Det är tio år sen nu. Allt eftersom höstmörkret tätnade började jag smygande, steg för steg, tappa greppet om mig själv och min tillvaro. I december brakade jag ihop. Överfölls av ett inre mörker, orealistiska tankar och en stark gastkramande känsla som jag förstod var ångest.
Det värsta var inte att bryta ihop, tvingas gå hem från arbetet eller ens att misslyckas med helt vardagliga saker. Det värsta var detta – att inte känna igen sig själv. Jag var en främling i min egen kropp. Den vanmakt jag kände önskar jag inte någon människa.
Jag fick bra hjälp. Av professionella människor och mitt eget privata nätverk med familj, vänner, arbetskamrater och grannar. Jag glömmer aldrig lättnaden över läkarens ord om att jag inte var den där främlingen, utan att det var en sjukdom jag drabbats av, att det fanns orsaker och behandling.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. När vår yttre situation spränger vår själsliga buffert går vi sönder. Depression, till exempel, är en folksjukdom som drabbar ungefär var femte person i Sverige någon gång i livet. Ändå är det många gånger tabubelagt att tala om psykisk ohälsa.
Vi vill lyfta ämnet här på diakonibloggen. För att det är viktigt. För att vår förståelse ökar med kunskap. För att vår empati växer i delandet av varandras berättelser. För att vi är sårbara och bräckliga människor.
Lotta, diakonibloggen
Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar