Vi ser fler och fler av våra vänner på Facebook lägga ett filter på sin profilbild med budskapet ”Inte en kvinna till – stoppa mäns våld mot kvinnor”. Ett budskap som inte borde behövas i Sverige 2021. Men som på ett så tragiskt sätt gång på gång visar sig behövas, inte minst under de senaste veckorna då medier har uppmärksammat flera brott mot kvinnor med dödlig utgång. Kvinnor som dödats av sin före detta eller nuvarande partner.

Socialstyrelsen skriver: Våld i nära relationer drabbar både kvinnor och män. Men kvinnor drabbas oftare av upprepat och mer allvarligt våld. Förövaren är i majoriteten av fallen en man. Många barn upplever våld i sin familj. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, lever cirka 150 000 barn i Sverige tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

Varje dag pågår det – våld i nära relationer – och kvinnorna drabbas hårdast. Allt från pikar, förminskande och kränkningar till våldsam fysisk misshandel. Ofta sker det bakom rent fysiska fasader och kan vara svårt att upptäcka. Att regeringen har en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som en del av sin jämställdhetspolitik kopplad till jämställdhetsmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra är bra. Men i detta har vi alla en roll som grannar, arbetskamrater, släktingar och vänner – att vara uppmärksamma på signaler och tecken på att det pågår, också i vår egen närhet. Och inte minst: att i det vardagliga samtalet runt fikabordet på jobbet, i samtal med barn och unga, på släktmiddagen, i de sammanhang vi rör oss, förmedla en ståndpunkt. Också ett filter på Facebook är en markering, ett statement. Vi accepterar inte.

Också i Svenska kyrkans sammanhang och på sociala medier har mäns våld mot kvinnor aktualiserats i debatten. I en debattartikel i Kyrkans tidning 22/4 skriver Susanne Rappman, biskop i Göteborgs stift om den ökande statistiken av våld i nära relationer där siffror från Brå visar nära en dubblering i hela landet 2020 jämfört med 2019, vilket till stor del kopplas till coronapandemin som har minskat människors sociala rum. Hon berättar om initiativ som tagits i det stift där hon verkar till olika verksamheter som vänder sig till våldsutsatta kvinnor och hon lyfter kyrkans möjligheter att skapa sociala sammanhang och nätverk. Hon benämner kyrkan som en stor organisation men också intern och nära varandra och menar att vi måste våga utmana i våra egna sammanhang.

Kyrkan har en möjlighet och ett ansvar. Du och jag är en del av kyrkan. Biskop Susanne skriver: Som kristen bär jag hoppet. Som evangelisk-luthersk kyrka gestaltar vi hoppet i samtiden. Bibelns texter har i alla tider inspirerat kristna till att verka för en bättre värld utan våld och kränkningar. Församlingarna gör redan mycket. Det är en kraft att räkna med. Det är hopp. Fortsätt att söka varandra, dela erfarenheter och berätta – och anmäl när det behövs. Vi kan bygga stora nätverk och göra så att fler blir sedda, att fler får stöd och vägledning i att förändra. Jag gläds över det arbete jag ser och över att vi kan göra mer. Bär hoppet, våga var modiga. Våga sätta stopp.

Amen till det. Inte en kvinna till.

Lotta och Karin på diakonibloggen