
Idag funderar jag väldigt mycket på min gudsbild och inser att den förändras ständigt. Jag är övertygad om att min text kommer kännas passé när tiden har gått. Det är därför obehagligt att skriva ner mina tankar om min gudsbild på det här sättet. Det känns som en ögonblicksbild. Jag tänker att det också är det fina med gudsbilder. Att den kommer på så väldigt många olika sätt och att det skiftar över tid.
Min gudsbild ändrar sig beroende på vad jag ser, hör och behöver. Jag tänker att Gud är precis allt och inget som vi kan föreställa oss – samtidigt. Därför blir också Gud och min gudsrelation så olika. Gud kommer alltid vara större än vi kan beskriva med ord, sång eller tankar. Det är lika fantastiskt som frustrerande.
Just nu är Gud kärlek för mig. Den där handen som skyddade mig som liten har nu i stället blivit en hand som jag står på. Gud bär mig. Det är (den ganska nyss funna) tryggheten som är mitt fundament. Och när jag inte orkar stå, så lägger jag mig ner i handen. Jag är buren.
Gud finns också i relationen mellan människor. Ibland som ett leende och ibland när någon håller upp dörren. Jag ser helt enkelt tecken på Guds närvaro i kärleken mellan andra människor. Samtidigt är Gud där även när människor är elaka och när jag själv medvetet och omedvetet sårar.
Gud är nämligen alltid på plats – handen finns alltid där. Och det fina är att jag alltid är buren, oavsett hur svinigt jag har betett mig. Det är nämligen hela poängen med nåd. Kärleken finns där alltid. Min uppgift är att försöka förvalta den kärleken och leva så gott jag kan utifrån den tryggheten.
Min Gud är den tatuerade, slitna handen med ringar, färgglada naglar och valkar.
Frida Ohlsson Sandahl
Vad, vem, hur är Gud? Vi är nyfikna på vilken gudsbild du bär på. Vi får läsa inlägg från gästbloggare och hoppas att du också vill dela med dig av dina tankar och reflektioner – skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar