Man behöver bara se sig omkring för att se att vi är olika. Det finns
handlingsmänniskor och det finns andra som mer är iakttagare. Det finns
omvårdnadsmänniskor och det finns problemlösare.

Så långt är allt gott och väl. Men tyvärr har vår styrka ofta en avigsida,
och den skall vi se upp med. Den som är en problemlösare blir lätt
otålig när andra inte ser vad som så uppenbart måste göras. Den som
är en omvårdnadsmänniska blir lätt beskäftig. Och får ibland omgivningen
att vilja värja sig.

Liknelsen om talenterna

Vad gör vi nu åt detta? En sak är klar, gåvorna är till för att brukas.
På den punkten är Jesus mycket tydlig i liknelsen om talenterna.
(Matteus 25.14 ff).
Ta till exempel iakttagaren som ibland ser sådant som inte är så
roligt. Vad gör man då? Skall man blunda, skall man förneka det
man ser?
Syster Ella i Alsike kloster sade en gång något som jag fortfarande
minns många år senare. Hon sade helt lugnt att man skall kalla
saker för dess rätta namn. Så iakttagaren skall inte förneka vad den ser.
Men kanske gå ett steg längre och fråga sig varför det är så här
och vad som lett till det. Och sedan kanske förvalta det i bön.
(Och sedan får vi hoppas att den Helige Ande inte lägger sig i det hela
och säger: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker
bjälken i ditt eget?” (Matteus 7.3)

Urskiljningsförmåga

Det finns en dygd som heter urskiljningsförmåga, discernment på
engelska. Gåvorna skall brukas, men med urskiljning. Och det är
något som den Helige Ande kan hjälpa oss med och lära oss.
Utan att krångla till det får vi i all enkelhet be den Helige Ande att
vägleda oss. Så att vi så sakteliga kan lära oss att följa Andens
ledning, både när vi skall handla och när vi inte skall göra det.

Sammanfattningsvis. Vi skall vara glada över vår styrka och våra gåvor
men också vara uppmärksamma på deras avigsidor. Och hantera dem
på det sätt som de fodrar. I bön och med Guds oupphörliga hjälp.