Jag är glad att jag kom i kontakt med Islam redan i början av 90-talet
innan det blev så kontroversiellt. Vi hade fått muslimska grannar som längre fram kom att gå med i ”Daglig bön”, ett förbönsprojekt som jag ledde i en
av Uppsalas församlingar.

Min erfarenhet av kontakt över religionsgränserna är denna, att när båda
parter är väl grundade i sin egen religion vet man vad som skiljer och
respekterar det. Men det som är gemensamt är så mycket mer, och i det
har man sin glädje.

Det finns något som vi kan lära av Islam, och det är känslan för Guds
storhet. Kanske beror det på forna tiders domedagspredikningar, men
den Gud som ofta möter oss i Svenska Kyrkan är ganska så beskedlig.
Och i det långa loppet är det varken bra för oss själva eller för Gud.

Längre fram gjorde en av våra grannar en pilgrimsresa till Mekka. Jag
ledde en sändningsbön för honom och bad om beskydd för hans resa
och för hans familj under hans bortavaro.
När han kom tillbaka gav han oss en liten plastflaska med helande
vatten från Hagars källa i Mekka och jag satte in den i vårt vitrinskåp.

2007 insjuknade min man Karl-Gunnar i cancer. Två veckor före sin död
var han för dålig för att kunna gå i kyrkan. Det blev sjukkommunion
i vårt hem och jag bad om förbön för det som jag visste väntade oss.
Vid sjukkommunion smörjer man ibland med olja. Nu tog jag fram
flaskan med vattnet från Mekka och det användes i stället för olja.

PS Det står om Hagar och hennes källa i 1 Mos kap 16 och kap 21.