Hur mår du? En av de världsligaste frågor kan tyckas. Lätt att ställa, bara sådär i förbifarten. Jag gör det dagligen. Du också. Och i ärlighetens namn, oftast reflekterar vi inte särskilt mycket över svaret, eller hur? Vi nickar, ler och går vidare. Jag vågar hävda att frågan i de flesta fall är rent retorisk. Varför skulle det annars vara så jobbigt när vi inte får det svar vi förväntar oss?
Jag har testat. Kapitulerat. Låtit min annars så välputsade fasad (kan själv, ingen fara, allt är okej) rämna. Och sagt precis som det är: ”Jag mår inte bra idag. Jag har sömnproblem och vaknar med ångest”.
Reaktionerna har ofta varit desamma. Tystnad. Flackande blickar. Brist på följdfrågor. Försök att snabbt prata bort den tryckta stämning som uppstår. För visst är det svårt att bemöta en människa som mår psykiskt dåligt (det är så mycket lättare med någon som har halsfluss eller vinterkräksjuka). Men även om det är jobbigt och svårt är jag övertygad om att det är väldigt viktigt. För ju mer vi vågar prata öppet om psykisk ohälsa, desto mindre obehagligt blir det.
Och ibland kan det faktiskt räcka långt att bara få prata med någon som verkligen lyssnar. För min del har det varit både befriande och förlösande att få berätta om det som gjort (och gör) ont.
I skrivande stund lovar jag mig själv att alltid svara ärligt på frågan om hur jag mår. Och att aldrig mer förutsätta hur någon mår innan jag har frågat hen. Ett nyårslöfte som jag hoppas fler vill ge.
Gabriella Fäldt
Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar