Vissa saker lär man sig så att säga bakvägen. En sommarmorgon medan
jag drack mitt morgonkaffe tänkte jag på en resa vi skulle göra. Det var
dags att byta bil. Tänk om vi skulle skaffa en större bil som kunde dra
en husvagn. Men det var ingenting jag på allvar reflekterade på att göra.
Bara en liten trevlig morgontanke.

En stund senare tog jag mitt psalterium för att be morgonbön. Dagens
psalm var nummer 20 och där står det, ”Han ger dig vad ditt hjärta
begär och fullbordar alla dina rådslag”. ”Rådslag”, tänkte jag. Var det
inte det jag hade gjort! Och så blev det en större bil och många somrar
med husvagn.

SYNERGISM

”Fullborda du mitt rådslag!” Vi tänker efter vad vi vill göra, och så
ber vi Gud om hjälp att genomföra det. Och det sista är inga tomma
ord. Synergism kallas det med ett fint ord, samverkan. Samverkan
mellan Gud och människa. Kanske var det så det från början var
tänkt om detta att vara människa.

ATT BLI MÄNNISKA

Kanske kan man säga att det nedanstående handlar om att bli
människa, om vårt människoblivande.
Den ryske ärkebiskopen Anthony Bloom säger i en av sina böcker
att vi blir fullt ut människa först då vi är förenade med Gud. ”Man
becomes truly human only when he is united with God
infinitily, deeply, inseparably…”.

Om det är så och han har rätt, då har de flesta av oss endast förstått
en första början av vad det är att vara människa. Det mesta återstår
för oss att upptäcka. Först i resten av vårt liv, och sedan i det
nästkommande. Inget dumt framtidsperspektiv!

Anthony Bloom, God and Man. London 1971. Sidan 52.

Jag skrev tidigare om en bok som heter ”Vardagshelgon” vilken handlar
om den ryska kyrkan i Sovjetunionen. I boken nämns den ryske
Ärkebiskopen Anthony Bloom under sitt ryska namn Anthony av
Sourozh. Han växte upp i en rysk emigrantfamilj i Frankrike under
knappa omständigheter, utbildade sig till läkare och blev senare
rysk Ärkebiskop i London.

Runt 1980 var Anthony Bloom flera gånger i Uppsala som talare. Vid ett
tillfälle frågade han mig hurudana vintrar vi hade. Han konstaterade
att det var ungefär som i Leningrad och berättade sedan om en
mycket kall vinter i Moskva. Han var ute och gick med någon från
Moskvapatriarkatet. Det var bitande kallt. Då hördes plötsligt en skarp smäll. Det var det frusna skägget på en av dem som sprack upp! Sedan sade
han inte mer om detta, men jag drog den slutsatsen att enda
möjligheten för dem att tala ostört och utan risk för avlyssning var
att gå ut.

Anthony Bloom har skrivit flera enkla och grundläggande böcker om bön.
Flera av dem är översatta till svenska.
En viktig bok är också ”God and Man” , London 1971. I den ger han ett
annorlunda perspektiv på människans liv och självförverkligande.

Kan man gå på Guds ledning och på Guds anvisningar? Ja, det kan man,
och många kan berätta om det.
Men….

1. Jag skulle aldrig uppmana någon att göra det, för det kan bli så helt
fel.
2. Huvudregeln är att inte prata om det, utan man tar själv ansvar för
sina handlingar. Man säger exempelvis inte att Gud uppmanat en
att ringa till någon. Utan man säger något om att man fick för sig
att höra av sig.
(Och efter att jag skrivit detta här blir folk förstås misstänksamma om
jag ringer!)

Detta skrivs under Advent. Ett år var vi utomlands över Första Advent.
Nästa helg skulle vi vara i vår sommarstuga utanför Uppsala. Jag skulle
åka ut tidigt på fredagen och min man skulle komma ut senare. När jag packade tänkte jag att det skulle vara fint om vår adventsstake stod i fönstret och lyste när han kom ut. Men jag skulle åka buss och den fick inte plats i packningen.

På bussen ner till centrum i Uppsala fick jag en annan idé. Jag skulle gå in i en galleria och leta efter marschaller. Just där jag gick av bussen låg
en liten affär. Gå in där, sade en ”impuls”. Den unge mannen bakom
disken talade dålig svenska och det dröjde ett tag innan han förstod
vad jag frågade efter. Nej, de hade inga marschaller. Jag tackade och gick
mot utgången. Men då ändrade han sig. På en hylla låg några som
var kvar efter förra årets nyårsfirande.

Jag blev förtjust. Jag misstänkte att han var muslim, så jag frågade
om han trodde på Gud. Sedan fick vi ett långt samtal och han
berättade om sina planer att vallfärda till Mekka.
När jag sedan berättade det här för min man Karl-Gunnar var
hans kommentar, att det var för den här mannens skull jag skulle
gå in i den affären. Och så var det kanske.