Temat om barnet i fokus har väckt stort engagemang. Många kloka, hoppingivande och insiktsfulla tankar har delats i gästbloggarnas inlägg. Och vår övertygelse är att det i sin tur har väckt hopp, beslutsamhet, kreativitet, glädje, inspiration och allt vad det kan vara hos er som läser diakonibloggen. Barnen kommer med all säkerhet att vara i fokus även framöver då vi delar berättelser och tankar här på diakonibloggen och i andra forum. Så får vårt engagemang på olika sätt spridas som ringar på vattnet.
Många blogginlägg har landat i hur vi som vuxna förhåller oss till barn. Hur viktigt det är att ge barnen tid, ge dem ansvar, och låta dem få tänka själva. Att lita på att man har trygghet och kärlek att ge . Att vara trygg i den villkorslösa kärleken även om tålamodet ibland tryter. Att plantera hos barnen stoltheten över att ”jag är den jag är”. Kanske också att inte längta efter egna barn men ha hjärterum över för andra.
Några inlägg har handlat om hur vi som kyrka/samhälle kan finnas till för barnen på deras livsväg – att se, lyssna och upprätta , att stärka deras livsmod och att fånga upp barn som far illa och våga ställa frågor och lyssna till deras berättelse .
Peter Svärdsmyr skriver: ”Jag tror att respekten för barnen börjar i något mycket grundläggande hos oss vuxna […] Det börjar hos oss själva. I vår egen ryggsäck. En gång var vi själva där. Jag var själv den där lilla människan, totalt beroende av någon annan. När jag möter barnet möter jag faktiskt grundvalarna för min egen existens […] Så när vuxna möter barn kan det aldrig finnas ett vi och ett dom. Det enda som finns i mötets nu är ett jag och ett du. Två storartade berättelser som båda behöver lika mycket utrymme. Två livsöden som förtjänar lika mycket respekt.”
Där fångar han något väsentligt – att barnen inte är vår framtid. De är i allra högsta grad sitt eget här och nu.
/Karin & Lotta
Lämna ett svar