har aldrig trott på den där rättvisan. Livet har motbevisat mig. Min religion jobbar inte heller med karma. Livet verkar inte gå jämnt ut i slutändan. Dåliga saker händer bra människor. Unt so weither…

Men attans bananer vad gärna jag velat att karma skulle funka!! Då när man står där med skägget i brevlådan… när allt skiter sig å det grövsta! Då tänker jag: Jag vill att karma ska funka. Att livet ska va rättvist. För fatta vilket fett pluskonto jag jobbat ihop till nu!!

Vintern 2016 kommer gå till historien som en av livets lågvattenmärken för mig. Jag fick gå i ide. Är nu tillbaka. Och mycket tacksam för att vintern rasat ut… Gläds åt våren som kommer med ljus och värme och nya fräknar – just som man kände att kraften tog slut. Gläds åt snödroppar och krokus som helt plötsligt tittar fram ur snön. Tänk att det spirar liv där, där allt verkade fruset och dött! Trots is, snö, vinter och kyla börjar livet om igen. Trots att det verkade som att allt hopp var ute, allt var dött… Så längst nere i frosten gömdes ett hopp om nytt liv. Det är den princip som genomsyrar min tro. Det är inte rättvisans princip. Det är nådens princip. Ingen karma där jag kan spara ihop till min egen lycka. Det är krokusens princip. Den som kommer med hopp om liv – trots att allt var dött och fruset.

Snart firar vi påsk. Jag kan fatta att folk kan tro att man är galen som tror på Jesus som dog men uppstod igen. Fast egentligen inte. Det är ju urexemplet på  principen om att hoppet och livet vinner t o m över döden. Att ljuset än en gång vinner över mörkret. Jag tror på det och tycker egentligen inte att det är så konstigt. För den principen finns nedlagd i hela skapelsen.  Det är för att det hände då – som det händer nu. Det är inte rättvisans princip. Det är inte karma. Det är mycket coolare än så. Mycket mer hoppfullt. Det är nådens princip. Som krokusar i snö.  Typ.

releasefest och avloppsrens

Det här veckan har det hänt grejer må ni tro! Häromkvällen arrangerade vi en releasefest för den här bloggen (jo, jag vet att den inte är sprillans ny, men en bra anledning att ha ett party!) 100 sköna, glada, roliga, fina och vackra tjejer ( och en kille) i alla åldrar, mingel och fika, hårtips, fottips, nyttiga smoothies och träningstips, blandat med bubbel kondisbitar och guldpaljetter, husläkare och lokal klädbutik och modevisning!

Och så skulle jag säga nåt om bloggen! Ni fattar vad roligt och vad svårt! Normalt brukar jag prata när alla sitter still i bänkarna med en psalmbok, och få ett stycke på orgel som intro! Nu körde vi dunkadunka på hög volym och den här processionen inledde eventet:

Såklart vill man göra bra ifrån sig! Säga nåt klokt och roligt! Lagom mycket kyrka och Gud, så att alla känner sig välkomna  – och inte vika ner sig. Så jag ägnade mycket tid åt noggranna förberedelser!

95% av tiden ägnades åt frågan: vad ska jag ha på mig?

Känslan när man tittar in i garderoben och tänker ”här finns ingenting!! Märkligt! Särskilt med tanke på att högarna i tvättstugan inte alls talar för att vi helt saknar möjlighet att hålla oss varma i vinter… Vad hjälper det då att nämnda präst har sjungit du vet väl om att du är värdefull för varenda konfirmand och vartenda dopbarn… varför går det så dåligt att sjunga den så man själv begriper?
Jag bestämmer mig för att berätta om tvätthögar där på festen. Om varför jag ville bli präst. Om alla samtalen på skolan med mina elever som brottades med livet som jag ville fördjupa. Att jag ville berätta om en Gud som burit mig då livet varit tufft. Inte runt svårigheter – men igenom. Men att jag stod där med två småbarn och tvätthögar till knäna när jag kände den längtan. Eller kallelsen. Så jag bad Gud att fråga någon annan! Som hade mindre vardag att ta hand om!
Gud envisades.
Jag med.
Men om det skulle gå… då fick det vara så att min tro och min vardag fick hänga ihop. Det fick vara Gud och tvätthögar. Och det är ju egentligen bra. Jag menar, vad ska man med en tro till, med en Gud till, om den inte funkar i tvättstugan lika väl som på högmässan?  Och på modevisning!

Superkommunikatören Annika och undertecknad i vimlet!

Jag var beredd att få kommentarer på upplägget. Kanske var det olämpligt med modeshow i församlingshemmet? Fast det fick vi inte. Och tänk så galet många trevliga nya människor vi fick träffa som vi inte sett förut? Och man får ju tänka WWJD? Jag menar Big J väntade ju inte på inbjudan och fyllda kyrkor? Utan strosade runt och fanns där folk redan samlades. Kollade på fiskebåtar tex. (Petrus kallas) eller höll på med vardagsmat (vid Sykars brunn). Där klev han fram utan krusiduller och sa: ”Hej, jag tänkte berätta lite om Gud!” (Eller ja, inte exakt. Men typ.)

Guldglasögon! Lite glamour ändå!

Nu står det inte så mycket om mode i bibeln. Men det står om liljorna på ängen, som är vackra och unika, skapade med kärlek precis som de är! Att vi inte ska bekymra oss om hur vi ser ut eller ”Vad skall vi ta på oss?” (Jorå! Matt. 6:31)  utan titta på liljorna, och tänka att vi är ännu mer värda! Alla! Som vi är!
Om nån nu tänker att mitt liv som präst verkar vara väldigt glamoröst vill jag gärna avrunda med att dela en bild från kvällen därpå. Då avloppsvattnet stod centimeterhögt i källaren, allt luktade skit (bokstavligt!) och spolbil fick tillkallas! Galet tacksam över brorsan och sonen som hjälpte till! Och sonen skrattade mitt i eländet: ”Men tänk så här mamma: det är skitäckligt nu men du kan säkert blogga nåt roligt om det sen!”

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Ps 139.

i sprickorna bor det vackra

En ovanligt grå måndag i november.
”Vi bor i de höga häckarnas helvete”, sa en granne i trevliga villaområdet.

Jag tror hon anspelade på fasaderna. De välmålade. I både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Att det är viktigt att må bra. Att klara av. Få det att gå ihop. Inte bara för att man längtar efter det. Utan för att utrymmet för vad andra orkar med att höra om är litet. Så man har det som man har det, men man vågar inte dela.

Jag tror att bakom fasaderna kämpar de flesta. Med något. Med någon. Åtminstone någon gång. Fast man inte vill. Fast man vill att livet ska va lätt! Hemma brukar vi skratta åt nåt gammalt klipp som börjat leva sitt eget liv… (ni kanske också har sådana?) Våra kommer oftast från filmerna Ice Age eller från Galenskaparna. Tror att det är de senare som säger typ:

Folk vill ha det lätt! Jag har gjort en vetenskaplig undersökning, och frågat folk: Vill ni ha det lätt eller vill ni ha det svårt? Och det visar sig att dom allra, allra flesta vill ha det lätt!

Fast det hjälper inte alltid. Ibland blir livet svårt ändå. Då är det extra svårt att ha höga häckar och välputsad fasad. Jag brukar säga att det är lätt att vi jämför vår egen insida med andras utsida. Min egen ångest, misslyckande, oro, sorg, konflikter, missbruk och för höga räkningar jämförs med den andres nya frisyr, retuscherade instabilder i motljus, nya bil, trevliga partner, ständigt nya semestrar, renoveringar, vänner och familjemiddagar.

Det är svårt att ha det svårt. (Citera mig gärna på den. Jag vet att det låter självklart, men det kommer ibland som en chock!)
Det är extra svårt att ha det svårt och låtsas att man är glad och har det bra.
Det är extra svårt att ha det svårt om man tror att alla andra har det bra. Att man ovan på allt också är ensam.

Det har cirkulerat en massa citat och låtar av Leonard Cohen sen hans död blev känd. Inte konstigt. Han var görbra! Ett av de bästa

Tänk om vi gör en liten tittglugg i den höga häcken, låter det bli en repa i den välputsade fasaden? Säger som det är ibland. Vi vill också ha det lätt. Men i själva verket är det svårt. Ibland. att vara människa. Jag tror Cohen har rätt. Då strålar ljuset in. Då kan andra hjälpa dig. För du sänker garden och låter dem. Då kan du hjälpa andra, för du visar att du också är en som kämpar. Och då blir det inte lika svårt, inte lika farligt. Åtminstone slipper du putsa på fasaden.

Jag lärde mig nyligen att i Japan finns en teknik som kallas kintsugi.  Att laga sådan som gått sönder med guld. Så att det blir helt igen. Och starkt. Men att lagningen syns. och blir det vackra. jag stavade fel på guld i förra meningen. Min dator skrev gud. Att laga sådant som gått sönder med gud. Jo, det är sant. Det finns ett bra bibelord:
Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 2 Kor 1:4
Jag tror att Gud med omsorg och kärlek vill hjälpa oss igenom våra svårigheter . Men kanske är det så att det är en poäng om vi blir lagade med guld. Så att andra ser. Så att andra vet att det går att bli hel även när man står där med ett söndertrampat hjärta i småsmulor i handen. Eller så att man själv och andra vet att det inte är sant att man är den enda som haft det svårt. Fast alla vill ha det lätt.

Det är bara om vi delar svårigheterna, som vi kan dela trösten.
Det är bara i sprickorna som ljuset lyser in.
Och där guldet kan få plats.
För att laga och hela.

Frid!

Himlen – tänk vilken fest

Fredag. Begravningsdag igen. Allhelgonadag. Och kyrkogården lyser.
Så många kommer in i kyrkan på en fika. Samtalar. Eller sitter tyst.
Så många av oss sörjer. Har en massa kärlek kvar. Som vi liksom bär i en tom famn. Kärlek vi fått ta emot. Kärlek vi ville ge. I Bibeln står att kärleken är starkare än döden. Jo. Det känner man. För kärleken finns kvar när man mist någon älskad.
”Sorg är kärlek som mist sin hemvist” har någon klok människa sagt.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Psalm 217

Jag berättar om en fest på begravningen. Otippat kanske. Men jag brukar göra det med mina ungdomar. Jesus talar om sin faders hus. Och att vi ska få vara där med honom. Att det finns plats för oss alla. Och så beskrivs himlen som en fest. Dit vi alla är bjudna. Med konfirmanderna brukar jag duka ett bord. Ett festbord. Det ska vara vit duk. Kandelabrar med tända ljus. Vackra glas… Och så gör vi placeringskort. I tjockt papper. På korten skriver vi namnen på dem vi saknar. De som gått före oss till fadershuset. Och när vi placerar korten på festbordet blir det en symbol för att de vi saknar- och fortfarande älskar- är på den himmelska festen. Jag skriver ett för Ann-Katrin, ett för Anna. För farmor Karin. Och för mina barn som aldrig fick födas…

En dag är det också dags för oss att vara med. Det finns ett rum, en plats, som väntar på dig och mig. När de som älskar oss står här och säger ”hejdå”, tror jag att vi blir mottagna där på andra sidan. I ett annat rum, dukat till fest. Där finns Gud. Och säger: ”välkommen hem!”

Men inte nu. Idag ska vi ta vara på dem vi har hos oss. Leva och älska. Ta vara på varandra. Ta vara på livet! Så länge vi har det!

Så tänd ljus i sorgens mörker. Tänk med kärlek på dem du saknar. Och ta hand om varandra!

Önskar er en fin allhelgonahelg!

På herrmiddag!

Idag har jag gått djupare och längre i mitt undersökande arbete än vad många trodde var möjligt! Yours truely har gått underrcover och blivit bjuden (nåja…bjudit in sig själv) …(eller ja… Trängt sig med helt enkelt)…

På en herrmiddag!

Wallraffat i skägg och allt för att få hänga med de Goa gubbarna och kolla- vad gör man egentligen på herrmiddagen??

Idag har Björnarna lagat maten. Nästa gång är det  Älgarnas tur. Det blir kantarelltoast följt av pepprig kyckling och potatismos. Till dessert kladdkaka och kaffe. Jo, för det är alltid trerätters såklart! Varje vecka har de här herrarna träff. Bara karlar. De lagar mat ihop- fast den mesta tiden går åt till att prata och skratta!

Jag frågar vad det bästa med gruppen är? ”Att man kan prata med varandra om ALLT!” Kommer det från tre håll samtidigt… Några har varit medlemmar i 20 år. Då hinner man prata om rätt mycket gissar jag. Dela liv! Man hinner laga mycket mat också! Någon började då frun gick bort. Frun som  alltid lagat maten… En blev ditskickad av frun då han (av misstag ) stekt upp hundens köttfärs och serverat med lingon. Nån skojar om att hans fru tidigare fick förkokta tevattnet så det bara skulle vara att värma på… Jag undrar finurligt om jag inte hört den förut..? Men det kanske e många som har det så…! 😉

Maten smakar fantastiskt! Och skrattsalvorna ekar… Vi har vansinnigt trevligt… De har en fin gemenskap här. Som är öppen. Den bygger inte på att man alltid känt varann. Eller att man har det ena eller andra gemensamt… Det räcker med en vilja att få höra till. Och längtan efter god mat!

Jag tänker på att Jesus gjorde en himla bra grej som tänkte ut nattvarden. En middag en måltid vänner emellan. Fortsätt med det även när jag inte finns kvar ibland er – då har ni gemenskap med varandra. Och gemenskap med mig!

Det är nog därför vi äter och fikar så mycket i kyrkan. För att det skapar sån bra gemenskap! Alla är välkomna. Inte för att man känner alla. Utan för att man vill känna fler. Och för att det är fint att höra till en gemenskap, där man kan prata om allt!

Välkommen med. Med eller utan skägg!

Frid!

Filttofflans dag

När jag var liten fick man inte tvätta på söndag. Det är få saker som får människan att längta så mycket efter att göra något som ett förbud. Varje förälder vet att det första man pekar ut farliga ställen där man inte får gå/klättra/sitta för sitt barn… så skapar man också en kraftig dragningskraft till just den trappan, bokhyllan eller bergskanten.

Nuförtiden har kyrkan lyckligtvis slutat med såna pekpinnar. Också en präst tvättar på söndagar utan att skämmas. Det är ju förresten vanlig arbetsdag för mig. Långt från barndomens familjemiddagar med plommonspäckad fläskkarré och inlagda persikor med gräddklick. Vi kör istället race på två hjul mellan mammas två gudstjänster, ena barnets hockeymatch och det andras fotbollsträning. Däremellan hinner vi äta nåt snabbt. Som i laga snabbt, och äta snabbt. Kanske köttbullar (färdiga) och makaroner (snabba!).

En sak har man kanske dessvärre missat i det där tänket ”jag gör som jag vill”.
Sabbatsdag hur skön du är… som man sjöng på fläskkarréernas tid. Det är rätt skönt att vara ledig. Inte ledig som i ”IKEA, storhandla och rensa garaget”. Inte som i ”gymmet, fotbollsträning, match (och föräldraansvar i caféet), och tjacka nya vinterskor till barnen”. Ledig som i ”sovmorgon, filttofflor och skogspromenad”!

När bibeln beskriver skapelsen berättas om hur Gud skapar världen, ljuset, djuren, människorna och sedan den sjunde dagen vilar! Till och med Gud kunde bli trött.
Nu invänder den påläste och tänker: naturvetenskap, utveckling och årmiljoner? Jodå. Visst. Där har utvecklingen också gått framåt. Även en präst som undertecknad litar på forskning. Naturvetenskapen svarar på frågan ”hur?” och bibeln på frågan ”vem? och varför?” – så brukar jag prata med konfirmanderna om skapelse. Men med avseende på vilodag är en sjudagarsvecka rimlig, inte sant? Tänk om det varit 7 miljarder år till första vilodagen? Hujeda mig!
Vilodag, sabbatsdag…
Inte för att man måste. Och inte får göra något.
Utan för att man får. Och inte måste göra något.

Tycker du sabbatsdag låter gammaldags? Kalla den filttofflans dag. Och hedra den! Det är du värd!

Frid!

Alla våra frivilliga…

I sommar har kyrkan skakats av reseräkninsavslöjanden och hård mittkorsdebatt. Om det kan mycket sägas.
En aspekt är att på en människas enda felsteg går det många hundra (tusen-tusen?) människor som engagerar sig i sin kyrka, gör bra och goda handlingar – utan att begära något för det. Allt deras arbete kommer i skymundan i debatten som följer och det är väldigt vemodigt!
När jag är ledig firar jag ofta gudstjänst i en liten kyrka på landet i Värmland. Vi kanske är 15 som samlas till gudstjänst. Men det går inte en söndag utan att det är hembakt till kyrkkaffet!
Varje vecka står en av alla fina kyrktanter där i gången en stund före… med en burk nybakta kakor i handen. För att bjuda! Bakat med kärlek till sin kyrka och till sin församling på lördag eftermiddag… Hallongrottor, mjuk pepparkaka… kanelbullar…
Och hur många går inte runt i sin by i höstregnet och delar ut församlingsblad i grannarnas brevlådor? Och hoppas att ännu en ska hitta till kyrkans gemenskap!
Hur många förbereder inte förböner eller textläsningar inför uppdraget som kyrkvärd? Och hur många är engagerade i församlingsråd och kyrkoråd landet över?

                                Här ser ni veckans bidrag.
Till vår Alphakurs lagade en av våra frivilligt engagerade -Ingvar- jordärtskockssoppa med päron och vedrökt sidfläsk. Samt hembakat knäckebröd! För att de som kommer och är nyfikna på en grundkurs i kristen tro och att få ställa sina skarpa frågor ska känna sig välkomna, mätta och upplyfta!

                                  Här ser ni Ingvar.(han med mest skägg. Till höger)
Frivillig soppkokare.
Jag är grymt stolt att jobba i en kyrka som har så många bra människor som engagerar sig helt frivilligt, helt utan lön – bara av kärlek till sina medmänniskor!
Grymt stolt över alla våra frivilliga!

Frid!

(…och du… vi har alltid plats för fler… kanske vill du bidra med något?)

Gud – en riktig hönsmamma

 
Det finns många bilder av Gud i bibeln. Ja, språkliga bilder alltså. Kung, fader, härskare.. Lite manliga kanske? Men det finns fler. Som märkligt nog genom årtusenden inte blivit lika mycket framlyfta. Men som finns där. Min favvis är Gud som hönsmamma.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. (säger Jesus i Matt. 23:37)

Det är utifrån den bilden som Lina Sandell skrev sin underbara psalm ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig”.

Ibland kanske man vill tänka på Gud som stor och mäktig. Men ibland – när man känner sig liten, skör  och vimsig – då kan det kännas väldigt trösterikt att tänka på Gud som en hönsmamma. Ja, förresten annars också. För det är en bra bild!

Idag söndag ber vi i kyrkan:

Gud, du som är som en fader och en moder för oss
och samlar dina barn som hönan
samlar kycklingarna under sina vingar.
Ge oss ömhet och tröst
så att vi håller ut i hoppet.
I Jesu namn.
Amen.

FRID!