-
Pain in the ass
”Att vara diakon är att vara ett pain in the ass”. Så hade jag sagt på min antagningskonferens, blev jag nyligen påmind om. Jag håller fortfarande med. Pain in the ass, sten i skon, nagel i ögat och andra ganska otrevliga beskrivningar, men det är vårt uppdrag! Som diakonstudent var jag väldigt upptagen av tanken […]
-
Valet är mitt
En ung man kommer till ett boende för nyanlända. Det är sen kväll. Mörkt och ensligt, utan gatlyktor som lyser upp. Nyss bodde mannen i en storstad, hade fast jobb och framtidsplaner. Nu står han här, söker efter den enda ljuspunkten. Han är tunt klädd för årstiden men känner inte kylan. Han känner mark under […]
-
Svag i nerverna?
Jag älskade att vara hos min mormor och morfar när jag var liten. De bodde i ett stort hus med många vinklar och vrår. Jag kan blunda och se för min inre syn varenda detalj i huset, höra hur det knakar just när jag går över tröskeln i hallen, känna doften av nybryggt kaffe, lite […]
-
Den enklaste frågan med det svåraste svaret
Hur mår du? En av de världsligaste frågor kan tyckas. Lätt att ställa, bara sådär i förbifarten. Jag gör det dagligen. Du också. Och i ärlighetens namn, oftast reflekterar vi inte särskilt mycket över svaret, eller hur? Vi nickar, ler och går vidare. Jag vågar hävda att frågan i de flesta fall är rent retorisk. […]
-
Jag gick inte in i väggen – andra gick in i mig
Det minst jobbiga du kan råka ut för – för din omgivning åtminstone – är att ”gå in i väggen”. Det friskriver nämligen alla runt omkring från ansvar. DU har tagit på dig för mycket. DU har inte lyssnat på kroppen. DU måste lägga om din livsstil. Jag gick inte in i någon vägg. Jag […]
-
Främling i sin egen kropp
Det är tio år sen nu. Allt eftersom höstmörkret tätnade började jag smygande, steg för steg, tappa greppet om mig själv och min tillvaro. I december brakade jag ihop. Överfölls av ett inre mörker, orealistiska tankar och en stark gastkramande känsla som jag förstod var ångest. Det värsta var inte att bryta ihop, tvingas gå […]
-
Det sista som överger oss
Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa, och kanske är det så. Att hopp betyder olika saker för oss kan vi se av de olika inlägg som vi haft på temat här på diakonibloggen. Hoppet som en ljusglimt, en strimma, en hand att ta tag i. Det som kanske ligger närmast […]
-
Tro, hopp och kärlek
”När hoppet jag bär på blir grusat ibland, när mitt hjärtas lovsång har svårt att nå fram…” Den strofen har sjungit i mig en del på sistone. För mig är tro och hopp intimt förknippade och jag har svårt att tänka mig det ena utan det andra. Om kristen tro bara är ett tankesystem, en […]
-
När hoppet överger en
Något av det mest plågsamma som finns är vara fullt intellektuellt medveten om sitt problem och vad man borde göra åt det, samtidigt som man är helt oförmögen att göra just det. Man ser sig själv utifrån, med andras ögon och ser vad de måste tänka. Hon borde sluta älta. Hon borde släppa taget om […]
-
Behöver vi känna hopp i tillvaron?
Behöver vi känna hopp i tillvaron? Blir livet hopplöst annars? Jag tror att det är så. De allra flesta av oss har säkert känt stunder av hopplöshet, att livet känts extra tungt, att inte ha känt någon mening i livet. Var finns hoppet då? Finns det överhuvudtaget? Jag tror att det alltid finns hopp, men […]
Kategori: Okategoriserade
