Man kan ställa en fråga ungefär så här, hur finner Kyrkan sanningen? Hur
kommer man fram till vad som är riktigt eller lämpligt i exempelvis en
lärofråga eller i vad som kan kallas en ordningsfråga?

1. Ett sätt är att mer eller mindre uteslutande hänvisa till Skriften, vilket
ofta är det protestantiska svaret. Mot det kan man invända att delar av
Skriften är en produkt av Kyrkan och inte tvärtom. Från början hade man
i en muntligt tradition det som senare sammanställdes i de fyra
evangelierna. Men resten av Nya Testamentet är en produkt av den unga
Kyrkan och inte tvärtom. Vilket inte hindrar att bibeln är en rik källa att
ösa ur.

2. Ett annat sätt är att hänvisa till någon institution eller något organ inom Kyrkan såsom läroämbetet eller ett koncilium. Det är det romerskt
katolska svaret på frågan.
Ett tidigt exempel på detta finner vi beskrivet i Apostlagärningarnas 15e
kapitel. Här gällde frågan om det var nödvändigt att omskära de nyblivna
kristna som inte var judar. Vid det så kallade apostlamötet i Jerusalem
fattar man så ett beslut i frågan: ”Den helige ande och vi har beslutat”.
Att man i detta åberopar den Helige Ande skall vi nog fatta som mer än
en tom gest!

3. Kyrkan i sin helhet är bärare av sanningen.

Det finns ett tredje sätt att besvara frågan som jag vill gå in på lite
närmare eftersom det skiljer sig så markant från de två första, och detta
finner vi den i den Ortodoxa Kyrkan.
I de två första hänvisar man till något inom kyrkan såsom Skriften eller
ett koncilium. Den Ortodoxa Kyrkan menar däremot att Gudsfolket i
dess totalitet är bärare och förvaltare av sanningen. Kyrkan själv som helhet har en förmåga att finna och fastslå vad som är sant och
riktigt.

Det innebär att om ett koncilium fattar ett beslut i en fråga så är saken
därmed inte avgjord. Det som återstår är Kyrkans, gudsfolkets
mottagande och bedömande av beslutet. Skall man igenkänna
sanningen i beslutet och säga ja till det? Eller kommer man att avvisa
det?

C. Scouteris heter en betydande grekisk teolog. Han säger om detta,
”Gudsfolket sett som en helhet äger ett andligt sensorium, med vilket
det kan pröva huruvida och i vilken utsträckning våra handlingar och
krerygmata är i överensstämmelse med den katolska Kyrkans liv och ord.
— Kyrkans lärare tolkat Traditionen, de överlämnar evangeliet till folket
och folket bedömer om denna tolkning — är en autentisk tolkning
eller ej. Detta innebär att ingen som tolkar evangeliet någonsin kan bortse
från folket, eftersom folket i sin helhet är bärare av Traditionen.”
Citatet är hämtat från tidskriften Sobornost 4:1 1982

En längre artikel om den Ortodoxa Kyrkans syn på detta finns i
”Ortodox spiritualitet” KISA rapport nr 6 1989, sidan 39

Jag gick i gymnasiet och hade just fått min första tidebönsbok. Laudes,
morgonbönen hade vare dag tre Psaltarpsalmer. Tre! Var man tvungen
att läsa alla tre frågade jag min pojkvän, som var mer bevandrad i
dylika ting. Ja försäkrade han mig, man skulle läsa alla tre. Men där hade
han fel vill jag påstå.

Att be med Psaltaren

Psaltaren är förstås inget obligatorium såvitt man inte lever ett
monastiskt liv i någon form av kommunitet. Men bruk av Psaltaren för
med sig så mycket gott.
Just nu är jag i en period då Psaltaren väcker min förundran då jag
tänker på de människor och de erfarenheter som ligger bakom dessa
psalmer. Det är texter som präglas av en direkt gudsrelation och en
erfarenhet av Guds handlande.

En nyare Tidebönsbok finns utgiven på Libris förlag

Bön till den Helige Ande

Inställningen till den Helige Ande har varierat kraftigt under åren.
Ett tag hävdade man att Andens utgjutande endast hörde till den
första, apostoliska tiden. Sedan kom den karismatiska väckelsen där
det ibland ingick både tungotal och helbrägdagörelse. Hos många
väckte det en motreaktion och en skepsis mot allt tal om Anden.
Men, för att travestera en viss reklam, detta med den Helige Ande
behöver inte vara så dramatiskt!
Jag har några bönböcker från den Ortodoxa kyrkan. Där ingår en bön
till den Helige Ande i morgonbönen.

Himmelske konung, tröstare och hjälpare
Sanningens Ande,
du som är överallt och fyller allting
du skatt av välsignelser och livgivare,
kom och tag din boning i oss.
Rena oss från allt orent
och fräls Du gode våra själar.

Mini eller Maxi

När det gäller omfånget på den dagliga bönen finns det maxi-
bedjare och minibedjare, vilket kanske avspeglar sig i det inledande
stycket. Vilket man är kan variera över tid men är kanske också en
läggningsfråga. Här följer nu några korta, dagliga böner.

Bön om den Helige Ande

”Herre, jag tar emot Ditt ljus och Din frid och ber att Du genom Din
Heliga Ande utrustar mig med vad jag behöver för den här dagen.”

Skyddsbönen

Rubriken är Skyddsbönen men den kunde också vara ”Bön om rymlig
plats” efter Psaltaren 18. 20, ”Han förde mig ut på rymlig plats”.

Ibland gör man sig illa på människor och ibland är man själv jobbig för
andra. Därför kan jag be att Gud upprättar ett skydd mellan mig och de
människor som jag kommer att träffa under dagen. Och att Gud endast
släpper igenom det som gott och från Honom.

”Herre, jag ber Dig att upprätta ett skydd mellan mig och de människor
som jag kommer att träffa den här dagen, men att Du släpper igenom
det som är från Dig.”

Bön om Änglars beskydd

Under rubriken ”De väldiga” har jag skrivit om Änglar och deras beskydd
av oss. En daglig bön kan då vara:

”Herre, jag ber om Ditt och Dina heliga Änglars beskydd för mig och min
familj under den här dagen, särskilt för NN.”

PS Låt oss inte glömma detta: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen
bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord”.
Romarbrevet 8.26

I presentationen av den här bloggen står det, ”Tro och teologi med inslag
av Östkyrkans tänkande”.
Här kommer nu några förslag till läsning av författare från den
Ortodoxa Kyrkan. En del av deras böcker är översatta till svenska.

En bra introduktion får man i Timothy Wares bok ”The Orthodox
Church”, 1963

Efter den ryska revolutionen kom tyngdpunkten för rysk teologi att
ligga i Paris. Här fanns bland annat Vladimir Lossky och Paul
Evdokimov.
Vladimir Lossky har bland annat skrivit ”The Mystical Theology of the
Eastern Church” 1957
Paul Evdokimov har en rik produktion. Hans bok ”L´Orthodoxie hjälpte
hjälpte mig en gång vidare i min kristna tro och öppnade upp ett
helt nytt perspektiv för mig.

Efter det andra världskriget blev det ännu ett steg västerut till USA.
Här kan nämnas
John Meyendorff och
Alexander Schmemann. Den senare har skrivit en bok med den
suggestiva titeln ”The World as Sacrament”, 1965. (Nej det är
ingen felstavning från min sida. Det skall vara the World och inte
the Word).

Constantine Scouteris är en grekisk teolog med en rik produktion.

Anthony Bloom, rysk ärkebiskop i Storbrittanien har nämnts här
tidigare. Han har skrivit en rad böcker om bön och den viktiga
samlingsvolymen ”God and Man” London 1971

Gregorius av Nazians, en 300-talsteolog har också nämnts tidigare.
Han var utbildad retor, vilket märks i hans produktion. Ett av hans
verk finns i svensk översättning.
”Fem teologiska tal”, Gregorius av Nazianzos, Artos bokförlag 2002,
i översättning av Olof Andrén.

Till det självklara ställer man inga frågor. För oss som nutida väster-
länningar är det självklart att människan är en kroppslig varelse som
lever här på vår jord. Däremot kan vår eventuella andlighet ge upphov till
frågor och funderingar. För några i den unga Kyrkan under de första
århundradena var det precis tvärtom. De hade en platoniserande
världsuppfattning och för dem var det självklart att människan var
en andlig varelse skapad för ett himmelska liv hos Gud. Men varför
skulle hon då först leva på vår jord?

Origenes heter en teologisk gigant. Han var verksam på 200-talet i
Alexandria som vid den här tiden var en lärdomsstad. Origenes menade
att människan från början inte allas levt på vår jord utan hos Gud i
himmelen. Men där skedde ett syndafall och människan skickades
till jorden för att få en chans till omvändelse och bättring. Det finns
en pedagogisk avsikt med vårt liv här på jorden. De här tankarna väckte
dock inget gehör inom Kyrkan och på den här punkten tog man
avstånd från Origenes.

Gregorius av Nazians

Hundra år senare kom en ung man till Alexandria för studier. Han hette
Gregorius av Nazians och skulle längre fram bidra till slutarbetet av den
Nicenska trosbekännelsen. Kanske tog han intryck av Origenes tankar
för även Gregorius menar att något måste ske med människan under
hennes liv på jorden.

Människan var från början visserligen syndfri men hon var omogen och
hade ännu inte tagit ställning. ”Detta var den högsta Godhetens vilja,
att göra det goda till vårt eget, inte endast nedlagt i vår natur, men
utvecklat genom vårt fria val och genom vår fria vilja, som kan röra
sig åt två håll.” (Oratio 2.17) Människan har fått en fri vilja och
utrustats med förmågan till ett fritt val för att hon själv skall kunna välja
det som är gott och låta det bli hennes eget.

När jag en gång i 30-årsåldern mötte en del av de här tankarna i nutida
ortodox teologi (Se under rubriken ”För att växa” ) så var det detta som
hjälpte mig vidare i min kristna tro. Jag behöver nu påminna mig om detta,
för nu blir jag snarare upprorisk. Varför satte du, Gud denna varelse
på vår jord? Vad tänkte Du på? Se hur det gick! Nog hade denna värld
och alla dess varelser haft det betydligt bättre utan oss!

PS
1. Liknande tankegångar som Gregorius utvecklar möter man redan hos
Ireaneus. Han kom från Mindre Asien och blev senare biskop i Lyon.
2. Jag har skrivit utförligare om detta i ”Född utanför paradiset” Verbum
1985, och i ”The Dual Nature of man”, Uppsala 1981.