Jag skulle tentera på en bok av den ryske exilteologen Paul Evdokimov.
Den hette L´Orthodoxie och var den första franska bok jag läste efter
gymnasiet. Jag strök under det jag förstod, och det räckte. Här fick jag
ett nytt perspektiv på människans liv.

I skapelseberättelsen säger Gud, ”vi skall göra människor som är vår
avbild, lika oss”. ( 1a Mosebok 1.26) De här två uttrycken ”avbild” och
”likhet” tar man nu fasta på i ortodox teologi. Människan är från början
skapad till Guds avbild men hon skall växa upp till Guds likhet. Och
det genom egen avgörelse och med Guds hjälp.

Jag läste mer av ortodoxa teologer och lade märke till att de ofta
hänvisade till några 300-talsteologer som kallas kappadocierna efter
det område i nuvarande Turkiet där de var verksamma. En av dem var
Gregorius av Nazians och jag valde hans sätt att tala om människan
som ämne för min avhandling.

Gregorius talar om människan som fått en fri vilja och utrustats med
förmågan till ett fritt val för att hon själv skall kunna välja det som är
gott och låta det bli hennes eget.
”Detta var den högste Godhetens vilja, att göra det goda till vårt eget,
inte endast nedlagt i vår natur utan utvecklat genom vår fria vilja
som kan röra sig åt två håll” (Oratio 2.17).

När jag en gång mötte de här tankarna så var det växaperspektivet
jag tilltalades av. Men när jag nu återvänder till detta så är det något
annat jag lägger märke till. Och det är betoningen på människans avgörelse och hennes vilja att välja det som är gott. Med facit i hand kan vi nu se hur det gick när denna varelse sattes på vår jord. Och det är ingen uppbygglig syn.
Gud, vad tänkte du på?