Något av det mest plågsamma som finns är vara fullt intellektuellt medveten om sitt problem och vad man borde göra åt det, samtidigt som man är helt oförmögen att göra just det. Man ser sig själv utifrån, med andras ögon och ser vad de måste tänka. Hon borde sluta älta. Hon borde släppa taget om det förflutna. Hon borde gå vidare.
Man vet att de har rätt. Men man kan inte. Sorgen, oförätterna, hatet och bitterheten ligger som en barriär mellan livet och ens eget, knutna, jag. Och det är då den stora hopplösheten rullar in. Och det är då man sluter sig mot omvärlden. Man orkar inte svara ärligt på frågan ”Hur är det med dig nuförtiden?” och man orkar inte heller ljuga. Man sjunker ner på botten av brunnen och gör inte längre några försök att ta sig upp. Låt mig bara ligga här. Låt mig bara sova. Låt mig bara inte finnas.
(Låt mig också kort säga något om självmord: Alla vet att den som har barn absolut inte får ta livet av sig. Men när man är där, på botten av brunnen, tänker man inte att man skulle skada andra genom att skada sig själv. Man tänker, att här nere på botten av brunnen är jag inget annat en belastning för alla människor däruppe, som skickar ner räddningslina efter räddningslina som jag inte ens orkar greppa. Alltså får de det bättre utan mig. Det är fel och det är hemskt, men det är så man tänker.)
Mitt mentala jag befinner sig just där, på botten av brunnen, samtidigt som mitt fysiska jag står och väntar på bussen och förstrött läser på anslagstavlan vid busshållplatsen. Bland rätta raden från söndagens tipspromenad och annonser för zumbapass, fastnar min blick på en gul affisch från svenska kyrkan. Fängelseprästen Truls ska komma till kyrkan på söndag och prata om klosterverksamheten han startade i Kumlabunkern. Jag känner igen honom från något radioprogram och går dit. Har inte varit i kyrkan på flera år och kan inte påstå att jag känner mig som hemma. Men jag sitter kvar i bänken. Mumlar med i psalmerna. Och så börjar han tala. Om de trettio dagarna i tystnad tillsammans med de intagna, tungt kriminella. Om hatet och bitterheten de bär med sig. Och om hur de får skriva ner allt, allt de gjort, allt de blivit utsatta för, i ett brev som först symboliskt spikas fast på ett kors, och sedan, lika symboliskt tas ner och eldas upp.
Och någonstans kommer ordet: avlösning.
Och jag känner att det är det jag behöver. Någon som tar över. Någon som lyfter av mig min blytunga ryggsäck och bär den åt mig, bara några meter. Någon som tar min plats på botten av brunnen, om så bara för några timmar.
Några dagar senare sitter jag hos en läkare på vårdcentralen. Han ser mig i ögonen. Han ser mig. Han säger: Du ska få hjälp. Du ska få vila. Vi kopplar in hela teamet, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster. Och när jag går därifrån känner jag en lättnad som nästan är fysisk. Jag är lättare. Luften är lättare. Jag måste inte klara allt på egen hand. Jag behöver inte gå ensam. Jag har blivit avlöst.
Och mitt i allt det svarta: en tunn strimma av hopp.
Johanna Linder
Följ gärna Johanna på twitter.
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar