Att viruset drabbar lika, även mig, och utgången är oviss.
Att skyddsutrustning skulle bli hårdvaluta.
Att ovissheten om arbetsinkomst och orderingång skulle bli en realitet för många.

Att hemmakontoren skulle dammas av och skolundervisningen förvisas till sängen där pyjamasklädda elever halvt liggande försöker hänga med i lärarens zoomföreläsning.

Att livszonen för människor över 70 år skulle begränsas så starkt att det vardagliga som att handla mat, fika med grannen, krama barnbarnen och ta bussen till stan blir det som man önskar sig mest i hela världen. 

Vem kunde väl ana att gudstjänstfirandets gemenskap skulle bli ett inspelat Youtubeavsnitt att titta på när man har lust?
Att giftermål och minneshögtider parkeras i kö.

Att tomrummet, när verksamhet stängs ner, så snabbt skulle infinna sig.
Att ovisshet skapar handlingsförlamning.
Vem kunde väl ana att kyrkorummen skulle fyllas igen – av människor med vaccinlängtan?

Att det enskilda samtalet skulle få en renässans.
Att kyrkoarbetarna skulle bli riktiga fenor på olika mediemetoder och digitala inspelningstekniker.

Att tomrum öppnat upp för möjlighet att tänka om, tänka nytt.
Att upplevelser och gemenskap i Guds natur skulle bli en väg genom pandemin. 

Vem kunde väl ana att en kram, ett samtal vid ett fikabord eller en stund av gemensam upplevelse har en så stor och viktig betydelse för att du och jag ska må bra?

Att det blivit synligare nu – att gudstjänsten, ”leken inför Gud”, är ett tillsammansverk, att fysisk närvaro påverkar både den som medverkar och den som nöter kyrkbänken. Påverkar upplevelsen av närhet, innerlighet och helighet.
Att det blivit synligare nu – att gemenskapen i kyrkans traditioner, ritualer och högtider hjälper oss att bemästra livets alla skiften. 

Mia Hellgren, förskollärare & församlingspedagog

Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta