Det är möjligt att vi är programmerade så att vi bryr oss om vad andra
tänker och tycker om oss.

I Psaltaren står det vid ett tillfälle, ”Jag är ringa och föraktad”. (1)
Ja, det vill man ju inte vara. Men om man gör ett tankeexperiment. Och helt enkelt struntar i detta. Om jag släpper allt tänkande på vad andra tycker om mig och allt tänkande på hur jag uppfattas. Om jag lämnar åsido vad man tänker om mig och om mina vägval. Ja, då blir jag fri.
Jag kan göra det skall och följa min egen väg.

Betyder det att vi struntar i andra? Inte alls. Men jag kan välja mitt
förhållningssätt till andra utan att tänka på hur de uppfattar mig.
I en viss situation kan jag helt koncentrera mig på den jag möter
utan att lägga krut på mig själv.
Fri kan jag ibland välja att vara tillmötesgående, eller varligt avvisande,
vilket man ibland tyvärr måste vara.

Invändningar

När vi sätter oss att be. När vi kommer inför Gud, lycklig är då den,
som inte har några invändningar att komma med.

Men vi andra, vi som just har invändningar, kanske protester, kanske
tvivel. Vi som ibland ifrågasätter vad Jesus säger. Vad gör vi? Vad gör
vi med detta?
För det första förnekar vi det inte. Inte heller trycker vi ned det i
något skrymsle inom oss. Men framförallt får det inte hindra oss
att komma inför Gud.
Ibland kan man säga sina invändningar till Gud. Men för det mesta
får det finnas där. Vilande, kanske väntande på någon slags
fortsättning…..

Och under tiden säger jag, ”Bara hos Gud finner jag ro, från Honom
kommer mitt hopp”. (2)

Noter
1. Psaltaren 119: 141
2. Psaltaren 62: 6