När det lilla viruset drabbar oss är jag i en period då det enda som
fungerar för mig trosmässigt är gudstjänst och kommunion. Nu är jag
utan. En högst märklig askes!
Det är inte så att Gud för övrigt är frånvarande. Tvärtom. Guds närvaro
är stark och jag känner något som närmast liknar fruktan.

Som så många gånger förr vänder jag mig nu österut till den ortodoxa
delen av kristenheten. Jag letar i bokhyllan och hittar en antologi med
texter från den ryska kyrkan.
Jag letar i index och hittar ” Fear of God”, gudsfruktan. Nu skall jag få hjälp
tänker jag. Men nej, tvärtom. Texterna slår fast att gudsfruktan är bra och
nödvändigt. Den är en följd av bönen och något vi skall hålla fast vid.

Jaha, så var det med den saken! Nu blir det en avledande manöver, men
jag förstår ju att jag förr eller senare måste konfrontera denna fruktan.


THOMAS MERTON

Jag hr en tid försökt sätta mig in i buddismen, viket beror på Thomas
Merton. Han var en katolsk trappistmunk och en oerhört produktiv
författare. Så finns exempelvis alla hans dagböcker från klosteråren
utgivna, delvis i svensk översättning. Mot slutet av sitt liv närmade han
sig buddismen och jag försöker förstå varför. Men allt jag läser rör sig mest
på ytan.

LAMA GOVINDA

En god vän rekommenderar då en bok av Lama A. Govinda. ”The Way of the
White Clouds”. Det är en personligt skriven bok från han resor och
buddistiska studier i norra Indien och Tibet på 30 och 40-talen. Och här
finner jag en glädje som jag hitintills inte förknippat med buddismen.

MOLNET

För Lama Govinda var The Clouds, molnen, vägvisare. I Bibelns första del
är Molnet en vägvisare, men också ett tecken på Guds verkliga närvaro.
På den långa vandringen från fångenskapen i Egypten hem mot deras eget
land gick Gud framför Israels folk ”i en molnpelare för att visa dem vägen”.
När molnet stannade slog de läger och när molnet höjde sig fortsatte de
att vandra.
Vi kan säga att molnet är en metafor för Gud men också ett tecken på Guds
faktiska närvaro.

Molnet tänker jag nu. Jag gömmer mig bakom molnet inför Guds
förfärande närvaro. Jag hukar mig ned bakom molnet och kikar fram
lite försiktigt. Och nu blir det mer glädje än fruktan.