Sök så skall ni finna era borttappade nycklar

Dottern har tappat bort sina husnycklar. För vilken gång i ordningen orkar den ömma modern inte tänka på. Hon har enligt egen utsago letat ”överallt”! Och dom finns ”ingenstans”! Läget således hopplöst!
Ovan nämnda moder börjar inombords rada upp kommande problem. Samt hur dyrt det blir. Att kontakta vaktbolaget som sköter larmet. Eventuellt låssmed? Eller kanske offert på tre nya ytterdörrar…

Men! Eftersom mamman och barnet har letat tillsammans efter många andra borttappade grejer och den ömma modern då vid upprepade tillfällen kunnat konstatera att ”leta överallt” betyder helt olika för dem båda, framhärdar hon med tjatmorsans envishet.
”men böjde du dig ner och kollade under bordet?” (nej…)
”Frågade du dina kompisar?” (nej…)
”letade du i klassrummet där du hade dom sist?” (nej det var låst… men jag letade i ett annat…)

Raka rör och tydliga order utdelas nu om hur letandet ska gå till nästa dag i skolan…

Ibland är det värre än nycklar. Vi tappar bort oss själva. Varandra. Hoppet eller meningen med allt. Kanske tycker vi också att vi letat överallt men inte hittat något… någonstans. Kanske letar vi inte så noga som vi tror? Eller inte på rätt ställe? Kanske är det därför Jesus är så rak och tydlig…

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt. 7:7)

På eftermiddagen ringer en lycklig dotter. Nycklarna upphittade. Mycket riktigt i det klassrum där hon hade dem sist. Fast inte under bordet. Utan ovanpå en lampa. Ovanpå en taklampa!
Otippat, tycker den ömma modern!

Om du just nu letar.. söker eller ber… ge inte upp! Hoppet, ljuset och glädjen väntar därframme… jag är säker på det… Men kanske behöver man leta på nya ställen… lite mer otippade.
Ovanpå taklampor tillexempel…

Frid!

Till bords med Luther

Vi tänder ljusen på bordet. Regnet strilar utanför. Från köket doftar rotmos, oxbringa och surkål. Gästerna skrattar i hallen. Blöta ytterkläder hängs på tork. Det ligger en känsla av fest och kalas i luften.

Vi samlas för att äta en god middag och bjuda in till ett bra samtal om vad kyrkan kan vara idag. Lite som Luther gjorde. Och lite tänker vi att Luther få stå värd för samtalet. 2017 är det 500 år sedan han spikade upp sina protester mot sånt som störde honom i hur kyrkan var. Sånt som skavde. Det satte igång en hel del kan man säga. Reformationen.
Hos Luther var middagar och schyssta samtal alltid viktiga. Ett ställe att provtänka. Argumentera. Tycka olika. Och lära sig mer. Också en bra idé!
En sån kyrka vill vi vara. Luthersk. Och ett sånt samtal vill vi bjuda in till.
Vi tar för oss av oxbringan och samtalar om vem Luther var och vad det var han protesterade mot.  Vi avrundar med kaffe och kokoskaka och funderar på kyrkans utmaningar idag.

Vi skiljs åt mätta och upprymda. Fulla av ideer. Och ser fram emot nästa gång Luther bjuder till bords. Då ska vi fundera över vad rättfardiggörelse genom tro kan betyda. Och äta gulasch! Välkommen med!
https://www.svenskakyrkan.se/saro/till-bords-med-luther

Frid!

små människor med stora funderingar

Galet vad mycket charmiga människor man möter i mitt jobb! Särskilt dom där som mäter så där en meter över jordskorpan. Vårt Fritids ”Lyktan” hade haft tema ”vad gör en präst på dagarna?” under en vecka. Och så blev jag inbjuden att komma på fika. De fick berätta vad de funderat på och ställa skarpa frågor. Hur roligt som helst!
En fin teckning av stjärnor. För att alla gillar stjärnor. Präster också.

Är en präst aldrig ledig? Hur ser det ut i himlen? Äter du mycket tårta? Varför har du en sån konstig grej på din hals? Och så berättade dom för mig om vad de tänkt på och pratat om. Det kom att handla rätt mycket om döden. Kanske tror man att när det gäller barn kan man med fördel vara lite lättsam. Enkel. Och pratat om nåt roligt! Fast barnen själva tänker väldigt stora tankar. Och tål mer allvar än somliga vuxna tror.

En ängel (jobbarkompis till prästen). Begravning (för sånt gör präster). Rosa kaniner som gör kärlekshälsning med öronen (för vem gillar inte det?)

Jag svarar begravning på frågan vilket som är det viktigaste på mitt jobb. Dom undrar om jag inte blir ledsen. Jo, såklart man blir. Så vi talar om sorg. Och jag berättar att det ändå inte är så svårt som man kan tro att jobba med en begravning. Självklart blir jag ledsen. Men det känns också bra i hjärtat att kunna finnas där när nån är ledsen. Vi pratar länge om det. Om man känt nån som varit ledsen. Vad man kan göra då? Jag får en massa bra tips: om kramar, att vara med, att gråta en skvätt ihop. Det blir tydligt att barnen är mycket mindre rädda och mycket mindre lösningsfokuserade än vad vi vuxna är.
Ibland har vi vuxna så svårt för det. Hur möter man någon som är ledsen? Som har sorg? Inte räcker det väl med en kram? Borde man inte säga nåt? Som gör det lite bättre?
Fast alla vi som varit där. Som misst någon. Vi vet ju att det inte går! Att säga tre meningar som gör att allt känns bra. Men att bara finnas och krama om, inte försvinna och titta bort – det räcker långt!

Vi pratar om hur det känns att finnas där med nån som är ledsen. Flera tjejer har känt hur det ”Liksom blivit varmt i hjärtat”. För att man gjorde något. Kunde finnas där. Jag säger att det är så det känns att vara präst på en begravning.

Väldigt många vill bli präster när dom blir vuxna. Så tar vi mera macka. Och pratar om gungor.

Frid!

feng shui för själen

Människan är ett flockdjur. Det märker man tex då man kör genom villaområdet bort till närmaste bensinstation för att hyra släpkärra en lördagsmorgon. Jag var väl inte helt ensam om den idén om vi säger så?! Kaos på macken och mycket roligt att titta på på temat ”backa med släp”.
Men! Nu ska de äntligen bort! Högarna med bröte som legat som ett dåligt samvete i undangömda skrymslen av trädgård och garage. Tomma kartonger från välkänt varuhus som säljer byggsatser för vuxna. Det som en gång var en badrumsvägg. Krokiga gulmålade samt rätt rostiga vattenrör… Ja, ni vet sånt som inte alls bidrar till sinnefriden då man ska stå där i morgonrock med kaffe på i det daggvåta gräset och insupa morgonljuset.

Stilleben: Av höstregn uppblötta, grönmögliga gipsskivor. Tidigare badrumsvägg.

Det är väldigt skönt när det är gjort! Rensa, sortera, köra till tipp, och återvinna. För att skapa energi någon annanstans. Och lugn hemomkring.

Dagen efter ska jag ha mässa. Tänker att det finns en tydlig koppling mellan min lördagstur till tippen och min söndagsmässas bön om förlåtelse. Ett tillfälle att få rensa i själens skrymslen. Sortera, lämna iväg. Skapa plats och frid i hjärtat.

Jag tänker att det inte är konstigare att behöver förlåtelsen och mässan i sitt liv, än att vi behöver tippen som tar hand om vårt skräp. I mässan ber vi:

 Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter upprättelse. Jag har brustit i kärlek till dig och din skapelse, till mina medmänniskor och mig själv. Förlåt mig. Möt mig enligt ditt löfte att ta emot alla som söker dig.

Jag tycker det är ett fantastiskt tillfälle att få lägga av allt som tynger, allt som blivit fel, allt man misslyckas med fast man gärna ville… Och i mässan, i förlåtelsen, i bröd och vin ta emot ny kraft, nya möjligheter, ny kärlek. För att Guds nåd och förlåtelse alltid räcker.

Det är lika välbehövligt som en lördagsröj i trädgården. Och lika enkelt.
Välkommen på mässa i en kyrka nära dig!

Frid!

det där med musslor

Jag vet inte mycket om musslor.
Men betraktar från strandkanten de blå tunnorna som flyter i rader. Under dem: rep förankrade i botten.
För att musslan ska kunna leva
måste den ha något att hålla sig i.
Det räcker med en tunn tråd.
Då dras den inte med av det stora havets obönhörliga rörelse.
En tunn tråd av hopp.
Och den är förankrad.
Kan leva.
Och djupt nere i mörkret
och tystnaden
spinna lager på lager
kring en skimrande pärla.

Livet svänger så för oss alla. Goda tider som skimrar. Vardagslunk som känns sådär lagom. Lagom grått. Eller lagom vanligt. Och tuffare tider. När man kanske mer än någonsin söker hopp och tröst. Ibland kommer Gud närmare då. För att det blir så tydligt att man inte kan ordna allt i sitt liv själv.

Vi behöver alla hopp. I Jesaja finns denna underbara vers: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jes. 29:11). Den vill jag skicka med dig idag. Hur livet än har varit är Gud mitt smala rep av hopp. Det jag håller fast vid när det blåser.
Vad heter ditt hopp?

Frid!

Ett rum med utsikt

…och en chans att dra sig undan. Tänk vilken lyx! Har du nån gång önskat att man kunde sätta livet på paus? Bara en liten stund? För att hinna tänka klart en tanke.

Komma ikapp sig själv? Den chansen fick jag i helgen. Jag åkte på retreat.

Första gången jag skulle på retreat höll mina vänner på att skratta ihjäl sig!
”Ska du vara tyst? En hel vecka? Jo, tjena… ” Alla som känner mig vet att jag är pratsam. Känner man mig inte kan man tänka på att jag är präst. Prata och dricka kaffe – det är ju typ mitt jobb liksom…
Fast det märkliga är att jag trivdes mycket bra med att vara tyst! Mest för att det inte alls blev tyst. När intrycken utifrån stannade av. När inte människor pockade på uppmärksamhet. Då hittade jag tiden att tala med mig själv.
Tänka klart.
Känna efter.
Tänka med hjärtat.
Invävt mellan god mat, promenader i dagsljus och en liten middagslur finns det också tid för bibelläsning och andakt. Det är fantastiskt! Ändå är det maten och sömnen som jag tar med mig hem som en övning och lärdom. Ska pröva det på hemmaplan också! Bra grejer!

Om du längtar efter en paus i vardagen – fundera på om inte en stund i tystnad kan göra susen. En skogspromenad eller en retreat. Låt det bli tyst runt omkring, så att hjärtat kan få prata en stund.
Frid!

Undrar om inte den mest sålda produkten på landets stiftsgårdar är tandkräm? Till alla som glömmer… Tacksam för hur mycket tandkräm det ändå finns ”sen gammalt” i en tandborste – räcker i två dar! Tacksam för personalen som gjorde nyinköp redan dag två då förrådet tömdes första kvällen. Tacksam för tystnaden som lät mig hålla min andedräkt för mig själv… (notera också hur klädsamt den vänder bort sig ovan – det här är inte en blogg som jobbar med produktplacering.)

Gud och geggamoja

I bibeln kan man läsa en berättelse om geggamoja. Jesus träffar en kille som varit blind sedan födseln. Ett kort möte på gatan. En enkel handling. Stora, livsomvälvande resultat.

Det som händer som de som står omkring kan se är: Jesus spottar på marken, blandar lite geggamoja av spott och vägdamm… (ja, visst låter det sunkigt?? J ), smetar på mannens ögon och så får han tvätta av det. (Mark.2:1-12)

Mot alla odds och tänkbar vetenskap kan han nu se! Detta förvånar alla runtomkring och leder till att mannen börjar tro på Jesus och får många spännande samtal med människor som undrar vad som hänt honom. Men inte ens när det väl har hänt är det alla som blir imponerade…

Jag tycker det är sååå typiskt Jesus att jobba med geggamoja! Så oansenligt, vanligt och odramatiskt!

En av anledningarna till att jag gärna ville bli präst är att jag har en räcka händelser där jag tror att Gud har gripit in och gjort något konkret i mitt liv. Jag har också pratat med många människor som tror sig varit med om Guds ingripande. Det som slår mig i berättelserna är hur lite blixt och dunder det är. Och hur mycket geggamoja.

Om jag berättar någon av mina ömt vårdade gudsmöten – då finns det de som förundras. Kan det verkligen stämma? Några andra nickar lyckligt. De har upplevt något liknade, och tänker: Precis! Precis, så är det. Typiskt Gud! Och många ser skeptiska ut och säger, eller tänker, att ”det där är ju bara en slump fattar du väl?”  Inte minst för att det är så lite blixtar, dunder, fyrverkerier, änglar och basuner, öppna himlar och röster i berättelsen… Det är mycket vardagligare än så.

Men jag, som varit på insidan i mitt eget liv, vet ju, att det där som jag menar är att Gud grep in, det berodde på att det inte fanns någon mänsklig möjlighet att lösa mitt problem på egen hand. Det måste man ha ett inifrån perspektiv för att kunna känna.

När jag pratar med människor om gudsmöten brukar jag lyfta det. Hur på ett sätt vardagligt saker föll på plats. Eller hur en magkänsla kunde leda till det ena som ledde till det andra… Eller hur sjukvården hjälpte, trots allt. Jag tror att det där är Gud. Och att många fler än vad som kanske vågar tro det själva… eller vågar berätta om det…fått uppleva hur Gud griper in i livet.

Den insikten kräver ett inifrån perspektiv. Inifrån den egna omöjligheten.

Den berättelsen kräver varsamhet – för att inte smulas sönder av slumpförespråkarna.

Den vissheten behöver fler som delar med några den stora berättelsen om en levande och verksam Gud.

Det är ett under varje gång det händer. Och det hänger på en Gud som inte är för fin att jobba med geggamoja.

Frid!

Livspussel – bit 1.

Det är till att stå i startblocken nu, ja! Allt – alltså jag menar allt, drar igång samtidigt. Nytt i skolan för kidsen – en börjar högstadiet och den andre nian. Det är stort! Och jag börjar nya jobbet. Ny präst i Särö pastorat – jo, man tackar! Vi är supertaggade hela familjen när allt startar men redan tre veckor in på terminen så kroknar vi. Fyra föräldramöte på tio dagar, hockeyläger och en jobbkonferens på det…

Det konstiga är att fast vi gör vad vi gillar försöker prioritera och säga nej till det onödiga och låter dammråttorna bakom soffan ligga till sig lite ytterligare så hinner vi liksom inte allt. Vi har för mycket liv och måsten och för kort om tid.

På nya jobbet är tanken att jag ska inspirera och fördjupa och få fler människor att hitta vägen till kyrkan. Det vill jag gärna – fast jag vet hur svårt det är för en morsa eller farsa som åtagit sig att lägga ”livspusslet 5000 bitar”. Det är många lediga söndagar då jag frusit rumpan av mig i en hockeyhall istället för att gå i kyrkan. Man vill ju så gärna att barnen ska känna sig sedda och älskade…

Jag hittade en dikt om pussel…

Man börjar aldrig med himlen
När man pusslar
Man börjar med kanterna
Sen spisen
Dom varma tröjorna
Och sen grinden
Där står man
Och nickar försiktigt
Till sina grannar
Till sina nya grannar
Dom har också börjat med kanterna
Spisen
Dom varma tröjorna
Grinden
Så tar man kyrkogården
Tuppen dom bara gravarna
Sen ber man
Och börjar med himlen
Kriget är slut och alla har gått hem till sitt
ur Nuförtiden av Lina Ekdahl

Nä. Så är det nog. Vi börjar inte med himlen när vi pusslar. Vi måste börja med kanterna. Ramarna. Få lite struktur. Sen maten, barnen, huset och vännerna…

Och sen. Sen om vi fortfarande orkar. När vi äntligen är klara. Då börjar vi pussla på himlen. Tänka på meningen med allt. Tänka på livet. Dom andra. Tänka på himlen. Eller gud. Och på vad allt det har med mig att göra.

Fast då tänker jag att vad viktigt att kyrkan är ett ställe som inte lägger på människor mera måsten, utan som hjälper att bära. Som kan bidra med att lägga en bit eller två… vad viktigt att kyrkan är en plats dit man kan komma utan att vara färdig. Inte som människa. Och inte vara klar med hela pusslet. Komma med några spridda bitar. Utan att ha hela bilden klar för sig.Tänk om man fick komma sådan? Tänk att man får komma sådan!Så hjälps vi åt och börjar med det viktigaste. Med maten och de varma tröjorna…

Och sen när allt det är ordnat… då kan vi börja med himlen! Och kanske upptäcka att himlen funnits där hela tiden. Där – bakom och mitt i – hela livspusslet.

Frid!

Hej världen!

Härligt att vara här! Det här blir en blogg om prästliv och vardag. Om egna tokigheter och andras goda exempel. Det handlar om Gud och människor, om himmel och jord, glädje och allvar. Och inte minst – hur man får ihop allt det där utan att bli galen…

Jag heter Katarina och arbetar som präst i Svenska kyrkan, Särö pastorat. Från mitt fantastiska jobb där och den härliga församlingen kommer många exempel. Välkommen att följa!

Frid!