Bonhoeffer

Ibland när jag sjunger en psalm kan jag undra om författaren verkligen
visste vad han skrev om. En som verkligen visste var Dietrich Bonhoeffer
som skrivit psalm 509 i vår svenska psalmbok.
Han var en luthersk präst i Tyskland under nazisttiden och tidigt en
motståndsman mot regimen. När han skriver psalmen sitter han
fängslad i ett koncentrationsläger och kommer en tid senare att
avrättas. Och skriver då detta:

Av goda makter underbart bevarad
det främmande och nya väntar jag.
Guds nåd är ny var afton och var morgon.
Han väntar oss i varje nyväckt dag.

Ondskan lämnar spår, men det gör också motståndet mot ondskan.
Och godheten.

Maximilian Kolbe

Eftersom protestantiska kyrkor inte helgonförklarar de sina blev
Bonhoeffer varken förklarad som helgon eller martyr.
Det blev däremot Maximilian Kolbe, en annan kämpe från nazisttiden.
Han var en polsk präst och franciskan, som internerats i Auschwitz,
bland annat för att ha gömt judar. Här avrättades han 1941 efter att
ha erbjudit sig att ta en annan dödsdömd fånges plats.

Helgon eller syndare? ( ?? )

Jag ser en rubrik: Helgon eller syndare. Är det verkligen två olika
alternativ, så att man antingen är det ena eller det andra?
Att vi är syndare råder det tyvärr ingen tvekan om. Man vad skulle
de säga som efter sin död helgonförklarats? Kanske skulle de le lite
snett och säga, tyvärr var jag en riktig syndare. Fast jag skulle
innerligt ha önskat att det inte varit så.

För den som i sin tro verkligen går framåt känns det i praktiken
precis tvärtom, säger någon. Liksom att en konsekvens av bönen
är att känna förkrosselse över hur det står till med en. (Not 1)
Och någon annan säger att bön är den ständiga känslan av vår
andliga fattigdom. (Not 2)

Konsekvens: Ge inte upp!

Om det nu är så det står till med oss, skall vi nog vara glada över att
vi endast stegvis upptäcker hur illa det är med oss.
Men när vi börjar upptäcka det: Ge inte upp, det är inte ett tecken på
att Gud övergett oss. Det är inte heller ett tecken på att detta med
bön inte är något för just mig.
Utan fortsätt, det finns också andra upptäckter att göra, roliga sådana,
som inte endast handlar om vår otillräcklighet. Men ibland går hand
i hand med denna insikt.

Noter
1. Theophan Eremiten. 1800-talet. Rysk biskop och eremit.
Citerad i The Art of Prayer, compiled by Igumen Chariton of
Valamo. London 1966.
Sidorna 225 -226
2. The Spiritual Councels of Father John av Kronstadt. London 1966
sid 29

Man behöver bara se sig omkring för att se att vi är olika. Det finns
handlingsmänniskor och det finns andra som mer är iakttagare. Det finns
omvårdnadsmänniskor och det finns problemlösare.

Så långt är allt gott och väl. Men tyvärr har vår styrka ofta en avigsida,
och den skall vi se upp med. Den som är en problemlösare blir lätt
otålig när andra inte ser vad som så uppenbart måste göras. Den som
är en omvårdnadsmänniska blir lätt beskäftig. Och får ibland omgivningen
att vilja värja sig.

Liknelsen om talenterna

Vad gör vi nu åt detta? En sak är klar, gåvorna är till för att brukas.
På den punkten är Jesus mycket tydlig i liknelsen om talenterna.
(Matteus 25.14 ff).
Ta till exempel iakttagaren som ibland ser sådant som inte är så
roligt. Vad gör man då? Skall man blunda, skall man förneka det
man ser?
Syster Ella i Alsike kloster sade en gång något som jag fortfarande
minns många år senare. Hon sade helt lugnt att man skall kalla
saker för dess rätta namn. Så iakttagaren skall inte förneka vad den ser.
Men kanske gå ett steg längre och fråga sig varför det är så här
och vad som lett till det. Och sedan kanske förvalta det i bön.
(Och sedan får vi hoppas att den Helige Ande inte lägger sig i det hela
och säger: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker
bjälken i ditt eget?” (Matteus 7.3)

Urskiljningsförmåga

Det finns en dygd som heter urskiljningsförmåga, discernment på
engelska. Gåvorna skall brukas, men med urskiljning. Och det är
något som den Helige Ande kan hjälpa oss med och lära oss.
Utan att krångla till det får vi i all enkelhet be den Helige Ande att
vägleda oss. Så att vi så sakteliga kan lära oss att följa Andens
ledning, både när vi skall handla och när vi inte skall göra det.

Sammanfattningsvis. Vi skall vara glada över vår styrka och våra gåvor
men också vara uppmärksamma på deras avigsidor. Och hantera dem
på det sätt som de fodrar. I bön och med Guds oupphörliga hjälp.