”Mamma, på förskolan säger de att bara gamla människor dör, men så är det ju inte!”

Det är en helt vanlig eftermiddag och jag och min 6-åriga son äter mellanmål. Han dricker mjölk, äter macka, fungerar och spekulerar. Så ser han mig i ögonen och gör sitt krassa konstaterande utan att blinka.

Jag blir för ovanlighetens skull tyst.

Älskade unge. Jag önskar att jag kunde protestera högljutt. Säga att du har fel. Kanske hitta på, förvanska sanningen – eller åtminstone dra en vit lögn för att skona honom. Ge kompisarna rätt; de som påstår att bara gamla dör, alltså. Jag önskar att jag kunde ställa mig upp vid köksbordet och högt och tydligt lova att ingen av hans nära eller kära kommer dö förrän hen är bortåt hundra år.

Men, han vet redan.

”Så är det ju inte, för min syster var ju en bebis när hon dog”, fortsätter han.

Och, han har rätt.

När lillasyster dog var han knappt tre år och ställde alla livets frågor på en kväll. Väntade sedan tålmodigt på svar. Men, han fick inget. För trots att jag var 30 år, med högskoleexamen och fast jobb så hade jag inte ett enda. Jag var svarslös och tröstlös – och famlade efter instruktionsboken. Boken som berättar om vad en kista är för den som aldrig har sett en (”mamma, ska hon ligga i en låda?”) eller varför det hände just henne, och inte någon annans småsyskon?

Åren har gått, såren har inte läkt – men vi har lärt oss leva med dem. Instruktionsboken lyser fortfarande med sin frånvaro. Men, jag har lärt mig att det är okej att vara ovetande, även som vuxen. Att förklara att jag inte kan förklara. Att gissa, för att jag saknar garantier.

Häromdagen dog min farmor. Hon var bortåt 100 år.

”Hur vet ni att hon är död?” undrade sonen.
”Hennes hjärta slutade slå”.
”Tur att hon fick bli så gammal”.

Älskade unge. De flesta hinner åldras. Leva innan de dör. Men det finns de som dör innan de ens fått börja leva.
Varför förstår jag inte. Och det kommer jag nog inte att göra. Så länge jag lever.

Gabriella Fäldt
Copywriter

Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta