Jag skulle tentera på en bok av den ryske exilteologen Paul Evdokimov.
Den hette L´Orthodoxie och var den första franska bok jag läste efter
gymnasiet. Jag strök under det jag förstod, och det räckte. Här fick jag
ett nytt perspektiv på människans liv.

I skapelseberättelsen säger Gud, ”vi skall göra människor som är vår
avbild, lika oss”. ( 1a Mosebok 1.26) De här två uttrycken ”avbild” och
”likhet” tar man nu fasta på i ortodox teologi. Människan är från början
skapad till Guds avbild men hon skall växa upp till Guds likhet. Och
det genom egen avgörelse och med Guds hjälp.

Jag läste mer av ortodoxa teologer och lade märke till att de ofta
hänvisade till några 300-talsteologer som kallas kappadocierna efter
det område i nuvarande Turkiet där de var verksamma. En av dem var
Gregorius av Nazians och jag valde hans sätt att tala om människan
som ämne för min avhandling.

Gregorius talar om människan som fått en fri vilja och utrustats med
förmågan till ett fritt val för att hon själv skall kunna välja det som är
gott och låta det bli hennes eget.
”Detta var den högste Godhetens vilja, att göra det goda till vårt eget,
inte endast nedlagt i vår natur utan utvecklat genom vår fria vilja
som kan röra sig åt två håll” (Oratio 2.17).

När jag en gång mötte de här tankarna så var det växaperspektivet
jag tilltalades av. Men när jag nu återvänder till detta så är det något
annat jag lägger märke till. Och det är betoningen på människans avgörelse och hennes vilja att välja det som är gott. Med facit i hand kan vi nu se hur det gick när denna varelse sattes på vår jord. Och det är ingen uppbygglig syn.
Gud, vad tänkte du på?

Till sist började gudstjänsterna där jag bor, men utomhus eftersom vårt
kapell är litet och trångt.
Så nu har man lärt sig att kolla vädret i stället för predikoturerna och
hur man (inte) skall hålla psalmboken när det blåser.

Plötsligt får vi så sällskap av några gråsparvar. På bibliskt manér kommer
de inflygande och landar på marken framför altaret, där de hoppar
omkring. ”Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina
ungar: dina altaren, Herre Sebaot” . (Ps 84:4)
Och vi gläder oss åt dessa gudstjänstdeltagare.

Kristendomen räknas till de monoteistiska religionerna, men egentligen har vi en högst egendomlig gudsuppfattning. En Gud i tre Personer, Fader, Son och Ande. Och detta av evighet, långt före världens skapelse.

Om man läser en redogörelse för de första århundradena av kristen tro
möter man närmast ett virrvarr av läror och uppfattningar. En del ganska
märkliga i våra ögon. Men i själva verket handlar det mesta om en enda fråga:
Vem var han, denne Jesus från Nasaret som kallades Guds Son? Var han en
vanlig människa precis som vi? Och på vilket sätt var han gudomlig och från
Gud?
Det gjordes många försök att besvara den frågan, men de flesta avvisades
av den unga kyrkans huvudfåra och det dröjde ända till slutet av 300-talet innan man slutgiltigt formulerade sig i den Nicenska trosbekännelsen, som också hör till vår kyrkas bekännelse.

Man kan läsa Nicenum närmast meditativt:
Jag tror på ” en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat…
och tagit mandom — och blivit människa”.

Hur kom de nu fram till detta? Man kan se Nicenum som resultatet av en
slags bakvänd uteslutningsmetod. Om det inte är så, och inte så. Och inte
heller så, ja då återstår inget annat än detta: Jesus Kristus, sann Gud och
sann människa.

Gregorius av Nazians heter en 300-talsteolog som var med och slutförde arbetet på Nicenum. Om Treenigheten skriver han:

En enda Gud giver jag er,
som jag finner i de Tre,
när jag betraktar dem tillsammans.
Var och en är Gud, när jag ser dem en och en
såväl Fadern som Sonen som den helige Ande.
– –
Så fort jag tänker på den Ende Guden
ser jag ljuset av dessa Tre.
Och när jag skådar de Tre tillsammans
ser jag endast ett enda ljus.

Jag är glad att jag kom i kontakt med Islam redan i början av 90-talet
innan det blev så kontroversiellt. Vi hade fått muslimska grannar som längre fram kom att gå med i ”Daglig bön”, ett förbönsprojekt som jag ledde i en
av Uppsalas församlingar.

Min erfarenhet av kontakt över religionsgränserna är denna, att när båda
parter är väl grundade i sin egen religion vet man vad som skiljer och
respekterar det. Men det som är gemensamt är så mycket mer, och i det
har man sin glädje.

Det finns något som vi kan lära av Islam, och det är känslan för Guds
storhet. Kanske beror det på forna tiders domedagspredikningar, men
den Gud som ofta möter oss i Svenska Kyrkan är ganska så beskedlig.
Och i det långa loppet är det varken bra för oss själva eller för Gud.

Längre fram gjorde en av våra grannar en pilgrimsresa till Mekka. Jag
ledde en sändningsbön för honom och bad om beskydd för hans resa
och för hans familj under hans bortavaro.
När han kom tillbaka gav han oss en liten plastflaska med helande
vatten från Hagars källa i Mekka och jag satte in den i vårt vitrinskåp.

2007 insjuknade min man Karl-Gunnar i cancer. Två veckor före sin död
var han för dålig för att kunna gå i kyrkan. Det blev sjukkommunion
i vårt hem och jag bad om förbön för det som jag visste väntade oss.
Vid sjukkommunion smörjer man ibland med olja. Nu tog jag fram
flaskan med vattnet från Mekka och det användes i stället för olja.

PS Det står om Hagar och hennes källa i 1 Mos kap 16 och kap 21.

Något i en predikan fick mig att fråga om Svenska Kyrkan tror på änglar,
och om jag minns rätt så var svaret nej.

Länge föreföll mig änglar både osannolika och ointressanta. Men så en dag
tänkte jag på vad som sades var sund, kristen lära. Nämligen att människan
vid sidan av djuren var de enda av Gud skapade varelserna. Nej, tänkte jag,
de måste finnas myriader av varelser där ute i kosmos. Och så var de
inte längre så osannolika, änglarna.

Enligt en katolsk dogmatik, som jag har, får varje människa en skyddsängel
i dopet. Och i en ortodox bönbok vänder man sig i sin morgonbön till sin
egen skyddsängel.

Numera ber jag alltid i min morgonbön om Guds änglars beskydd för mig
och min familj och slutar min morgonbön med orden:
”Herre, jag tar emot Ditt ljus och Din frid, och ber om Ditt och Dina heliga
änglars beskydd av oss alla”.

När det lilla viruset drabbar oss är jag i en period då det enda som
fungerar för mig trosmässigt är gudstjänst och kommunion. Nu är jag
utan. En högst märklig askes!
Det är inte så att Gud för övrigt är frånvarande. Tvärtom. Guds närvaro
är stark och jag känner något som närmast liknar fruktan.

Som så många gånger förr vänder jag mig nu österut till den ortodoxa
delen av kristenheten. Jag letar i bokhyllan och hittar en antologi med
texter från den ryska kyrkan.
Jag letar i index och hittar ” Fear of God”, gudsfruktan. Nu skall jag få hjälp
tänker jag. Men nej, tvärtom. Texterna slår fast att gudsfruktan är bra och
nödvändigt. Den är en följd av bönen och något vi skall hålla fast vid.

Jaha, så var det med den saken! Nu blir det en avledande manöver, men
jag förstår ju att jag förr eller senare måste konfrontera denna fruktan.


THOMAS MERTON

Jag hr en tid försökt sätta mig in i buddismen, viket beror på Thomas
Merton. Han var en katolsk trappistmunk och en oerhört produktiv
författare. Så finns exempelvis alla hans dagböcker från klosteråren
utgivna, delvis i svensk översättning. Mot slutet av sitt liv närmade han
sig buddismen och jag försöker förstå varför. Men allt jag läser rör sig mest
på ytan.

LAMA GOVINDA

En god vän rekommenderar då en bok av Lama A. Govinda. ”The Way of the
White Clouds”. Det är en personligt skriven bok från han resor och
buddistiska studier i norra Indien och Tibet på 30 och 40-talen. Och här
finner jag en glädje som jag hitintills inte förknippat med buddismen.

MOLNET

För Lama Govinda var The Clouds, molnen, vägvisare. I Bibelns första del
är Molnet en vägvisare, men också ett tecken på Guds verkliga närvaro.
På den långa vandringen från fångenskapen i Egypten hem mot deras eget
land gick Gud framför Israels folk ”i en molnpelare för att visa dem vägen”.
När molnet stannade slog de läger och när molnet höjde sig fortsatte de
att vandra.
Vi kan säga att molnet är en metafor för Gud men också ett tecken på Guds
faktiska närvaro.

Molnet tänker jag nu. Jag gömmer mig bakom molnet inför Guds
förfärande närvaro. Jag hukar mig ned bakom molnet och kikar fram
lite försiktigt. Och nu blir det mer glädje än fruktan.