För några veckor sedan släppte jag en låt kallad ”Jag ger upp nu” och har sedan dess känt att timingen på den titeln knappast kunde varit sämre. Är det något vi inte ska göra i tider av karantän och social distansering är det att ge upp!
Men så påminde en klok person mig om Sinnesrobönen:
”GUD ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” (Reinhold Niebuhr, 1929.)
Det är ungefär det jag försöker sjunga om i ”Jag ger upp nu” även om Reinhold är mer spot on. Och det är, tänker jag, också det vi gör i vårt samhälle just nu. Vi accepterar läget (eller försöker i alla fall) och ger upp mycket av vår vanliga vardagliga frihet och förändrar därigenom det vi kan för att skydda varandra från smitta. När vi på ett sätt ger upp och backar hem öppnar vi samtidigt nya vägar framåt. Kanske kan vi komma ur den här krisen mer medvetna om hur mycket vi behöver varandra, mer medvetna om hur skört allt är, men kanske också med en medvetenhet om hur snabbt vi människor faktiskt kan genomföra stora förändringar i hur vi lever. På många platser har samhällets ofrivilliga paus gett drastiska förbättringar i luftkvalitet och generellt minskade utsläpp. Allt kan vi inte påverka, men om vi som samhälle väljer att fortsätta investera i gammal teknik som förstör vår atmosfär eller om vi satsar på hållbara, klimatvänliga lösningar, det kan vi påverka. Den oönskade situation vi och världen befinner sig i har också öppnat en ny möjlighet att göra ett sådant val.
Jag nynnar ofta på sticket i Tomas Andersson Wij fina låt Tommy och hans mamma:
En sak har jag lärt mig nu
livet är inte ute efter mig
En sak har jag fattat äntligen
livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
det kan jag acceptera
och det jag kan acceptera
det är redan förändrat
Livet vill oss inget ont, inte ens nu, även om nyhetsrapporteringen låter annorlunda.
Det blir vår och världen går vidare. Låt oss glädjas över och se möjligheterna som finns i det.
”Res dig upp igen, min vän, res dig upp!” 
Axel Dahlin, musiker Svenska kyrkan Jönköping
Det är det ända sätt
att ta sig ut som jag kan se
Att komma vidare,
mörkret spränger mig
Ja, jag ger upp nu, ligger kvar
Jag ger upp nu
Håll mig en liten stund
Om du gråter gråter jag
Det som var en gång
kanske måste dö
om något liv ska finnas kvar
Jag ger upp nu
Först då lättar det
Som att bördan lämnas kvar
Om jag ger upp totalt
går det att börja om
Om du har svar, ge dom till mig
Jag ger upp nu
Jag måste vidare
Gå bredvid mig om du vill
Du är allt som jag
har kvar att hålla i
Orkar du gå en bit med mig?
För när regnet slår i ögonen
Du har asfaltssmak i mun
res dig upp igen, ja, res dig upp
blicken långt i fjärran
och det lyser från mitt rum
res dig upp igen min vän,
res dig uppkomna
Jag har gett upp nu
Det var det ända sätt
Att ta mig ut jag kunde se
Jag har gett upp totalt
Nu får jag börja om
Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar