Kan man gå på Guds ledning och på Guds anvisningar? Ja, det kan man,
och många kan berätta om det.
Men….

1. Jag skulle aldrig uppmana någon att göra det, för det kan bli så helt
fel.
2. Huvudregeln är att inte prata om det, utan man tar själv ansvar för
sina handlingar. Man säger exempelvis inte att Gud uppmanat en
att ringa till någon. Utan man säger något om att man fick för sig
att höra av sig.
(Och efter att jag skrivit detta här blir folk förstås misstänksamma om
jag ringer!)

Detta skrivs under Advent. Ett år var vi utomlands över Första Advent.
Nästa helg skulle vi vara i vår sommarstuga utanför Uppsala. Jag skulle
åka ut tidigt på fredagen och min man skulle komma ut senare. När jag packade tänkte jag att det skulle vara fint om vår adventsstake stod i fönstret och lyste när han kom ut. Men jag skulle åka buss och den fick inte plats i packningen.

På bussen ner till centrum i Uppsala fick jag en annan idé. Jag skulle gå in i en galleria och leta efter marschaller. Just där jag gick av bussen låg
en liten affär. Gå in där, sade en ”impuls”. Den unge mannen bakom
disken talade dålig svenska och det dröjde ett tag innan han förstod
vad jag frågade efter. Nej, de hade inga marschaller. Jag tackade och gick
mot utgången. Men då ändrade han sig. På en hylla låg några som
var kvar efter förra årets nyårsfirande.

Jag blev förtjust. Jag misstänkte att han var muslim, så jag frågade
om han trodde på Gud. Sedan fick vi ett långt samtal och han
berättade om sina planer att vallfärda till Mekka.
När jag sedan berättade det här för min man Karl-Gunnar var
hans kommentar, att det var för den här mannens skull jag skulle
gå in i den affären. Och så var det kanske.