Ålder är bara en siffra, heter det. Dessvärre är det inte sant. En 20-åring
och en 80-åring ser exempelvis på livet från två mycket olika håll.
Men de kan ha mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. Inte
minst när det gäller inställningen till livet.

Jag tänker ibland på två 80-åringar som jag känt. Den ene är Lasse
Hartman som var professor i Nya Testamentet i Uppsala. Jag träffade
honom en gång då han var i 80-årsålden, men han verkade inte
känna igen mig. Jag presenterade mig, och han berättade då att
hans syn blivit så dålig att han inte såg mig. Men det hindrade
inte att han just lämnat in ett manus till ett vetenskapligt arbete.

Den andra är Olof Andrén. Som 80-åring gav han ut en översättning
som han gjort av ett grekiskt, teologiskt verk från 300-talet.
”Fem teologiska tal” av kyrkofadern Gregorius av Nazians, även
kallad Gregorius Teologen (1). Gregorius var utbildad retor och
skriver på en mycket svår högklassisk grekiska. Det finns också en
liten film där Olof Andrén i samband med sin 100-årsdag står
vid altaret i St Ansgars studentkyrka i Uppsala.

Den tredje stolen

Det finns en berättelse som jag tror är skriven av författaren till
”Den lilla prinsen”, Antoine De Saint-Exupéry. Den handlar om
en liten 5-årig pojke. I sin barnkammare har han tre stolar.
På den ena sitter han när han är en flygare. På den andra sitter
han, när han är en 5-årig pojke. På den tredje sitter han när han
är sig själv.

Namnet

På den tredje stolen, vem är jag då? Bibeln talar på några ställen
om vårt nya namn. Det namn som bara den som får det, känner till.
Hos Profeten Jesaja står det att ”mina tjänare skall få ett nytt
namn” (2). Och i Uppenbarelseboken säger Gud, ”jag skall ge honom
en vit sten, och på stenen skall stå ett nytt namn, som igen känner
utom den som får det” (3).

Djup som öppnar sig mot Gud

Inom oss finns ”djup som öppnar sig mot Gud”, säger den ryske
ärkebiskopen Anthony Bloom i den bok som jag betraktar som hans
allra viktigaste, ”God and Man” (4). I samma bok säger han också
att ” i vårt innersta, hos var och en av oss, finns det som ärkebiskopen
av Canterbury en gång kallade en av Gud skapad tomhet, som
ingenting av jord och himmel kan fylla, utom Gud allena (5).
”Människan” säger han också i samma bok ”blir sant mänsklig
endast då hon är förenad med Gud, oändligt, djupt och oskiljaktigt”
(infinitely, deeply, inseparably) (6.)

Där någonstans har vi vår innersta identitet. Vi, som enligt Bibelns
första kapitel är skapade lika Gud. Märkliga tanke! Kanske är den
slumrande, den där likheten, men den finns där likaväl.

Så kan vi i andanom sätta oss på den tredje stolen inför den till
vars likhet vi är skapade. Vi behöver inte förstå det, vi kan bara
sitta där, förundrade och väntande.

Noter
1. Fem teologiska tal. Gregorius av Nazianzos. I översättning av
Olof Andrén. Artos förlag
2. Jesaja 65.15
3. Uppenbarelseboken 2.17
4. Anthony Bloom. God and Man. Boken kan beställas från Adlibris,
citatet är från sidan 113
5. Sidan 65
6. Sidan 52